#558. När vänner dör…

Livet går sönder när någon som står en nära dör. När någon tas ifrån en. När vänner dör. Hastigt. Oväntat. Det blir som ett tomrum i tillvaron, med formen av den som har lämnat. Och livet går liksom sönder. Spricker. Krackelerar.

Jag minns er båda tydligt. På restaurangen sista gången vi sågs. Vi skrattade mycket den kvällen. Du skrattade så ofta, nästan alltid. Jag hör ljudet av glädjen som du spred omkring dig. Jag ser ditt leende. Dina fina glada ögon. Livsglädjen som alltid fanns och lyste där. Jag var så glad att ni funnit varandra. Så här lite senare i livet. Vi var så glada att ni hade varandra och delade hoppet om framtiden. Gemensamt hem och en stor fin familj av två.

Och du var så varm i ditt sätt att vara, fast vi nyss lärt känna varandra. Det var märkligt hur du var som en nära vän efter så kort tid. När vi skiljdes åt efter den kvällen var det som om vi känt varandra i årtionden, fast vi bara möts några gånger. Nu hade ni varandra. Min kära vän var trygg med dig. Det gjorde mig så glad.

När vi skiljdes åt efter vår fina kväll fanns bara glädje och tacksamhet. Nu är tårarna fyllda av sorg och saknad. Ett stort bedövande vemod vid tanken på allt som inte fick bli. Framtiden som ni inte fick. Vi bestämde att vi skulle ses oftare. Vi skulle höras efter sommarens semestrar. Äta tillsammans igen. Lyssna på varandras tankar om allt och skratta igen. Så gick livet sönder. Hastigt. Oväntat.

Vi ska ta avsked snart. Ni ska överlämnas till gravens vila. Frid ska lysas över er. Ni ska få lämna tiden tillsammans och vi ska släppa taget. Vi ska sörja och gråta och ta avsked av er. Vi ska krama varandra, hålla om varandra och sakna er.

Vi ska lämna kapellet och gå ut i solen. Sommarens vind ska torka tårarna från våra kinder. Jag ska hålla hårt i hoppet och löftet i Jesus Kristus om att döden inte är livets slut. Jag ska försöka tro att ni har varandra, att ni är hos och med varandra nu.

På något sätt. Någonstans.

Det måste få vara så.