#587. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ’Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?’ Han svarade: ’Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.’ Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.’”

(Markus 2:23–28)

Hur var det med berättelsen om David och hans hungriga män? Vad var det som gjorde att David och hans män på något sätt fick bryta mot reglerna om skådebröden den gången? Varför använde Jesus just den berättelsen för att rättfärdiga att hans lärjungar ryckte av ax när de gick över sädesfältet den där sabbatsdagen?

David hade i hemlighet smorts till kung av Samuel och David blev indragen i maktkampen runt den regerande Saul. David drog på sig Sauls vrede och Saul bestämde sig för att ha ihjäl David. Med hjälp av Jonatan flydde David och han var på flykt för att rädda sitt liv när han kom till Nov, strax norr om Jerusalem. Han var på flykt undan döden och han hade inte mat till sig själv och sina män. Han bad prästen Achimelek om hjälp och Achimelek försåg honom med de bröd som låg på altaret, skådebröden, de heligaste offergåvorna som var ämnade åt Gud. Omständigheterna som David och hans män befann sig i när de fick äta av skådebröden var med andra ord att det handlade om liv och död. Om liv eller död.

De religiösa reglerna gällde. Men livet i sig hade företräde. Om eller när livet sätts på spel då är livet överordnat de religiösa regelverken. Få företeelser förkroppsligar livets behov tydligare än hunger. När man är hungrig då är livet i någon mening satt på spel. Den som någon gång har varit riktigt hungrig vet hur livets behov då är överordnat det mesta. När man är riktigt hungrig är ingenting annat viktigt. När det verkligen gäller. När det handlar om liv och död. Om liv eller död. Då har livet i sig och livets behov företräde.

Jesus lärjungar var hungriga och de hade inget att äta just där och då. I den meningen liknade deras situation Davids och hans mäns. Enligt föreskriven lag så fick de ta sädesax med händerna i andras sädesfält. De fick inte skära av några sädesax men de fick ta vad de kunde med händerna. Kanske gnuggade de axen mellan handflatorna för att få fram de näringsrika kärnorna. Så åt de det de kunde få fram. För att de var hungriga och för att de inte hade något annat att äta.

Men fariséerna ifrågasatte det hela därför att det var sabbat. På sabbaten var det inte tillåtet att arbeta. Det är oklart vad det var som fariséerna ansåg vara ett brott mot sabbaten. Antingen var det att de ryckte av axen, det skulle kunna anses vara ett skördearbete. Kanske var det gnuggandet av axen, som skulle kunna anses vara ett tröskandets arbete. Oavsett vilket så uppfattade fariséerna det lärjungarna gjorde som någon form av arbete som var ett brott mot reglerna för sabbatsvilan.

Vi tittar gärna snett på fariséerna och tycker att de är jobbiga typer som har en massa åsikter om vad Jesus och lärjungarna gjorde. Men de gjorde vad de gjorde för att de ansåg att det var viktigt att följa lagens regler för livet och samhället. Av den enkla anledningen att Gud själv gav folket reglerna för att den ordning som Gud avsåg för världen skulle kunna upprätthållas. Fariséerna gjorde som de gjorde för att det var viktigt. För att det spelade roll att man följde reglerna. Därför att det var regler ur en lag som var given av Gud själv. Reglerna omkring sabbatsdagen var en del av de lagen. Därför bråkade fariséerna med Jesus om saken. Säg den av oss som aldrig har gjort som Fariséerna, någon gång när vi har tyckt att något har varit viktigt.

Jesus reaktion var lika oväntad som den var radikal i sitt anspråk. Han konstaterade först att sabbaten är till för människan. Alltså, vilans dag är instiftad för att människan behöver få vila från allt arbetet som behövs för livets och skapelsens upprätthållande. Sabbatsdagen är en nådens dag. Med sabbatens instiftande var det som om Gud sade till människan: ”Vila nu. Vila och lita på att jag upprätthåller livets förutsättningar medan ni vilar. Jag finns här hos er. Jag håller skapelsen och livet i min hand. Jag tar hand om allting den här dagen. Lita på mig och vila nu.” Sabbatsbudet är inte ett krävande påbud som tvingar människan till något. Det är inte en regel för regelns skull. Sabbatsbudet är ett nådens påbud som gör verklig och sann vila möjlig.

Sedan sade han att människan inte är till för sabbaten. Lagen och lagens regler har inget inneboende egenvärde, de finns inte där för sin egen skull bara för att. Lagen finns där för människans och människornas skull. Lagens funktion är att vara till folkets och människornas stöd och hjälp, inte att vara ett ok på deras axlar. Sabbatsbudets syfte och funktion är att lyfta upp och befria människan, inte att trycka ner. Sabbatens påbud om vilodagen är en befriande gåva, inte en förtryckande befallning.

Det tredje han sade var än mer radikalt och fullständigt bedövande i sitt oerhörda anspråk. ”Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” Jesus antydde det oerhörda, det fantastiska, det märkliga, det obegripliga som lärjungarna och världen ska förstå först efter hans död på korset och efter hans uppståndelse från döden. Jesus antydde att han är herre över sabbatsbudet. Att det är han som har instiftat sabbaten. Han antydde att han själv är den Gud som en gång i urtiden gav sitt folk den sabbatsdag som var sjunde dag sedan dess har påmint folket om den Guds nåd som skapar och upprätthåller allt. Han antydde att han är den som har burit, som bär och som fortsatt skall bära hela skapelsen. Jesus antyder att han är den som håller hela skapelsen i sin hand när vi och alla andra människor vilar från vårt dagliga arbete. När Jesus sade det då skakade hela tillvaron i sina grundvalar.

Gud Fadern är den som skapar och som av nåd upprätthåller allt som finns och allt som är – ditt liv, mitt liv, allt liv och levandets själva förutsättning. Häri finns människans frihet och frälsning – i det faktum att det är Guds nåd och Guds pågående skapelseakt och inget annat som upprätthåller hela tillvaron och allt som är. Oberoende av vårt eget arbete. Livet i sig och allt annat i tillvaron vilar helt och hållet i Gud Faderns nåd, i Sonens barmhärtighet och i Andens kärlek. Lita på att det är sant. För så är det.

#586. Tionde söndagen efter Trefaldighet…

”Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ’Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.’” (Lukas 9:46–48)

Dagen innan var Petrus, Jakob och Johannes uppe på ett berg med Jesus. Där uppenbarade sig Mose tillsammans med Elia och de såg Jesus förvandlas i ett bländande ljus. Något radikalt annorlunda och avgörande hände där och då, något som förändrade allt. Det skapade förmodligen en viss förvirring bland lärjungarna när de andra fick höra om vad som hade hänt.

Dagen efter stunden på berget misslyckades lärjungarna med att driva ut en ande ur en pojke och pojkens pappa kom med pojken till Jesus och bad om hjälp. Jesus bannade lärjungarna för deras bristande tro och drev själv ut anden ur pojken. Det spred sig en osäkerhet bland lärjungarna efter allt märkligt som hänt och efter allt märkligt som Jesus hade sagt och gjort.

Så, lärjungarna började undra vem som var den viktigaste störste av dem. Det är med andra ord inget nytt. Det där med att vi ibland jämför oss själva med andra och varandra i relation till Jesus. Det började redan bland de första lärjungarna och har fortsatt i kyrkans sammanhang ända sedan dess. Vem är störst och vem är minst? Vem tror rätt och vem tror fel? Vem inser mest och vem inser minst? Vem är viktigast och störst?

Det finns något både förtröstansfullt och lite sorgligt i att det har varit så från första början. Det är förtröstansfullt eftersom kyrkan och kyrkans kristna tro har levt vidare och frodats genom århundraden trots våra våra inbördes konflikter och mänskliga tillkortakommanden. Men det är lite sorgligt att vi fortfarande håller på och fortfarande ibland undrar vem av oss som är störst. Det är som om vi inte har lyssnat och förstått vad Jesus sade om den saken.

Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig.” Jesus visste då vad lärjungarna tänkte i sina hjärtan. Jesus vet idag vad vi kristna tänker i våra hjärtan. Han avväpnar oss alla när han tar ett ett barn och ställer det bredvid sig. Det blir ett abrupt avslut på frågan om vem av oss som är störst i relation till Jesus.

Han tog inte fram den mest djupsinniga eller den mest insiktsfulla. Han tog inte fram den den mest välartikulerade eller den högst ansedda. Han tog inte fram den som hade det största sociala kapitalet eller den som hade flest följare. Han tog fram ett barn, en ung liten människa som saknade allt vad anseende och prestige är. En oansenlig liten någon som inte kunde göra något för att förtjäna en plats en vid hans sida.

Med barnet som exempel berättar Jesus tre viktiga saker för oss om vad den kristna trons relation till Jesus handlar om.

