När började jag se glidningen mot vänster? Johan Romin ställde en bra fråga. Den vänsterpolitiska glidningen har förstås pågått länge. Johan Sundeens bok 68-kyrkan och Gunnar Hyltén Cavallius När rännil blev till flod belyser processens långa linjer. Jag prästvigdes i januari 2008. Vid den tiden var jag väldigt naiv i relation till det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan. För mig har det har varit många små och stora saker genom åren som har gjort partipolitiseringen av Svenska kyrkan påtaglig. Här nöjer jag mig med två ganska tydliga exempel.
Det första exemplet är Seglora Smedja. Jag gick det sista utbildningsåret på dåvarande pastoralinstitutet tillsammans med bland andra Helle Klein. När vi var pastorsadjunkter frågade Helle om jag ville sitta med i styrelsen för den blivande stiftelsen Seglora Smedja. Jag satt med i Seglora Smedjas första konstituerande styrelse. Jag förstod det inte först men det blev snart tydligt att för Helle Klein var kyrkan en arena för politiskt nätverksbyggande och för partipolitisk opinionsbildning. Efter ett kort tag drog jag mig ur.
Seglora Smedja började med samtalskvällar och blev en hemsida som kallade sig en tidning som blev en plattform för socialdemokratisk opinionsbildning. I princip en medial plattform och kanal för Tro och solidaritets religionspolitiska agenda. Partipolitiken blev övertydlig inför kyrkovalet 2013. Helle Klein, Mattias Irving och Eva Lindqvist Hotz drev med Seglora Smedja den socialdemokratiska linjen ’alla som inte håller med oss är sverigedemokratiska nazister’ hårt och visade prov på en helt enastående intellektuell och kyrklig ohederlighet. Inför kyrkovalet svartmålade och brunkletade socialdemokraterna hänsynslöst allt och alla andra. Helle Klein och Seglora Smedja var tongivande och drivande i den valkampanjen. De gjorde samma sak igen inför kyrkovalet 2017.
Jag skrev om det ganska mycket här när det pågick. Klein och kretsen runt Seglora Smedja förnekade i det längsta att deras opinionsbildning hade något med socialdemokraterna att göra. Det blev smått komiskt när Mattias Irving ivrigt hävdade att Smedjan inte hade något med socialdemokraterna att göra för att sedermera kliva in i en för honom konstruerad tjänst som ’politisk sekreterare’ i Tro och solidaritet. Det var ljug, ruffel och båg från början och så länge det pågick. Åren med den demoraliserande cirkusen runt Seglora Smedja blottlade med all önskvärd tydlighet de partipolitiska strukturerna och socialdemokraternas orättfärdiga ambitioner att tillförskansa sig makten i och makten över Svenska kyrkan.
Det andra exemplet är Svenska kyrkans nationella nivås förhållande till Israel och palestinierna. Händelserna efter riksdagsvalet i september 2014 är belysande. När socialdemokraterna bildade regering var en av deras första åtgärder att erkänna Palestina. I oktober åkte f.d. ärkebiskopen Anders Wejryd till Gaza och förde samtal med Hamas ledare Ismail Haniyeh iklädd biskopsskjorta och biskopskors. Förevändningen var utdelandet av ett pris men samtalets innehåll är fortfarande oklart. Ett kort tag senare, i februari 2015, träffade ärkebiskop Antje Jackelén och chefen för Act Svenska kyrkan Erik Lysén, tillsammans med två andra från kyrkokansliet, den palestinske ledaren Mahmoud Abbas när han var på besök i Sverige.
Socialdemokraternas anti-israeliska och pro-palestinska hållning har ympats in i Svenska kyrkans nationella nivå. Kyrkans resurser och nätverk utnyttjas för att förstärka den socialdemokratiska utrikespolitiken i relation till Israel med hjälp partilojala kyrkliga karriärister. Socialdemokraten Anna-Karin Hammar bedriver till exempel BDS-aktivism i Svenska kyrkan namn. Turerna runt Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem är ett annat exempel på hur en Svenska kyrkans institution har likriktats i enlighet med partiets utrikespolitiska linje. Kyrkokansliets hantering av frågor som berör Israel är uppenbart synkroniserad med socialdemokraternas anti-israeliska och pro-palestinska utrikespolitik.
En annan sak som kan nämnas är förstås de personliga nätverken. Man behöver inte leta länge bland makthavarna i Svenska kyrkan för att se att socialdemokraterna besitter åtskilliga centrala maktpositioner. Det här är inte tillfället att reda ut alla personkopplingar och relationer som utgör de socialdemokratiska nätverken i Svenska kyrkan. Men de utgörs både av renodlade partipolitiker – till exempel Wanja Lundby-Wedin, Margeta Winberg, Ulla Löfven och Jesper Eneroth – och av lojalt partifolk som har gjort karriär i Svenska kyrkan själv – till exempel Eva Brunne och kretsen runt Anna-Karin Hammar. Till det kommer hela det mediala partikomplexet runt Helle Klein och större delen av Antje Jackeléns gärning som ärkebiskop.
Det finns mycket annat och mer att säga om den teologiska urvattningen och den ecklesiologiska söndervittringen men det här får räcka för stunden. Glidningen mot vänster på nationell nivå i Svenska kyrkan är obestridlig. Det är socialdemokraternas verk. Det är förstås djupt sorgligt och bedrövligt att Svenska kyrkan är så svårt infekterad av partipolitik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar