#580. Kyndelsmässodagen…

”När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.’ Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ’Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.’ Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.”

(Lukas 2:22–40)

Den som en gång har blivit drabbad av Guds uppenbarelse och därefter tror att Gud är sann bär ofta en längtan tillbaka till det där ögonblicket av av klarhet. Den kristna trons längtan efter att få bli berörd igen. Berörd av Gud i det djupaste och innersta av existensen väsen. Vi längtar efter att Gud ska ge sig till känna för oss igen. Att Gud på ett påtagligt och konkret ska visa sig vara verklig och sann igen. En längtan som är fylld av en längtans väntan. En väntande längtan efter den Gud som en gång berörde oss när vår kristna tro väcktes till liv.

Symeon och Hanna var till åren komna och de hade längtat länge. Envisheten i den glödande trons längtande väntan fanns förkroppsligad i Hanna och Symeon. I deras gamla kroppar. De väntade envist och längtade efter att Gud skulle uppenbara sig igen.

Så kom stunden när Gud Fadern med Anden uppenbarade sig i Sonen. Hanna och Symeon hade väntat ett helt liv på ett synligt tecken från den Gud som en gång för länge sedan hade berört dem båda. När det väl hände då uppenbarade sig Gud på ett oväntat sätt. Det hördes inga öronbedövade basuner från molnen. Det kom inga härskaror från himlen. Inget märkvärdigt alls hände. Men i det lilla barnets ögon såg de evigheten. I det späda barnets blick uppenbarade Anden Gud Fadern i Sonen. I det lilla barnets röst hörde de Guds röst.

Symeon drabbades hårt. Han fylldes av tacksamhet och glädje och han vittnade om vad som hade uppenbarats för honom: "Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel." Den Gud som en gång berörde Symeon och som en gång väckte hans tro och längtan gav sig till känna igen i det lilla barnet Jesus. Han vittnade om att det faktiskt hände och att det var sant.

Hanna hade väntat och längtat ett helt liv efter den Gud som en gång på något sätt hade berört henne. I den lilla pojken Jesus uppenbarade sig samma Gud för henne igen. Hon tvekade inte och hon vittnade om att det hände, alldeles på riktigt. Hon berättade om den frälsningens befrielse som fanns i Andens uppenbarelse av Gud Fadern i Sonen för alla som längtade efter befrielse. Hon berättar fortfarande för alla som längtar efter befrielse.

När Guds uppenbarelse drabbar då råder inga tveksamheter. När Gud uppenbarar sig då väcks viljan att berätta om det för andra. Vittnesbördet är uppenbarelsens gensvar. Uppenbarelsen väcker vittnesbördet och väcker viljan att förkunna det glada budskapet om frälsningen i Kristus till liv. Om det inte finns någon som vill vittna och berätta om det då har nog inte Gud uppenbarat sig.

Maria blev förundrad av det hon hörde. Guds uppenbarelse väcker förundran. Guds uppenbarelse är i grund och botten någonting ganska udda och konstigt. Guds uppenbarelse bryter in och bryter av och är radikalt annorlunda från allt annat vi känner till. Vår första tillgängliga respons när Gud uppenbarar sig är förundran.

När Gud uppenbarar sig då visar det sig att allt inte är som vi föreställer oss att det är. När Gud uppenbarade sig för Hanna och Symeon visade det sig att Jesus inte bara var ett litet barn utan också någonting annat, något mycket mer. I barnet Jesus är uppenbarelsens paradox som allra tydligast. Där och då är Jesus ett värnlöst litet barn. Men i uppenbarelsens ljus är han ingen annan än Gud Fadern i Sonens gestalt.

Symeon sade till Maria att hennes lilla pojke skulle bli ett tecken som skulle väcka en strid till både fall och upprättelse. Ett tecken som ska gå som ett svärd genom allas våra själar, ett tecken i vars ljus människornas innersta tankar ska komma i dagen. Syndens skuld blir synlig när sanningens svärd går genom själen. Då står vi maktlösa inför Guds dom. Men när det händer då faller vi ner i den befrielse och frälsning som Hanna såg i Jesus.

Uppenbarelsens mirakel hände där och då. Anden uppenbarade Gud Fadern i Sonen för Hanna och Symeon. De var kyrkans första vittnen. Hanna och Symeon var de första som såg, vittnade och berättade om att Jesus är den han är. Uppenbarelsens mirakel händer här och nu, när Gud låter sig uppenbaras i den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus för dig, för mig och för oss. Det samma Jesus här och nu som där och då.

Så, låt oss tillsammans med Symeon tacka och prisa Gud för uppenbarelsens mirakel i Jesus Kristus. Och låt oss tillsammans med Hanna vittna och berätta för andra om vad vi har fått se och höra. Låt oss gå ut i världen och förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus för alla våra systrar och bröder som fortfarande längtar och väntar.