Det första är att vår relation till Jesus kommer till uttryck i mellanmänskliga relationer. Den kristna trons arena är inte i första hand de djupa insikterna eller de andliga höjderna utan livet som vi lever med varandra. Det kanske kan tyckas vara enkelt och banalt. Men Jesus är tydlig på den punkten. När lärjungarna undrade om vem av dem som var störst då tog Jesus fram en enkel relation till ett okänt barn för att illustrera svaret som han gav dem, inte ett högt ansett exempel på något av det som vi gärna vill tro konstituerar storhet.

Det andra som Jesus berättar för oss med barnet är att den kristna trons väsen kommer till uttryck när vi välkomnar och tar emot den som inte av egen kraft kan förtjäna sin plats i gemenskapen. Den kristna trons gemenskap är förutsättningslöst välkomnande. Den kristna kyrkans gemenskap är en villkorslöst öppen famn som tar emot var och en som kommer utan krav på motprestation. Barnet kunde inte förtjäna en plats vid Jesus sida. I det avseendet är vi alla som just det barnet. Ingen av oss kan göra oss förtjänta av en plats vid Jesus sida. Just därför är var och en och alla, som det lilla barnet, välkomna in i den kristna trons gemenskap runt Jesus.

Det tredje som Jesus berättar med barnet är att vår kristna tro och vår kärlek till Jesus manifesteras och gestaltas i våra relationer till andra och varandra. ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig.” Den som menar sig vara kristen och ha en kärleksfull relation till Jesus kan inte ha något annat än ett kärleksfullt sinne i relation till andra människor. Med det menas inte en känslomässig kärlek. Det är inte inte möjligt att känslomässigt älska alla andra människor. Men det betyder att i hjärtat och på riktigt önska och vilja andra människor det goda och det som är gott. Det är inte alltid vare sig enkelt eller lätt. Men Jesus etiska imperativ är klart och tydligt.

Att vara kristen och i hjärtat tro att Jesus är den han är gestaltas och får sitt tydliga uttryck när vi villkorslöst välkomnar och tar emot den som inte kan förtjäna sin plats i kyrkans gemenskap. Kärleken till Jesus är kärlek till vår nästa. Kärleken till nästan är kärlek till Jesus.

”Den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.” När vi med uppriktig välvilja tar emot andra och varandra som vi tar emot Jesus i den kristna trons och i kyrkans gemenskap då tar vi emot den som har sänt Jesus till oss – Gud Fadern själv.

Det är hisnande stort och alldeles fantastiskt i all sin enkelhet. Gud Fadern är inte en abstrakt idé som befinner sig långt borta från någon av oss. Gud Fadern är inte ett något som vi behöver söka med ljus och lykta efter i esoteriska höjder eller i så kallade andliga djup. Gud Faderns närvaro är ingen annanstans än här, mitt ibland oss, i den kristna kyrkans och i den den kristna trons gemenskap. Här och nu, alldeles på riktigt.

Jesus sade ”Ty den som är minst av er alla, han är stor.” Jesus svarade på lärjungarnas fråga om vem av dem som var störst med att vända upp och ner på vad som ansågs, och som ofta anses, vara störst och minst. Den kristna trons relation till Gud Fadern genom Jesus är lättillgänglig och ganska okomplicerad. Ingen blir "störst" av att leva i en sann relation till Jesus. Att vara kristen är att våga vara den som är minst.

Den kristna kyrkans och den kristna trons glada budskap är detta – Gud Fadern själv har i, med och genom Jesus sökt upp och en gång för alla tagit emot oss alla som vore vi de allra minsta, som små barn. Ingen av oss behöver vara en "sökare" som letar efter relationen till Jesus. Vi behöver inte söka och leta efter vare sig Jesus eller Gud Fadern bland de djupa insikterna eller i de andliga höjderna. Gud Fadern har sökt upp oss och är redan här, hos oss och med oss, i den uppståndne Kristus gestalt. Här och nu i livet som vi lever tillsammans.

Vi behöver hjälpas åt och påminna oss själva, andra och varandra om att vi alla – i, med och genom Jesus – redan är uppsökta och funna av Gud själv. Genom Jesus söker Gud själv upp oss varje dag och tar emot oss alla i sin kärleksfulla och barmhärtiga famn som vore vi små barn. Det var sant när Jesus tog barnet vid sin sida för att visa lärjungarna vad han menade och det är fortfarande sant här, nu och idag. Vila i tron på att det är sant.