#606. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”’Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’” (Matt 23:37–24:2)

Världen har aldrig uppskattat Guds profeter, de sändebud som Gud har sänt in i världen för att förkunna dom och omvändelse. Guds sanna profeter har alltid förkunnat sådant som världen inte vill höra. Världen har i alla år varit alltför självupptagen för vilja lyssna på någon som påstår att den inslagna vägen leder till fördömelse och att det krävs av världen att den vänder om från sin egocentrism och istället vänder sig till den Gud som har skapat och upprätthåller allt. Så världen har helt enkelt slagit ihjäl dem för att få tyst på dem. Så att världen skulle kunna fortsätta att vara destruktivt självupptagen.

Vår Herre har alltid försökt att samla sitt folk, mänskligheten och världen omkring sig, som hönan samlar sina kycklingar. Men människan, mänskligheten och världen har alltid varit envist bångstyrig och genom århundradena vägrat att vända om från sin självupptagenhet för att istället vända sig till Gud Fadern med tillit, förtroende och förtröstan. Så huset har lämnats tomt. Templet, Guds boning och platsen för manifestationen av Guds uppenbarelse i folket närhet är övergiven. Guds påtagliga närvaro har lämnat folket och Guds hus är tomt. Det finns ju ingen anledning att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. En plågsamt sann bild av vår tids avkristning av samhället i stort och i vissa fall av avsakraliseringen av kyrkan själv.

Jesus sade att Gud inte skulle ge sig till känna i folkets närhet igen förrän folket enas i att gemensamt vända om från självupptagenheten till att förenas i tro och tillit till Gud med orden ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ Det vill säga, vi behöver vända om från vår självupptagenhet och bekänna oss till den kristna tro som menar och påstår att Jesus är den som kommer i Herrens namn. För att på så sätt ta ansvar för vår del av förbundets villkor. Förbundet mellan Gud och Guds folk är ett ömsesidigt åtagande. Och det finns, som sagt, ingen anledning för någon part att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. Vi har ett ansvar för vår del av människans, mänsklighetens och världens relation till Gud Fadern.

Här, i den här lilla kyrkan, har människor tagit sitt ansvar och samlats för att bekänna ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn’ i nästan två hundra år. Den här kyrkan har varit Guds hus i nästan tio procent av den kristna kyrkans livstid. Här har Jesus uppenbarat sig och väckt tro i människors hjärtan år efter år. Här har den kristna kyrkans tro och traditioner förts vidare från människa till människa, från människor till människor, från generation till generation. Kyrkan lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som har gått före oss. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra. När vi på så sätt är en levande kristen gemenskap då är huset inte tomt. Då finns Jesus här mitt ibland oss alldeles på riktigt.

I närmare tvåhundra år har vi samlats här, en liten församling i tacksam gemenskap med alla dem som har gått före oss, här i församlingen och i den världsvida kyrkan. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans som vi. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och dela tron som vi. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss med tacksamhet. Då är vi dem som har gått före. En dag, efter ytterligare en tid, ska allt brytas ner. Sten ska inte lämnas på sten. En dag kommer människor att gå förbi ruinerna av Oscarskyrkan på andra sidan bron. De ska se ruinerna och säga ’här fanns en gång en kristen församling.’ Ty allt är förgängligt. Allt ska brytas ner. Det enda som verkligen består genom tid och rum är Guds ord och Guds löften.

Men det här är vår tid. Just det här är vår plats i den kristna kyrkans stora och levande tradition. Tillsammans är vi en liten pusselbit i den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Många har gått före oss och många ska komma efter oss. Men just här och just nu är vår tid och vår plats i den stora berättelsen om Gud Faderns relation med sitt folk, med mänskligheten och med sin skapelse. Vi har vår stund på jorden här och och nu och med varandra. Och vi har den kristna trons hopp och löfte om att var och en och vi alla har en plats i Guds fullbordade framtid. En dag ska vi alla upptas i Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Livet här och livet i ljuset av Guds löften är stort och det är mycket vackert.

