"Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” (Johannes 15:1–9)
Jesus ger oss en liknelse och försöker med den att förklara hur relationen mellan Fadern och Sonen och människorna fungerar. Med liknelsen om vinstocken, vinodlaren, grenarna och frukten får vi ett pussel med bitar av tankar om vilka Fadern, Sonen och människorna är i förhållande och relation till varandra.
Fadern är vinodlaren. En vinodlare planterar och vårdar sin vinstock. En vinodlare rensar ogräs, bekämpar ohyra, vattnar, gödslar och försöker se till att förutsättningarna för vinstocken att växa är så bra som möjligt. Det första vinodlaren behöver göra det är att plantera vinstocken i gynnsam och näringsrik jord på en plats med generös tillgång till solljus och vatten. Utan solljus och vatten växer ingenting. Skapelsen är platsen där vinodlaren planterar sin vinstock. Fadern planterar och vårdar, rensar ogräs, vattnar och ser till att vinstockens omständigheter är gynnsamma. Så att vinstockens rötter kan växa sig djupa och starka. Så att vinstocken får den näring som behövs så att grenarna kan bli många.
Jesus är vinstocken. Fadern planterade sin vinstock här, mitt ibland oss. Myllan där vinstockens rötter ska växa sig starka och grenarna bli många är just här. Vår mellanmänskliga gemenskap är vinstockens mylla. Det var här, just här och ingen annanstans, som Sonen i Jesu gestalt gav sig till känna för världen, verkligheten och mänskligheten. Det är också här som han fortsätter att ge sig till känna för Faderns hela skapelse. Jesus är vinstocken och stammen som med sina djupa och starka rötter drar upp livets livgivande vatten och uppenbarelsens näring ur skapelsens mylla för att stärka grenarna och möjliggöra fruktens skörd. Vinstockens stam är den synliga manifestationen av Faderns förmåga att skapa någonting ur ingenting, att skapa det levande livets tillblivelse ur inget alls. Creatio ex nihilo.
Det skulle kunna ha varit så att vinstockens potential att bli till inte hade manifesterats och att icke-existensen istället hade varit dess modus. Det vill säga att skapelsen inte alls hade blivit till, att Sonen inte hade inkarnerats och därmed att ingenting hade existerat. Men Faderns och Sonens och Andens substans är existens och skapelsen blev till ur ingenting som en konsekvens av Guds väsens inre vilja till existens och liv. Med Sonens inkarnation inuti skapelsen, i människan Jesus, lät Fadern sin närvaro bli känd för världen – till ett evigt vittnesbörd om Guds existens, allmakt och närvaro. Till vittne om förlåtelsens möjlighet och frälsningens verklighet för världen, mänskligheten och varje människa.
Vi är vinstockens grenar. Hela vår existens är beroende av och intimt sammanflätad med Sonens existens. Med honom delar vi det fantastiska som finns i att finnas till i en värld och i en skapelse som inte bär någon egen inneboende nödvändighet. En existens som i varje ögonblick blir till i, med och genom Faderns skapelseakt som bringar fram detta någonting ur ingenting. Våra liv fylls av levande med den livgivande näringens sav som flödar genom oss från vinstockens stam. Vi finns till som en konsekvens av Faderns vilja till liv och existens. En vilja som skapar någonting ur ett ingenting. Tillsammans med hela skapelsen är vi detta någonting som finns till istället för ingenting. Med Sonen manifesterar Fadern sin vilja till existens och livets levande i oss och med oss. Som levande grenar på en levande vinstock.
Vi ska bära frukt. Den livets och uppenbarelsens näring som kommer oss till godo, som dras ur skapelsens mylla av stammens rötter, den flödar genom vinstocken och ska bli till frukt genom oss. Som vore vi vinstockens grenar. Frukten, vindruvorna, är som koncentrat av livet. Sötman av livets och den kristna trons glädje, den underbara smaken av det levande livets fantastiska nyanser. Ett koncentrat av livets och den kristna trons glädje som kan ges vidare till andra. Så att även andra kan få smaka uppenbarelsens sötma och trons glädje.
De grenar som som inte bär frukt, som inte låter livets, trons och uppenbarelsens glädje flöda och bli till livsfrukt för andra, de vissnar och torkar ihop. Den kristna trons glädje ska delas vidare till andra och så förmeras. Annars avstannar livets flöde och grenarna vissnar och förtvinar. Vinstocken och grenarna ansas, de vårdas och sköts om av Fadern. De grenar som bär rik frukt hedrar vinodlaren och de torra grenarna utan liv skärs bort och förgås. Som det blir och är när livet vissnar och förtvinar. Då förgås vi.
Liksom Fadern älskar Sonen, så älskar Sonen oss. När vi blir kvar i Sonens kärlek till oss genom att älska Sonen – med vår kristna tro på och med vår kärlek till Jesus – då förblir vi delaktiga och upptagna i den dynamiska och ständigt pågående rörelsen av kärlek i Guds treeniga väsen. Där Fadern älskar Sonen, en kärlek som manifesteras med Sonens inkarnation i skapelsen. Treenigheten där Sonen älskar Fadern och med det manifesterar källan och ursprunget till allt som är. Sonens kärlek till Fadern pekar ut existensens innersta orsak, ursprung och mål. Treenigheten där kärleken mellan Fadern och Sonen manifesteras i Anden, som sveper upp oss dödliga och begränsade varelser i Faderns och Sonens och Andens inre liv. Ett evigt levande liv som inte känner några begränsningar.
Vi hör ihop med Sonen, som är stammen av liv på vilken vi lever. Vi hör ihop med Fadern, som skapar och upprätthåller livets levande och existensen av allt som är. Vi hör ihop med Anden, som flätar oss samman med det kärlekens liv som flödar mellan Fadern och Sonen. Vi hör ihop med andra och med varandra.
Hur och vad vi än gör så är vi upptagna i det livgivande levande livet som är Guds treeniga väsen, som vore vi grenar på en vinstock som en vinodlare ansar och vårdar. Det vi kan göra för att bära frukt det är att berätta för andra om att det är på det sättet. Att det faktiskt är så att världen, verkligheten och allt som är helt och hållet och i varje ögonblick skapas, upprätthålls och befrias av Fadern genom Sonen med Anden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar