#568. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

"Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ’Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?’ Jesus svarade: ’Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.’ Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ’Gå och tvätta dig i Siloadammen.’ (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende. För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ’Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.’ Han svarade: ’Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.’ De frågade honom: ’Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?’ Han svarade: ’Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?’ Då snäste de av honom och sade: ’Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.’ Han svarade: ’Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.’ Då sade de till honom: ’Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!’ Och de körde ut honom. Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ’Tror du på Människosonen?’ Han svarade: ’Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.’ Jesus sade: ’Du har sett honom. Det är han som talar med dig.’ Då sade han: ’Jag tror, herre’ och föll ner för honom. Och Jesus sade: ’Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.’” (Johannes 9:1–7, 24–39)

En sedan födseln blind man mötte Jesus och lärjungarna. Han blev utan egen förskyllan inblandad i ett drama som det berättas om fortfarande, så här två tusen år senare. Den blinde mannen var känd som den blinde tiggaren av grannarna och de andra som bodde där han bodde. Han hade ingen annan möjlighet än att försöka tigga ihop till livets nödtorft. Jesus fick syn på den blinde mannen och lärjungarna hade plötsligt en massa frågor och åsikter om honom. De undrade om han var blind på grund av hans egen eller hans föräldrars synd, det vill säga om hans blindhet var någon form av Guds straff för något som han eller hans föräldrar hade gjort sig skyldiga till.

Nej, så var det inte, sade Jesus. Det handlade inte om hans egen eller någon annans synd eller skuld. Istället menade Jesus att den blinde mannen och hans blindhet hade en av Gud given uppgift att vara ett levande exempel på Guds gärningar. Hela hans liv i blindhetens mörker ledde fram till uppgiften att vara ett synligt tecken och ett konkret exempel på Guds gärningar i, med och genom Jesus. Jesus gjorde en deg av markens stoft och sin egen saliv och strök den på den blinde mannens ögon som sedan gick och tvättade sig i Siloadammen. Miraklet skedde och mannens ögon fungerade för första gången i hans liv. Det måste ha varit en väldigt omtumlande upplevelse. Den som någon gång har blivit bländad kan kanske ana ett litet korn av vad han måste ha upplevt. Det hela var en högst påtaglig och konkret gestaltning av vad Jesus sade om sig själv: ”Jag är världens ljus.”

De som kände den nu före detta blinde mannen kände förstås igen honom när han kom gående efter det som hände. De hade ju sett honom blind och tiggande i alla år. De undrade om det verkligen var han. De kallade till sig hans föräldrar som försäkrade att visst var det deras son och visst hade han varit blind sedan födseln. De kunde inte förklarar hur eller varför han nu kunde se. Den före detta blinde mannen försäkrade grannarna och de andra att han var densamme som förut. Han berättade vad Jesus hade gjort och att han faktiskt kunde se trots att han hade varit blind i hela sitt liv.

De drog med honom till fariseerna som började förhöra sig för om vad som hade hänt. Han berättade om degen som Jesus lade på hans ögon och att han tvättat sig i Siloadammen och att han därefter kunde se. Det stora problemet för fariseerna var att det var sabbatsdag, en dag då inget arbete var tillåtet. De diskuterade sins emellan om vad allt det här handlade om och om hur de skulle förhålla sig till Jesus och vad han gjorde.

Fariseerna kallade till sig den före detta blinde mannen igen och gjorde vad de kunde för att han skulle vända sig emot Jesus genom att kalla Jesus för en syndare. Mannen svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” Fariseerna fortsatte att bråka med honom men han stod på sig. Han visste ju bokstavligen i sin kropp att det var Jesus som hade hjälpt honom. För fariseerna var det en maktkamp. Jesus gjorde mirakel och vittnade med dem om Guds rike utan fariseernas tillstånd eller tillåtelse. Det var ett problem för fariseerna för de var de religiösa auktoriteterna och de hade en viss makt över folket. En makt som de ogärna ville lämna ifrån sig.

När Jesus förkunnade, gjorde mirakel och fick människor att tro på Guds löften utan att blanda in fariseerna då underminerades deras positioner och deras makt. Det tyckte inte fariseerna om. Därför ville fariseerna begränsa Jesus inflytande genom att försöka vända folket emot honom. Men folket såg vad Jesus gjorde, de hörde vad han förkunnade och de flesta lät sig inte förledas av fariseernas maktspel.

I vissa delar är det inte helt olikt vår egen Svenska kyrkan. Maktens män och kvinnor på kyrkokansliet i Uppsala eller på stiftskanslier runt om i landet vill och försöker vidmakthålla sina egna positioner och sin egen makt genom att reducera Jesus betydelse för oss kristna och för kyrkan. Istället vill man få oss att tro att saker som klimataktivism eller religionsdialog är kyrkans högsta goda. Men det är Jesus som är den kristna kyrkan enda kärna och enda stjärna och inget annat. Den som lever i och med den kristna tron som kommer sig av att Jesus själv har öppnat ögonen låter sig inte förledas. Ett vet jag, jag som tillsammans med alla andra var blind kan nu se och det är ingen annan och inget annat än Jesus själv som har öppnat den kristna trons ögon för mig, dig och alla andra kristna syskon runt om i världen.

Jesus träffade på den före detta blinde mannen igen och gav sig till känna för honom som den han är. ”Jag tror, herre” sade mannen och föll ner för Jesus. Om eller när Jesus öppnar våra ögon och väcker den kristna tron i våra hjärtan då finns inte mycket annat vi kan göra än att falla ner inför honom och säga ”Jag tror, herre.” Med den tron följer tilliten till och vissheten om att allt i tillvaron – mitt, ditt och våra liv med allt de innehåller – vilar i Gud Faderns nåd, kärlek och barmhärtighet. 

Jesus fortsätter att verka med trons mirakel här och nu. Jesus envisas med att öppna människors ögon och han väcker ständigt den kristna tron i människors hjärtan. Och Jesus envisas med att alltid utmana den eller dem som gör anspråk på att vara någon form av religiös auktoritet – Ärkebiskop eller alla Svenska kyrkans alla ”chefer” lika. Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Den som tycker sig ha makt i kyrkliga ting ska bli och är blind. Men saliga är de saktmodiga och saliga är dem som tror. Jesus fortsätter att öppna ögonen på de blinda, de som är ännu inte tycker sig se något i den kristna tron och dess löften.

Jesus fortsätter att ge sig till känna för oss och för alla människor här och nu i vår kyrkas gudstjänst. Jesus ger sig själv till oss, högst konkret, i nattvardens bröd och vin. Det enda vi kan och behöver göra är att falla ner inför honom och i hjärtat säga: ”Jag tror, herre. Jag tror.”

#567. Tacksägelsedagen…

"Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.” (Matteus 15:29–31)

Innan Jesus gick utmed Galileiska sjön och upp på berget där han satte sig ner så var han nere vid kusten (Matteus 15:21–28). Där mötte han en kanaaneisk kvinna som bad om hjälp. Hennes dotter plågades av en demon. Lärjungarna försökte få Jesus att säga till henne att gå därifrån. Men Jesus bemödade sig inte ens med att tilltala henne. ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk” sade han och låtsades att hon inte fanns.

Men kvinnan gav sig inte. ”Hjälp mig” sade hon. Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Jesus kallade henne för en hund. Något av det elakaste man kan säga till någon. Men kvinnan lät sig inte nedslås. “Nej, herre”, svarade hon, “men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” I ett förtätat ögonblick hände det något i Jesus inre. Det var som om Jesus insåg att hans ärende, hans uppgift och hans uppdrag var mycket större än vad han dittills hade förstått. Han ändrade sig. Den envisa kvinnan fick Jesus att förstå att hans ärende inte bara gäller hans eget folk utan alla människor. Jesus lät miraklet ske och kvinnans dotter blev frisk.

Därefter begav sig Jesus upp på det där berget vid Galileiska sjön. Ryktet om honom hade gått i städerna och byarna. Det hade berättats att Jesus hjälper, helar, läker och botar dem som behöver hjälp. Det var många som behövde hjälp och det samlades mycket folk omkring honom. Lama, blinda, lytta och stumma.

Det finns en viktig poäng i det som hände som är lätt att förbise. ”Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom.” ”…de hade med sig…” I ljuset av hoppet och löftet om läkedom genom Jesus skedde ett medkänslans och medmänsklighetens mirakel. De som inte var lama, blinda, lytta och stumma bar och hjälpte de svaga och sjuka. På steniga vägar och grusiga stigar. Upp för branter och ner för backar. De starka och friska hjälpte de svaga och sjuka i hopp om läkedom för alla hos Jesus. Tron på Jesus väckte medkänsla och hjälpsamhet. Det var i sig inget annat och inget mindre än ett mirakel. 

Ryktet som fick människorna att hjälpa varandra visade sig vara sant. Jesus botade, helade och hjälpte alla svaga och sjuka som var där. Miraklen skedde. Stumma talade, lytta blev friska, lama kunde gå och blinda kunde se. Folket häpnade, trots att de hade hört berättelserna och ryktena. Det är ju en sak att höra en berättelse om något fantastiskt. Det är något helt annat att se det med sina egna ögon och uppleva det själv. ”Och de prisade Israels Gud.” De tackade den levande någon som botade, helade och hjälpte. Det lilla folket Israels Gud. Som har visat sig vara hela världens och alla människors Gud. Den ende sant levande Guden – Gud Fadern.

I tre dagar var de på det där berget vid Galileiska sjön. Drygt fyra tusen människor. Den medhavda maten började ta slut. Jesus kände medkänsla för alla. ”Det gör mig ont om folket. De har nu varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem” sade han när det var dags att bryta upp (Matteus 15:32–39). På något sätt fick han sju brödbitar och några fiskar att räcka till allihop. Han försåg dem med vad de behövde för att kunna och orka ta sig hem. Det välkända bröd- och fiskundret var inget annat än ännu ett regelrätt mirakel.

Jesus mirakel vittnar om Guds rike. I Guds rikes fullbordade framtid – där och när Guds rike är fullbordat – ska det bli och vara på det sätt som Jesus mirakel vittnar om. När Jesus utförde miraklen var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av det som ska bli. Alla människor ingår i Guds rike. Ingen är lämnad utanför. Där och då är demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga är mätta och döda är uppväckta till det levande livet. Miraklen är konkreta exempel på hur det ska bli och vara i det Guds rike som Jesus förkunnar och predikar om. När allt är fullbordat.

Miraklen hände på riktigt. Människorna där och då såg, upplevde och erfor Guds rikes närhet i Jesus och med hans gärningar. De berättade för andra och varandra om miraklen de bevittnade. De samlade berättelserna som blev texter som blev böcker som lästes och som har traderats ända fram till här och nu. Berättelserna om Jesus och hans mirakel är lika sanna idag som när det hände. Vittnesbördet om Jesus och miraklernas löften om Guds rikes kommande och fullbordade framtid är livs levande och alltihop är fortfarande sant.

I vår mörka samtid finns det anledning att känna stor tacksamhet för vad Jesus har gjort och för att han har visat oss att det finns en framtid fylld av hopp – en Guds rikes kommande tid där godheten, kärleken och livet segrar till slut. Trots allt. Vi behöver hjälpas åt för att hålla trons, hoppets och kärlekens flämtande låga vid liv i den skymningstid som vi nu ser omkring oss. Världen har alltid varit i ett skriande behov av ljus och hopp. I Jesus och med vittnesbördet om hans mirakel finns ett aldrig slocknande ljus och ett bergfast hopp. Låt oss hjälpas åt och gemensamt, i tacksamhet för Gud Faderns godhet och trofasthet, envist fortsätta att med vår kristna tro vittna om Jesus – världens, vår och alla människors frälsare.