#605. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet…

”Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ’Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.’ Jesus svarade dem: ’Vem är min mor och mina bröder?’ Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ’Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.’” (Markus 3:31–35)

Jesus kom hem efter att ha varit borta ett tag. Nästan alla som bodde där hade hört talas om alla märkliga och fantastiska saker som Jesus hade gjort när han var borta. Många hade nog känt Jesus sedan han var ett barn. Nu var de nyfikna på honom efter allt de hade hört om honom. Det var mycket folk runt Jesus. De frågade honom en massa saker och de pratade med varandra om allt de hade hört om vad han hade gjort.

Mitt i allt det där så kom hans mamma Maria och hans syskon. De hade också hört om allt som sades om honom och de menade att han var från sina sinnen. Så de gick dit för att ta hand om honom. Det var fullt med folk och det var trångt i huset. Maria och hans bröder bad någon att säga till Jesus att de var där och att de väntade utanför. ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig” sade de till Jesus.

Man skulle kunna tänka sig att Jesus skulle gå hem och säga hej till sin egen familj först när han kom hem. Men gjorde han inte. När de kom för att få prata med honom så skulle man kanske tro att han ville prata med dem. Men så blev det inte. Istället pratade han med alla dem som stod och satt där inne i huset. Han ställde en lite konstig fråga. ”Vem är min mor och mina bröder?” Det är klart att han visste vem hans egen mamma och vilka hans syskon var. Men, han frågade för att visa ett nytt sätt att tänka om familj, syskon och mellanmänskliga relationer. Han tittade på alla dem som hade kommit för att lyssna på och prata med honom och så sade han ”Det här är min mor och mina bröder.”

Vad var det som gjorde att Jesus sade det han sade? Hur kommer det sig att han benämnde alla som var där som sin familj? Tre saker ligger till grund för hur vi agerar och beter oss – moral, etik och teologi. Moral är uppfattningarna som reglerar våra inställningar, attityder och beteenden i relation till andra människor. Etik är läran om rätt och fel. Teologin berättar för oss om vem Gud är. Teologins innehåll och sanningar lägger grunden för etiken som i sin tur ligger till grund för moralen.

Jesus, som är Sonen i Guds treeniga väsen, bär i sig själv en teologi som berättar att Gud Fadern relaterar sig till människan och mänskligheten inom ramen för människornas livsvillkor. Jesus manifesterar Guds absoluta närvaro i människans och i människors närhet. Det vi med säkerhet kan säga om vem Gud är, det kan vi lära oss genom att lära känna Jesus som är Sonen i Guds treeniga väsen. I, med och genom Jesus möter Gud människan och människor på den plats där de befinner sig i livet och på ett sätt som om han stod oss nära som ett syskon. Teologin som emanerar från Jesus vittnar om att Gud Fadern har en familjenära relation till mänskligheten, människorna och till varje människa.

Att teologin som växer fram med Sonens uppenbarelse i Jesus delvis är sådan ger upphov till en etik som lär oss något om vad som är rätt och fel. Det Jesus sade och gjorde, som det är omvittnat i vår Bibel, berättar för oss om rätt och fel och om sant och falskt. Han uppmanar oss till fördragsamhet och ett fredligt sinne i relation till andra människor. Han uppmanar oss att ha ett förlåtande sinnelag, ett kärleksfullt och välvilligt sinnelag i relation till varandra. Han uppmuntrar oss att känna tillit, hopp och tillförsikt inför den Guds framtid som inte stannar vid eller avslutas av döden. Vad som är rätt och fel i ljuset av Sonens uppenbarelse i Jesus överskrider de normer och värderingar som vi människor själva har konstruerat för våra relationer och samhällen. Etiken som emanerar från Jesus är universell och omfamnar var och en och alla människor.

Att etiken som växer fram ur Jesus teologi delvis är sådan lägger grunden för den moral som reglerar våra beteenden mot andra och varandra. Den moralen är ganska okomplicerad och rättfram. Jesus fick en gång en fråga om vilket som var det viktigaste budet, det vill säga vilken är den viktigaste moraliska uppmaningen. ”Jesus svarade: ’Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.’” (Markus 12:29–31) Det är inte svårare än så. Vi skall älska Herren, vår Gud, av hela vårt hjärta och vi skall älska vår nästa som oss själva. Vi ska önska och vilja andra och varandra det goda och allt gott. Det är inte svårt. Men det är ju heller inte vare sig enkelt eller lätt, som vi alla vet. Oavsett, den moraliska uppmaningen i sig är inte komplicerad eller svårbegriplig.

Så, när Jesus stod där bland alla de där människorna och kallade dem sin familj så agerade han enligt den moral som växer fram ur den etik som skapas av den teologi han förkroppsligar. En teologi som innebär och betyder mänsklig jämlikhet inför Gud Fadern. En teologi vars gudsrelation omsluter och överskrider alla mänskligt konstruerade mellanmänskliga relationer. En teologi som skapar en etik som säger att det är rätt att betrakta alla människor som jämställda och jämlika inför Gud och inför andra. En etik som gestaltas i en moral som uppmanar oss att bemöta och behandla alla människor som vore vi alla tillsammans en gemensam familj.

Som Jesus stod mitt ibland dem då och benämnde alla de som var där som sin familj så finns Jesus här mitt ibland oss och betraktar oss som sin familj. Vi har ju hört om vad Jesus har gjort och samlats här i det här huset för att lyssna på, prata med och be till Gud med Jesus. På liknande sätt som när människorna samlades runt Jesus i det där huset då.

Vi som är här i kyrkan tillsammans kommer från olika familjer. Samtidigt är vi i, med och genom Jesus en gemenskap och en enda stor familj. Vi tillsammans är Jesus familj, hans systrar och bröder. Genom Jesus är vi varandras systrar och bröder. Alla människor är en del av Jesus stora familj. Varje människa vi möter är i Jesus vår syster, vår bror och vårt syskon. Varje människa, alla människor, utan undantag. Det kanske låter banalt. Men det är sant. Om vi gör vad vi kan för att leva i den sanningen, då förändras världen. Då förändras allt.

#604. Med kluven tunga…

Den 13-14 oktober ska en konferens för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism äga rum i Malmö på regeringen Löfvens initiativ. Det låter bra, men socialdemokraterna talar med kluven tunga i relation till Israel och våra judiska syskon. 

I april ställde journalisten Johan Romin en fråga till mig via Twitter om vänstervridningen av Svenska kyrkan, apropå en essä på temat av Ann Heberlein. Jag skrev ett försök till svar och menade att relationen till Israel är en arena där det socialdemokratiska inflytandets vänstervridning av Svenska kyrkan på nationell nivå är som tydligast.

Jag skrev bland annat: ”Socialdemokraternas anti-israeliska och pro-palestinska hållning har ympats in i Svenska kyrkans nationella nivå. Kyrkans resurser och nätverk utnyttjas för att förstärka den socialdemokratiska utrikespolitiken i relation till Israel med hjälp partilojala kyrkliga karriärister.” För den som hänger med i vad som händer är det tydligt att så är fallet. För att ge ett konkret exempel skrev jag: ”Socialdemokraten Anna-Karin Hammar bedriver till exempel BDS-aktivism i Svenska kyrkan namn.”

Nu, ett halvår senare, manifesteras socialdemokraternas anti-israeliska och anti-judiska hållning högst konkret i en motion till höstens kyrkomöte där Anna-Karin Hammar med flera driver frågan att Svenska kyrkan ska utreda om apartheid praktiseras i och av Israel.

Motionärerna skriver bland annat: ”Även om begreppet apartheid inte uttryckligen nämndes i Kairos Palestina dokumentet 2009, utgör det fortfarande en inspirations- källa till arbetet för en rättvis fred i Israel/Palestina.” De skriver vidare: ”Det är hög tid och av yttersta vikt att Svenska kyrkan lyssnar till den samlade visdomen om apartheid som brott mot mänskligheten och lyssnar till de vittnesbörd och argumentationer som stödjer – såväl som till de argumentationer som inte stödjer – uppfattningen att det är apartheid som praktiseras av Israel i både Israel och Palestina.”

Det socialdemokratiska hyckleriet i relation till Israel och våra judiska syskon kunde inte illustreras tydligare. Å ena sidan en högt profilerad internationell konferens mot antisemitism, å andra sidan ett folkrättsligt krypskytte mot Israel med antisemitiska förtecken via nationell nivå i Svenska kyrkan. Förutom att det antisemitiskt anstrukna socialdemokratiska hyckleriet i relation till Israel är djupt oetiskt och omoraliskt så är det även djupt bedrövligt att Svenska kyrkan utnyttjas och används som slagträ i den oetiska och omoraliska socialdemokratiska utrikespolitiken.

När det gäller staten Israel och våra judiska syskon i Sverige så talar socialdemokraterna bevisligen med kluven tunga. Det kan vi komma ihåg på onsdag och torsdag när de till intet förpliktigande högtidstalen fladdrar förbi högt ovanför molnen, avskilda från verkligheten.

#603. Den helige Mikaels dag…

”De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ’Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.’ Han svarade: ’Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.’” (Lukas 10:17–20)

Det hände ganska mycket före den där stunden som de sjuttiotvå kom tillbaka och glatt talade med Jesus om att demonerna lydde dem när de uttalade Jesu namn. En tid innan han sände ut de sjuttiotvå sände han ut de tolv. När Jesus sände ut de tolv då satte han ramen för vad det ska innebära att vara en av Jesus utsänd lärjunge. Han gav de tolv makt över demonerna och kraft att bota sjukdomar. Det vill säga, lärjungarna fick kraft och förmåga att hjälpa människor både med inre anfäktelser och med utifrån kommande prövningar.

Han sade till de tolv: ”Ta inte med er något på vägen, ingen stav eller påse, inte bröd eller pengar och inte mer än en enda skjorta. Har ni kommit till ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon stad där man inte tar emot er, så gå därifrån och skaka bort dess damm från era fötter. Det skall vittna mot dem.” (Lukas 9:3–5) En ganska tydlig instruktion.

När Jesus sände ut de tolv för att vittna för världen om honom och om det Guds rikes ankomst som Jesus själv manifesterade, förkroppsligade och förkunnade med sitt liv då fick de en tydlig uppgift och en tydlig förutsättning. Uppgiften var att förkunna genom att hjälpa och bota. Förutsättningen var att de inte skulle förankra sig själva vare sig i den här världen eller i den här tiden. De skulle inte bosätta sig här. Ty, det Guds rike som de fick i uppgift att förkunna hör inte till den här världen. Det blir ju något av en förtroendefråga – man kan ju inte med trovärdighet predika om en Gud som ska förse de sina med vad de behöver och om ett Guds rike där den här världens medel saknar betydelse och samtidigt samla på sig tillgångar för sitt uppehälle. Så, ta inte med er något ty ni får inte ta med er något dit ni ska.

De tolv gav sig iväg, de kom tillbaka och de berättade för Jesus om allt det hade gjort. Jesus fortsatte sin vandring och utfodrade de fem tusen med fem bröd och två fiskar och de diskuterade frågan om vem Jesus egentligen var tillsammans. Jesus talade till dem om lärjungaskapets krav och sade att den som vill gå i hans spår varje dag behöver ta sitt kors och följa honom. Han sade att den som vill rädda sitt liv ska mista det och han talade om att de inte ska skämmas för honom inför andra. Petrus, Jakob och Johannes var med Jesus uppe på förklaringsberget. Jesus botade sjuka och lärjungarna diskuterade med Jesus och varandra om vem Jesus är och vad det innebär att vara hans lärjunge. När de var på väg till Jerusalem talade Jesus även med flera andra som de mötte längs vägen om lärjungaskapets krav.

