#582. Första söndagen i Fastan…

"Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.” (Markus 1:12–13)

Anden som drev ut Jesus i ödemarken är en del av Guds egen treenighet. Fadern och Sonen och Anden är den Gud som faktiskt lever. Den heliga Anden utgår av Fadern och Sonen och är jämlik med Fadern och Sonen i Guds treeniga väsen. Treenighetens tre personer är inte tre separata och självständiga medvetanden. De tre är personer i betydelsen tre aspekter av Guds identitet och medvetande. Tre jämlika och av varandra beroende delar av Guds inre liv och väsen. När Anden agerar då är det Guds egen innersta vilja som kommer till uttryck.

Genom och med Anden utsatte sig Gud sig själv för prövning i Sonens gestalt. När Anden drev ut Jesus så var det Guds egen inre vilja som lät Sonen prövas i skapelsen. I Sonens inkarnation underkastade sig Gud helt och hållet sin egen skapelses prövande villkor. När Anden drev ut Jesus då var det som om Gud prövade sig själv inom skapelsens ramar. Det var som om Gud verkligen ville och förmådde sig att fullt ut pröva sig själv inom skapelsens ramar genom att utsätta sig för en av de mest ogästvänliga miljöer som skapelsen har att erbjuda.

Det är viktigt att Jesus drevs ut i öknen. En öken är ett ogästvänligt ställe. Men det viktiga är att en öken är en specifik geografisk plats, en fysiskt existerande plats. Öknen är en faktisk plats som finns på riktigt och som man kan åka till och befinna sig i. Platsen dit Jesus drevs ut finns här någonstans. Det är viktigt därför att platsen öknen etablerar Jesus som existerande här i den faktiska verkligheten som vi också existerar i. Vår värld och verklighet består ju av geografiskt existerande platser.

Jesus drevs inte ut till någon påhittad plats, inte till någon mytologisk plats eller någon fantasifullt uttänkt annan låtsasverklighet. Jesus drevs ut i en öken som finns här, i vår faktiskt existerande värld och verklighet. Det betyder att Sonens inkarnation ägde rum här, i den faktiska verkligheten och geografiskt existerande världen som vi just i denna stund också existerar i. Öknen förankrar Jesus i den här världen och i vår faktiska verklighet.

Han var i öknen i fyrtio dagar. Tiden är viktig. Fyrtio års ökenvandring. Fyrtio dagar i öknen. Genom, med och i tiden hänger händelserna ihop. Tiden är själva elementet i vilket allt som finns existerar. Tiden är som ett verklighetens utrymme. Ett tidens utrymme som Fadern skapade för att göra plats för sin skapelse. Att Jesus befann sig i öknen i fyrtio dagar innebär att han befann sig i samma tid och skapelseutrymme som vi befolkar och lever i.

Tillsammans med hela skapelsen är vi och allt levande underkastade tidens villkor. Tiden sätter existensen gränser. Vi föds och vi dör. Att Sonens inkarnation befann sig inuti det tidens utrymme som Fadern bereder åt sin skapelse betyder att Gud själv därmed utsatte sig för och kompromisslöst delade våra livsvillkor. Varför det var just fyrtio dagar kan man fundera på och diskutera. Men det viktiga är att Jesus med dessa dagar etableras som existerande i den tid som är vårt livselement.

Sonen delar tid och rum med oss och alla andra människor på alla platser i alla tider.

Han sattes på prov av Satan. Vem var det som prövade Jesus i öknen? Den där gestalten vars existens vi inte längre räknar med? Framför allt annat är Satan Guds absoluta antites. Guds yttersta motsats. Gud vill sanning och liv. Satan är en lögnare som sprider död och intighet. Profeten Sakarja och Job kände honom som anklagaren. Han som orsakar människors lidande utan anledning. Jesus har sett honom slungas ner från himlen som en blixt. Nu härjar han med lögner och spridande av ond bråd död. Vi har bestämt oss för att han inte finns. Ändå flödar världen över av allt det som sedan urminnes tider har varit hans kännetecken – lögn, våld, ond bråd död och allsköns djävulskap.

Jesus prövades av honom i den där öknen under de där dagarna. Med andra ord så befann sig den där Satan i samma värld, verklighet och tid som Jesus. I samma värld, verklighet och tid som vi. Det må så vara att det inte finns någon gestalt att peka på. Men spåren efter den där Satan är fortfarande plågsamt tydliga runt om i skapelsen och i vår värld. Prövningen pågår fortfarande.

Han levde bland de vilda djuren. Att leva bland vilda djur är att dela livsvillkoren med de vilda djuren. Det finns något sant oskyldigt över vilda djur. Vilda djur är inte behäftade av mänsklighetens synd och skuld. Vilda djur vet inte skillnaden mellan gott och ont. De drivs av en stark överlevnadsinstinkt och har ibland en ofattbar uthållighet och kapacitet att överleva. De anpassar sig efter omgivningarna och omständigheterna. De kämpar hårt för livet och levandets skull. Ibland på varandras bekostnad. Men aldrig av illvilja, elakhet eller ondska.

Att Jesus levde bland de vilda djuren innebär och betyder att Sonen kompromisslöst gjorde sig till ett med hela skapelsen. Han gick så djupt in i skapelsen och underkastade sig livets, tidens och rummets villkor att han till och med delade de vilda djurens liv. Ingenting i skapelsen är främmande för Sonen.

Och änglarna betjänade honom. Änglarna, Guds sändebud som bär Faderns budskap in i skapelsen. Änglarnas omtanke vittnar om vem Jesus var och vem Jesus är. Med änglarnas omsorg pekar Fadern på sig själv i Sonen. Det är som om änglarna gör Anden synlig. Som om Anden är kärleken som förbinder Fadern med Sonen och Sonen med Fadern och som om den kärleken manifesteras med och i änglarnas omsorg om Jesus.

Något stort och fantastiskt hände där ute i den där öknen under de där dagarna. På den där platsen i den där tiden som är samma plats och samma tid som vi lever i. Med rummet och i tiden är vi förbundna med just den Jesus som Anden drev ut i öknen. Den Jesus som var där ute i fyrtio dagar. Den Jesus som sattes på prov av Satan. Den Jesus som levde bland de vilda djuren och betjänades av änglarna. Det är samma Jesus här och nu som där då. Det är samma Jesus överallt och alltid.