#559. Kristi förklaringsdag…

”Och han sade: ’Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.’ Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ’Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.’ Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ’Detta är min älskade son. Lyssna till honom.’ Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus. När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå från de döda. Och de frågade honom: ’Varför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?’ Han svarade: ’Visst kommer Elia först och återställer allt. Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad? Jag säger er: Elia har redan kommit, men med honom gjorde de som de ville, som det står skrivet om honom.’” (Markus 9:1–13)

Jesus gav lärjungarna ett löfte. Några av de skulle få se Guds rike komma med makt innan de skulle dö. Det var nog en hisnande tanke. De skulle inte bara få klart för sig vad Guds rike var och är för något. De skulle få se Guds rike komma. Kraften i det löftet kan vi kanske ana oss till om vi betänker att det gavs till lärjungarna som var judar och om vi påminner oss om att det judiska folket var hårt förtryckta av romarna. Om de skulle få se sin Guds rike komma med makt, då fanns det rimligen en möjlighet att den här världens förtryckare skulle omkullkastas och besegras av detta Guds rike.

Om några av dem skulle få se detta Guds rike komma med makt innan de skulle dö då innebar det att befrielsen från det romerska förtrycket fanns inom räckhåll. Det är kanske svårt för oss att förstå vidden av ett sådant löfte i relation till romarnas förtryck av det judiska folket. Den som aldrig har levt under förtryck har möjligen svårt att förstå den frihetslängtan som ett förtryckt folk har. Men Jesus löfte om Guds rikes kommande med makt väckte hoppet om en folkets världsliga befrielse.

Petrus, Jakob och Johannes blev kanske överraskade och förvånade när löftet om Guds rikes kommande infriades sex dagar senare högt uppe på det där berget. Det blev och var något helt annat än vad de trodde att det skulle vara. Det som hände var oförutsett och oväntat både i form och innehåll. Guds rikes kommande var inte ett omstörtande av den världsliga och politiska ordningen. Det dök inte upp några härskaror från himlen som gav sig i kast med att krossa folkets förtryckare. Romarriket stod kvar. Det världsliga förtrycket försvann inte.

Jesus förvandlades inför dem uppe på berget. Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Jesus gudomlighet gav sig till känna som en lysande himlakropp mitt framför deras ögon. Jesus var och är alldeles unik. Han var en alldeles på riktigt vanlig människa samtidigt som han alldeles på riktigt var och är Gud Fadern själv. Det var Guds väsen i honom som gav sig till känna där och då. På ett radikalt annorlunda och fullständigt unikt sätt. Inget liknande har skådats varken före eller efter den stunden. Där och då kom Guds rike till den här världen. Det var ögonblicket då Guds rike kom med makt till vår verklighet.

I ett ögonblick av fullständig uppenbarelse såg de Mose och Elia tala med Jesus. Mose var den som bar löftet om folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten. Den arketypiska händelse som definierar Gud Faderns relation till sitt folk och folkets relation till sin Gud Fadern. Gud Fadern är sedan dess en någon som befriar sitt folk. Elia bar den profetiska gåvan. Genom Elia talade Gud Fadern till och för sitt folk och konfronterade förtryckarna och maktmissbrukarna. När Jesus talade med Mose och Elia var Jesus samma Gud som talade med Mose i den brinnande busken. Samma Gud som talade genom profeten Elia. Uppenbarelsen sluter cirkeln. Guds relation till sitt folk manifesterades i ljuset av Jesus när Jesus en gång för alla uppenbarade sig som varande just den Gud som har levt med det judiska folket i århundraden.

Lärjungarna blev skräckslagna och visste inte vad de skulle säga. Guds rike var något alldeles nytt och någonting radikalt annorlunda. Den handlingskraftige Petrus föreslog att de skulle bygga hyddor så att uppenbarelsen skulle ha någonstans att ta vägen. Det är mänskligt att vilja och försöka att stoppa in Guds uppenbarelse i något som är bekant och hanterbart för oss. Vem av oss har inte någon gång gjort likadant?

Ett moln sänkte sig över dem och uppenbarelsen blev ännu mer intensiv. Som om allt detta inte var nog hördes en röst som sade: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Det var inget annat och inget mindre än den totala uppenbarelsen av Gud Fadern själv. Gud Faderns absoluta och totala närvaro i ljudet av Guds egen röst. Med orden pekade Gud Fadern på Gud Sonen och sade ”lyssna till honom.” Det är som om Gud Fadern med Andens ord pekade på sig själv i Sonens gestalt och sade: ”Lyssna till honom, i hans ord hör ni min röst.”

På ett ögonblick upphörde uppenbarelsen. Kvar stod ingen annan än Jesus. Han – personen Jesus själv – är Guds rikes epicentrum. En Guds rikes singularitet i vilken allt som har varit, allt som är och allt som ska bli finns samlat och koncentrerat. Guds rike i världen finns i sin helhet i Jesus, hos Jesus och med Jesus. Utan Jesus finns inget Guds rike, vare sig i den här världen eller någon annan stans. Lärjungarna kände sig lite omtumlade efter förstahandsupplevelsen av stunden när Guds rikes kom till världen.

När de gick ner från berget sade Jesus åt dem att inte berätta för någon om vad som hade hänt innan han uppstått från de döda. Det blev liksom bara konstigare och konstigare för lärjungarna. Efter de märkliga händelserna på berget började Jesus att tala om något så obegripligt och orimligt som en uppståndelse från de döda. De undrade förstås vad han menade med det. De relaterade till Elia, som i berättelsen sveptes bort och upp till himlen utan att dö, och de undrade om uppståndelsen hade med Elias återkomst att göra. Jesus gav ett kryptiskt svar. Han menade att Elia på något sätt redan hade kommit tillbaka med och i Johannes döparens profetiska gärning.

Jesus ställde sedan en fråga till lärjungarna, en fråga som är lika mycket ställd till oss: ”Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad?” Varför berättas det att Människosonen led mycket och blev föraktad? Varför blev Guds Sons liv här, med och hos människorna, ett lidande? I Jesus från Nasaret sammansmälte Gud Faderns väsen med skapelsens och människans väsen så att världen och vi skulle kunna se, höra och beröras av den levande Guden som skapar allt som finns och allt som lever. Varför tog vi människor emot vår Gud med förakt när han gav sig till känna för oss? Varför utsatte vi honom för lidande? Om och när vi ställer de frågorna behöver vi även fråga oss – varför möter vi människor så ofta varandra med förakt? Varför utsätter vi varandra för ett så stort och omfattande lidande? Historien och nyheterna påminner oss om de frågorna varje dag.

Guds rike gav sig till känna på det där berget den där dagen för länge sedan. Men Guds rike var och är inte en politiskt omstörtande makt. Romarriket blev kvar och historien lider ingen brist på förtryckare sedan dess. Trots det finns Guds rike kvar här. Guds rike frodas i den kristna kyrkans sakrament, i kyrkans förkunnelse och i kyrkans gemenskaper. Guds rike har överlevt historiens alla förtryckare och Guds rike ska överleva alla förtryckare som kommer. 

Guds rikes makt är inte tvingande. Makten i Guds rike består av livets vilja till livets levande, av godheten i världen, av Guds omtänksamhet och människors välvilja. Och faktiskt, av kärlek. Guds kärlek till sin skapelse och till sin mänsklighet. Kärleken oss människor emellan. Vår kärlek till Gud Fadern som med Anden ger sig till känna i Sonen. Livets kärlek till livet. Guds rikes makt är kärleksfull, varsam och befriande. Guds rike etablerades på det där berget där och då. Om vi tittar oss omkring med den kristna trons ögon ser vi att vi lever mitt i Guds kärleksfulla och barmhärtiga rike här och nu. Alldeles på riktigt.