Därefter sände han ut de sjuttiotvå. Han sände ut dem två och två till de byar och områden som han hade för avsikt att besöka. När Jesus sände ut de sjuttiotvå sade han till dem: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. Ta inte med er några pengar, någon påse eller några sandaler, och stanna inte på er väg för att hälsa. När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er. Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds; arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram, bota de sjuka som finns där och säg till folket: Guds rike är snart hos er. Men har ni kommit till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av — behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här. Jag säger er att på den dagen skall det bli lindrigare för Sodom än för en sådan stad. Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig.” (Lukas 10:2–12, 16)

De sjuttiotvå fick en utförlig instruktion och en uppgift som var lite olik de tolvs uppgift. De skulle inte ta med sig något för sitt uppehälle, på samma sätt som de tolv. Jesus liknade dem vid skördearbetare, sådana som bärgar en skörd som har växt utan deras egen förtjänst. Deras arbetsredskap skulle vara den Guds frid som växer fram i ljuset av förkunnelsen om det Guds rike som Jesus förkroppsligade och förkunnade. Men det var inte helt kravlöst. Förkunnelsen som Jesus sände ut med de sjuttiotvå var till viss del lite kärv. Det skulle komma att bli konsekvenser för den stad eller by som inte tog emot, lyssnade och tog till sig av lärjungarnas vittnesbörd. Att avvisa de sjuttiotvå var att avvisa Jesus, att avvisa Jesus är att avvisa Gud Fadern, att avvisa Gud Fadern får tråkiga konsekvenser.

De sjuttiotvå skulle också bota sjuka, som de tolv. Men Jesus nämnde inte demonerna som arbetsuppgift. Ändå var det just demonerna som de sjuttiotvå först av allt relaterade till när de kom tillbaka och berättade för Jesus om hur de hade haft det. ”De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ’Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.’” Man får lite intrycket att de sjuttiotvå var barnsligt förtjusta över vad de kunde göra. Bara genom att uttala Jesu namn betvingade de det som inte kunde betvingas. Men betvingandet av demonerna ingick inte i deras uppgift. Bara för att man kan betyder det inte att man ska.

”Jesus svarade: ’Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.’” Jesus gav de sjuttiotvå en liten realitycheck. De var liksom barnsligt förtjusta över att de hade fått demonerna att dansa efter deras pipa. Men Jesus påminde om att den kamp som de var satta att delta i genom sitt lärjungaskap och med sin relation till Jesus är betydligt större och mycket allvarligare än deras barnsliga förtjusning över att de kunde domptera några demoner. Att vara en Jesu lärjunge i världen är som att vara ett lamm bland vargar. Guds rike är på riktigt och lärjungaskapet är på allvar.

När Jesus nämnde att han har sett Satan slungas ner från himlen då påminde han de sjuttiotvå om att den kosmiska kampen mellan ont och gott, mellan liv och död, är betydligt större och mycket allvarligare än vad de tycks ha förstått. Visst, sade Jesus till dem, jag har gett er makt och förmåga att hantera den här världens motståndare. Men det är inte den förmågan i sig som är poängen. Förmågan att bekämpa det onda i världen är ett Guds rikes nödvändiga verktyg, inte ett Guds rikes glädjeämne i sig. Det finns ingen glädje i att det finns ondska som behöver bekämpas. Guds rikes glädjeämne är det faktum att våra namn är upptecknade i himlen.

Att ett namn är upptecknat betyder att den som namnet indikerar inte ska förgå och försvinna. Det som är skrivet finns kvar och består. Den vars namn är skrivet ska inte förgås. Att ett namn är upptecknat i himlen betyder att namnet är upptecknat i det Guds rike som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande liv som sträcker sig mot oändligheten.

Jesus sade ungefär – gläd er inte så mycket åt att ni kan bekämpa det onda här och nu, det är en nödvändighet men det är inte det som är poängen. Gläd er istället åt att ni med era namn är upptecknade och evigt bevarade i den treeniga Gudens rike. Gläd er åt att ni därmed är tillförsäkrade ett liv som aldrig någonsin ska dö. Det var ungefär vad Jesus sade till sjuttiotvå där och då. Det är vad Jesus säger till var och en och oss alla här och nu. Tro och lita på att det är sant.