”Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ’Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.’” (Lukas 9:46–48)
Dagen innan var Petrus, Jakob och Johannes uppe på ett berg med Jesus. Där uppenbarade sig Mose tillsammans med Elia och de såg Jesus förvandlas i ett bländande ljus. Något radikalt annorlunda och avgörande hände där och då, något som förändrade allt. Det skapade förmodligen en viss förvirring bland lärjungarna när de andra fick höra om vad som hade hänt.
Dagen efter stunden på berget misslyckades lärjungarna med att driva ut en ande ur en pojke och pojkens pappa kom med pojken till Jesus och bad om hjälp. Jesus bannade lärjungarna för deras bristande tro och drev själv ut anden ur pojken. Det spred sig en osäkerhet bland lärjungarna efter allt märkligt som hänt och efter allt märkligt som Jesus hade sagt och gjort.
Så, lärjungarna började undra vem som var den viktigaste störste av dem. Det är med andra ord inget nytt. Det där med att vi ibland jämför oss själva med andra och varandra i relation till Jesus. Det började redan bland de första lärjungarna och har fortsatt i kyrkans sammanhang ända sedan dess. Vem är störst och vem är minst? Vem tror rätt och vem tror fel? Vem inser mest och vem inser minst? Vem är viktigast och störst?
Det finns något både förtröstansfullt och lite sorgligt i att det har varit så från första början. Det är förtröstansfullt eftersom kyrkan och kyrkans kristna tro har levt vidare och frodats genom århundraden trots våra våra inbördes konflikter och mänskliga tillkortakommanden. Men det är lite sorgligt att vi fortfarande håller på och fortfarande ibland undrar vem av oss som är störst. Det är som om vi inte har lyssnat och förstått vad Jesus sade om den saken.
Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig.” Jesus visste då vad lärjungarna tänkte i sina hjärtan. Jesus vet idag vad vi kristna tänker i våra hjärtan. Han avväpnar oss alla när han tar ett ett barn och ställer det bredvid sig. Det blir ett abrupt avslut på frågan om vem av oss som är störst i relation till Jesus.
Han tog inte fram den mest djupsinniga eller den mest insiktsfulla. Han tog inte fram den den mest välartikulerade eller den högst ansedda. Han tog inte fram den som hade det största sociala kapitalet eller den som hade flest följare. Han tog fram ett barn, en ung liten människa som saknade allt vad anseende och prestige är. En oansenlig liten någon som inte kunde göra något för att förtjäna en plats en vid hans sida.
Med barnet som exempel berättar Jesus tre viktiga saker för oss om vad den kristna trons relation till Jesus handlar om.
Det första är att vår relation till Jesus kommer till uttryck i mellanmänskliga relationer. Den kristna trons arena är inte i första hand de djupa insikterna eller de andliga höjderna utan livet som vi lever med varandra. Det kanske kan tyckas vara enkelt och banalt. Men Jesus är tydlig på den punkten. När lärjungarna undrade om vem av dem som var störst då tog Jesus fram en enkel relation till ett okänt barn för att illustrera svaret som han gav dem, inte ett högt ansett exempel på något av det som vi gärna vill tro konstituerar storhet.
Det andra som Jesus berättar för oss med barnet är att den kristna trons väsen kommer till uttryck när vi välkomnar och tar emot den som inte av egen kraft kan förtjäna sin plats i gemenskapen. Den kristna trons gemenskap är förutsättningslöst välkomnande. Den kristna kyrkans gemenskap är en villkorslöst öppen famn som tar emot var och en som kommer utan krav på motprestation. Barnet kunde inte förtjäna en plats vid Jesus sida. I det avseendet är vi alla som just det barnet. Ingen av oss kan göra oss förtjänta av en plats vid Jesus sida. Just därför är var och en och alla, som det lilla barnet, välkomna in i den kristna trons gemenskap runt Jesus.
Det tredje som Jesus berättar med barnet är att vår kristna tro och vår kärlek till Jesus manifesteras och gestaltas i våra relationer till andra och varandra. ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig.” Den som menar sig vara kristen och ha en kärleksfull relation till Jesus kan inte ha något annat än ett kärleksfullt sinne i relation till andra människor. Med det menas inte en känslomässig kärlek. Det är inte inte möjligt att känslomässigt älska alla andra människor. Men det betyder att i hjärtat och på riktigt önska och vilja andra människor det goda och det som är gott. Det är inte alltid vare sig enkelt eller lätt. Men Jesus etiska imperativ är klart och tydligt.
Att vara kristen och i hjärtat tro att Jesus är den han är gestaltas och får sitt tydliga uttryck när vi villkorslöst välkomnar och tar emot den som inte kan förtjäna sin plats i kyrkans gemenskap. Kärleken till Jesus är kärlek till vår nästa. Kärleken till nästan är kärlek till Jesus.
”Den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.” När vi med uppriktig välvilja tar emot andra och varandra som vi tar emot Jesus i den kristna trons och i kyrkans gemenskap då tar vi emot den som har sänt Jesus till oss – Gud Fadern själv.
Det är hisnande stort och alldeles fantastiskt i all sin enkelhet. Gud Fadern är inte en abstrakt idé som befinner sig långt borta från någon av oss. Gud Fadern är inte ett något som vi behöver söka med ljus och lykta efter i esoteriska höjder eller i så kallade andliga djup. Gud Faderns närvaro är ingen annanstans än här, mitt ibland oss, i den kristna kyrkans och i den den kristna trons gemenskap. Här och nu, alldeles på riktigt.
Jesus sade ”Ty den som är minst av er alla, han är stor.” Jesus svarade på lärjungarnas fråga om vem av dem som var störst med att vända upp och ner på vad som ansågs, och som ofta anses, vara störst och minst. Den kristna trons relation till Gud Fadern genom Jesus är lättillgänglig och ganska okomplicerad. Ingen blir "störst" av att leva i en sann relation till Jesus. Att vara kristen är att våga vara den som är minst.
Den kristna kyrkans och den kristna trons glada budskap är detta – Gud Fadern själv har i, med och genom Jesus sökt upp och en gång för alla tagit emot oss alla som vore vi de allra minsta, som små barn. Ingen av oss behöver vara en "sökare" som letar efter relationen till Jesus. Vi behöver inte söka och leta efter vare sig Jesus eller Gud Fadern bland de djupa insikterna eller i de andliga höjderna. Gud Fadern har sökt upp oss och är redan här, hos oss och med oss, i den uppståndne Kristus gestalt. Här och nu i livet som vi lever tillsammans.
Vi behöver hjälpas åt och påminna oss själva, andra och varandra om att vi alla – i, med och genom Jesus – redan är uppsökta och funna av Gud själv. Genom Jesus söker Gud själv upp oss varje dag och tar emot oss alla i sin kärleksfulla och barmhärtiga famn som vore vi små barn. Det var sant när Jesus tog barnet vid sin sida för att visa lärjungarna vad han menade och det är fortfarande sant här, nu och idag. Vila i tron på att det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar