#567. Tacksägelsedagen…

"Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.” (Matteus 15:29–31)

Innan Jesus gick utmed Galileiska sjön och upp på berget där han satte sig ner så var han nere vid kusten (Matteus 15:21–28). Där mötte han en kanaaneisk kvinna som bad om hjälp. Hennes dotter plågades av en demon. Lärjungarna försökte få Jesus att säga till henne att gå därifrån. Men Jesus bemödade sig inte ens med att tilltala henne. ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk” sade han och låtsades att hon inte fanns.

Men kvinnan gav sig inte. ”Hjälp mig” sade hon. Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Jesus kallade henne för en hund. Något av det elakaste man kan säga till någon. Men kvinnan lät sig inte nedslås. “Nej, herre”, svarade hon, “men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” I ett förtätat ögonblick hände det något i Jesus inre. Det var som om Jesus insåg att hans ärende, hans uppgift och hans uppdrag var mycket större än vad han dittills hade förstått. Han ändrade sig. Den envisa kvinnan fick Jesus att förstå att hans ärende inte bara gäller hans eget folk utan alla människor. Jesus lät miraklet ske och kvinnans dotter blev frisk.

Därefter begav sig Jesus upp på det där berget vid Galileiska sjön. Ryktet om honom hade gått i städerna och byarna. Det hade berättats att Jesus hjälper, helar, läker och botar dem som behöver hjälp. Det var många som behövde hjälp och det samlades mycket folk omkring honom. Lama, blinda, lytta och stumma.

Det finns en viktig poäng i det som hände som är lätt att förbise. ”Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom.” ”…de hade med sig…” I ljuset av hoppet och löftet om läkedom genom Jesus skedde ett medkänslans och medmänsklighetens mirakel. De som inte var lama, blinda, lytta och stumma bar och hjälpte de svaga och sjuka. På steniga vägar och grusiga stigar. Upp för branter och ner för backar. De starka och friska hjälpte de svaga och sjuka i hopp om läkedom för alla hos Jesus. Tron på Jesus väckte medkänsla och hjälpsamhet. Det var i sig inget annat och inget mindre än ett mirakel. 

Ryktet som fick människorna att hjälpa varandra visade sig vara sant. Jesus botade, helade och hjälpte alla svaga och sjuka som var där. Miraklen skedde. Stumma talade, lytta blev friska, lama kunde gå och blinda kunde se. Folket häpnade, trots att de hade hört berättelserna och ryktena. Det är ju en sak att höra en berättelse om något fantastiskt. Det är något helt annat att se det med sina egna ögon och uppleva det själv. ”Och de prisade Israels Gud.” De tackade den levande någon som botade, helade och hjälpte. Det lilla folket Israels Gud. Som har visat sig vara hela världens och alla människors Gud. Den ende sant levande Guden – Gud Fadern.

I tre dagar var de på det där berget vid Galileiska sjön. Drygt fyra tusen människor. Den medhavda maten började ta slut. Jesus kände medkänsla för alla. ”Det gör mig ont om folket. De har nu varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem” sade han när det var dags att bryta upp (Matteus 15:32–39). På något sätt fick han sju brödbitar och några fiskar att räcka till allihop. Han försåg dem med vad de behövde för att kunna och orka ta sig hem. Det välkända bröd- och fiskundret var inget annat än ännu ett regelrätt mirakel.

Jesus mirakel vittnar om Guds rike. I Guds rikes fullbordade framtid – där och när Guds rike är fullbordat – ska det bli och vara på det sätt som Jesus mirakel vittnar om. När Jesus utförde miraklen var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av det som ska bli. Alla människor ingår i Guds rike. Ingen är lämnad utanför. Där och då är demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga är mätta och döda är uppväckta till det levande livet. Miraklen är konkreta exempel på hur det ska bli och vara i det Guds rike som Jesus förkunnar och predikar om. När allt är fullbordat.

Miraklen hände på riktigt. Människorna där och då såg, upplevde och erfor Guds rikes närhet i Jesus och med hans gärningar. De berättade för andra och varandra om miraklen de bevittnade. De samlade berättelserna som blev texter som blev böcker som lästes och som har traderats ända fram till här och nu. Berättelserna om Jesus och hans mirakel är lika sanna idag som när det hände. Vittnesbördet om Jesus och miraklernas löften om Guds rikes kommande och fullbordade framtid är livs levande och alltihop är fortfarande sant.

I vår mörka samtid finns det anledning att känna stor tacksamhet för vad Jesus har gjort och för att han har visat oss att det finns en framtid fylld av hopp – en Guds rikes kommande tid där godheten, kärleken och livet segrar till slut. Trots allt. Vi behöver hjälpas åt för att hålla trons, hoppets och kärlekens flämtande låga vid liv i den skymningstid som vi nu ser omkring oss. Världen har alltid varit i ett skriande behov av ljus och hopp. I Jesus och med vittnesbördet om hans mirakel finns ett aldrig slocknande ljus och ett bergfast hopp. Låt oss hjälpas åt och gemensamt, i tacksamhet för Gud Faderns godhet och trofasthet, envist fortsätta att med vår kristna tro vittna om Jesus – världens, vår och alla människors frälsare.