#598. Nej, Åke Bonnier…

Martin Luther skrädde inte orden när han drog lans mot den dåvarande kyrkliga överhetens påbud och villfarelser om rättfärdiggörelse genom gärningar. Det finns all anledning att i vår tid vara kritiska i Luthers anda när tankar och påbud från kyrkans makthavare inte ligger i linje med den kristna kyrkans tro, lära och bekännelse. Jakob Wiréns idé om att islams Muhammed på något sätt skulle vara relevant för kristna är en sådan tanke. Biskop Åke Bonnier gör Wiréns tanke till ett påbud med en debattartikel i Kyrkans Tidning där han ger stöd till Wiréns idé, i relation till det som går under benämningen ’religionsdialog.’

Åke Bonniers stöd till Jacob Wiréns synkretistiska 'religionsteologi' är ett påbud som går emot kyrkans tro och bekännelse. Det finns till exempel ingen anledning att ta Muhammed i beaktande i relation till den kristna kyrkans teologi, ecklesiologi och pastorala liv. Att göra det är att göra våld både på kyrkan och på islam. Muhammed och texterna som växte fram i rörelsen han initierade tillhör islam, de ingår varken i den kristna kyrkans kanon eller i den kristna kyrkans bekännelse. Den som påstår att islams Muhammed är relevant för kristna far med osanning om vad den kristna kyrkan är, om vem den kristna kyrkans Gud är och, inte minst, om vem Muhammed var. Förutom detta finns det fler problem med Bonniers artikel.

Biskop Bonnier skriver: ”Men Gud visar oss ständigt att Gud är större. Inte minst vittnar förbundstanken i Bibeln om detta. Gud sluter förbund med oss människor, på olika sätt, vid olika tillfällen och i relation till våra olikheter.” Guds förbund med människan, som omvittnat i Bibeln, är ingenting annat än Guds förbund med Israels folk. Det finns bara ett förbund mellan Gud och människan – förbundet som Gud har ingått med Israel, till vittnesbörd för världen och för världens alla folk. Det finns ingenting av ”olika sätt” eller ”olika tillfällen” i relation till det bibliska förbundet. Att förbundet aktualiseras gång på gång både i Gamla och Nya testamentet betyder inte att det handlar om förbund ”på olika sätt, vid olika tillfällen och i relation till våra olikheter.” Det finns bara ett bibliskt förbund och det är inte vad som helst. Åke Bonnier förringar den mest centrala tanken i Gamla testamentets förbundsteologi.

Bonnier skriver: ”Kanske kan det då vara så att Jesus helt och fullt uppenbarar sanningen om Gud men inte hela sanningen om Gud.” Förutom att det är en självmotsägelse i sig så motsäger det treenighetens teologi om förhållandet mellan Fadern och Sonen och Anden. I treenighetens teologi är Guds uppenbarelse i Sonen lik- och jämställd med uppenbarelsen av Fadern och uppenbarelsen av Anden. Det som är sant om Sonen är sant om Fadern och sant om Anden, och vice versa. ”Den som har sett mig har sett Fadern.” (Johannes 14:9) Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan är Anden. De tre är en och samma. I den meningen är Bibelns Gud en och en levande Gud. Om Jesus inte helt och fullt uppenbarar hela sanningen om vem Gud är, då faller treenigheten sönder och kyrkan är byggd på lösan sand. Biskop Bonnier motsäger en vital del i kyrkans teologi om Guds treeniga väsen.

Israel och Israels folk är Guds enda förbundspartner. Jesus uppenbarade Guds närvaro i folkets närhet inom ramen för förbundet och uppenbarade fullkomligt och uttömmande en gång för alla vem den levande Guden är. Paulus förkunnade att Guds uppenbarelse i Jesus gör förbundet mellan Gud och Israel tillgängligt för världen och gör det möjligt för de som inte är delar av Israels folk att bli delaktiga i förbundet genom tron på Jesus som Guds Son. När biskop Bonnier hävdar att Guds uppenbarelse i Jesus inte är hela sanningen om Gud då förnekar han hörnstenen och bekännelsen som hela den kristna kyrkan vilar på.

Åke Bonnier skriver: ”Jakob Wirén visar…hur vi kan dela glädjen över att ha Gud tillsammans genom att skriva fram en religionsteologi som varken förringar den egna eller förnekar den andres tro och tradition…” och skriver sedan fram en 'religionsteologi' som förringar och förnekar oundgängliga delar av den kristna kyrkans teologi, tro och tradition.

Det är en kristen dygd att alltid vara välvilliga och goda grannar, oavsett med vilka vi delar vårt livsutrymme. Men kyrkans tro, lära och bekännelse är inte förhandlingsbara på de sätt som ofta görs gällande av kyrkliga makthavare. Kyrkans kanon och bekännelse är den enda möjliga utgångspunkten i dialogen med bekännare av annan tro, allt annat gör Svenska kyrkan till något annat än en apostoliskt kristen kyrka. Det är olyckligt och kontraproduktivt att biskopsmötet genom biskop Åke Bonnier gör Jacob Wiréns irrlära till ett påbud. Det ligger i en kristen människas frihet att kunna säga ifrån och emot när biskopars påbud är villfarelser. Det här är ett bra tillfälle att i Luthers anda utöva den friheten och att uttrycka den friheten.