”Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.” (Johannes 3:11–21)
Nikodemos var påläst om teologiska och religiösa ting och han besökte Jesus sent en natt. Han hade en hel del frågor. Jesus talade om Anden som blåser vart den vill och svaren han gav väckte ytterligare frågor. Mitt i samtalet måste Nikodemos ha hoppat till. Jesus talade om sig själv och sade: "Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv."
Jesus satte in sig själv i den paradigmatiska berättelsen om folkets vandring genom öknen. Han satte in sig själv och sin kommande död i berättelsen om när Gud straffade folket med ormar i öknen och samtidigt gav dem ett botemedel i form av kopparormens fälttecken. Det måste ha fått Nikodemus, som var väl bekant med den berättelsen, att haja till.
Vad var det som hände i den berättelsen? Jo, under vandringen genom öknen blev folket otåligt och klagade högljutt. Gud straffade då folket med giftormar som bet dem. Många dog och de som överlevde blev desperata och ångrade att de hade beklagat sig. Mose bad till Gud som sade åt honom att göra en bild av en orm och sätta upp den som ett fälttecken. Mose lät göra en orm av koppar och satte upp den. När folket såg kopparormens tecken lyftes straffet från folket och de kunde sedan fortsätta sin vandring.
I nattens mörker och i samspråk med Nikodemos likställde Jesus sin egen kommande död med upphöjandet av kopparormen. Det upphöjda tecknet som lyfte av lidandet från folket. Kopparormen höjdes upp för att bota folket från dödliga ormbett. Jesus ska på liknande sätt höjas upp på korset "för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”
Det kan vara en utmanande tanke. För, vad var det israeliterna i öknen såg när de såg den upphöjda kopparormen? De såg en påminnelse om att det är Gud Fadern som råder över liv och död. Giftormarna var inte orsaken till folkets plågor, orsaken var Gud själv. När de såg kopparormen och påmindes om och insåg att det enda i tillvaron som man behöver frukta är Gud Fadern – Herren över liv och död – då blev de befriade från sina plågor. Kopparormens poäng är påminnelsen om att det är Gud Fadern och ingen annan som råder över allt.
Den på korset upphöjde Jesus påminner oss om att det är Gud Fadern och ingen annan som råder över liv och död. Insikten om att det är så är början på den omvändelse som leder till världens bot och lindring av människornas lidande. Vi behöver förstå och acceptera att det är Gud Fadern som är Herre över allt som är och att det är Gud Fadern som ensam råder över liv och död. Våra bräckliga liv och vår kommande död ligger helt och hållet i Guds händer. Korsfästelsen av Jesus påminner oss om vår egen maktlöshet inför livet och döden.
Mitt i detta förtätade ögonblick, när Nikodemos tankar for omkring och försökte greppa vad det var han hörde, då sade Jesus något ännu mer anmärkningsvärt. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som när Gud genom Mose gav israeliterna kopparormens tecken som ett botemedel mot lidandet, så ska Gud ge sig själv i Sonens gestalt åt världen som ett tecken som ska bota världens och människors lidande. De som tror på honom skall inte gå under.
Med en hisnande påminnelse om Guds tidigare hårdhet fortsatte Jesus: "Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." Det är som om Gud genom Jesus säger: "Jag inte döma er med den hårdhet som jag visade er i öknen. Den här gången ska jag rädda, befria och frälsa världen och människan en gång för alla." Och räddningens, befrielsens och frälsningens tecken är Sonen på korset.
I nattens mörker satt Nikodemos och lyssnade. Det var knappt begripligt. Världen var på något sätt en förlorad värld, en värld som behövde räddas. Befrias. Frälsas. Världens frälsning behövde i någon mening en ny skapelse. Men den nya skapelsen skulle på något sätt kräva Guds egen död, upphöjd på ett kors i Sonens gestalt. Det var ungefär vad Jesus avslöjade för Nikodemos. Den chockerande framtidsutsikten hade Jesus, fram tills den stunden, inte anförtrott någon annan än sig själv. Nikodemos var förstås fundersam.
Jesus fortsatte: ”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”
Det kvarvarande mörkret är uppfattningen om att det är vi själva som råder över tillvaron och allt som är. Mörkret som göder det onda är föreställningen om att vi människor har förmågan och därför rätten att bestämma över liv och död. Som om makten över livet och döden ligger i våra händer. Det är tydligt i dessa dagar att det inte är så. Det är helt enkelt inte sant.
Ljuset och sanningen som har kommit in i världen med och genom Jesus liv, hans död och uppståndelse – det är vissheten om och tilliten till att allting vilar i Guds barmhärtiga händer. Allt i våra liv, vår kommande död och vad som än följer därefter. Att leva och agera i enlighet med den sanningen det är att ta sitt ansvar som människa bland människor. I förvissning om, med tro på och tillit till att hur det än blir så faller ingen av oss utanför Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet. Vare sig i livet eller i döden. ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Lita på att det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar