"Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ‘Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ‘Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ‘Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ‘Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ‘Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne." (Matteus 25:1–13)
Det börjar att dra ihop sig. Jesus vet att hans tid med lärjungarna och folket börjar lida mot sitt slut. Så han talar med dem om det som är mest angeläget att få sagt medan tid är. Som det ofta kan bli så har han sparat de där frågorna som är svårast att tala om till sist. Vad händer när vi dör? Hur ska det bli när livet som vi känner det ska övergå till att vara någonting annat? Hur ska det bli sedan? Säg den av oss som inte tycker att de frågorna är svåra att prata om och helst lämnar dem orörda tills det inte går att bortse från dem längre.
Jesus ger lärjungarna och oss liknelsen om de tio flickorna med facklorna. Med liknelsen om de tio flickorna, fem förståndiga och fem oförståndiga, inskärper Jesus allvaret i relation till livets gränser och begränsningar. Liknelsen är en förmaning som uppmanar oss att ta livet och döden på allvar. Livet här och nu kommer inte att vara för evigt. Så ta vara på den tid ni har. Ta ansvar för er själva och för era liv.
Det ska komma en tid när vi inte längre kan ändra på något. Det kommer en dag när vi inte längre kan lägga till eller dra ifrån något från det liv som är vårt eget. Det kommer en stund när allt som kan bli sagt har blivit sagt, när allt som kunde göras har blivit gjort. Då vi har det vi har, inget annat och inget mer. Den dagen kommer som en överraskande stund, som när brudgummen oväntat dyker upp vid midnatt.
På vårt livs sista dag och i vårt livs sista stund kan vi inte låna olja av någon annan. Det finns ingenting som vi kan ge eller få av varandra som kan förändra någonting. Då har vi de facklor och den olja som vi har sett till att förse oss med. Som liknelsens tio unga flickor. De hade alla varsin fackla. De oförståndiga hade ingen olja. Det var inte så att det inte fanns olja till alla. De oförståndiga hade bara inte sett till att förse sig med den olja som fanns. De förståndiga hade försett sig. När stunden var inne kunde de förståndiga tända sina facklor med oljan som spred ett ljus av tillförsikt inför vad som skulle hända. För de oförståndiga kom stunden som en överraskning och de stod där utan ljus, utan tillförsikt och utan synbart hopp. Facklan är livet och oljan är den kristna tron.
Det är oförståndigt att leva i förnekelse av att livet är begränsat. Om man lever med en oförståndig illusion om att allting alltid ska vara som det är, om man tror att allt ska förbli som det är då saknas uppfattningen om en livets bortre gräns. Då tror man sig inte behöva någon förberedelse för det oväntade och det okända som obevekligt är i antågande. Då tycker man sig inte behöva någon trons olja till facklan som kan kasta ljus in i den okända framtidens mörker, det där okända mörkret som man inte tror ska komma.
När tiden är inne och lågan på livets flämtande och falnande fackla saknar den kristna trons olja då ser den oförståndige ingen väg genom och förbi mörkret. Då ska det bli som om den tomma intighetens mörker är det ingenting som blir kvar när porten stängs. Då blir det som poeten Kate Tempest uttrycker det: ”I see how blind I have been, said all prophets, too late. All humans, too late.” Jag ser hur blind jag har varit, sade alla profeter, för sent. Alla människor, för sent.
Att vara förståndig det är att leva med insikten om att livet som vi känner det har en gräns, att vara medveten om att det kommer en dag då ingenting av allt vi äger, har strävat efter eller har jobbat för kommer att vara till vår hjälp. Det kommer en dag i allas våra liv när vi märker, känner och upplever att det här var mitt sista andetag, där slutade mitt hjärta att slå. Där och då har vi ingenting annat att hoppas på än Guds löften. Den kristna trons förtröstan på Guds löften i Jesus Kristus är det enda som då håller livets fackla brinnande.
Att vara förståndig det är att förse sig med denna kristna trons olja redan innan det är dags. Så att den okända dödens mörker inte förblir mörkt. Så att det levande livets stig genom och förbi dödens mörker blir synlig. Då ska det sista andetagets stund bli som om porten öppnas och platsen för Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande livgivande liv blir synlig och tillgänglig. I ljuset av den kristna trons brinnande olja framträder det evighetens liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.
Ljuset i lågan som brinner av den kristna trons olja – om än med en aldrig så liten flämtande låga – ska väcka ett hopp och en förtröstan som ska visa oss vägen och leda oss alla in till himmelrikets stora glädje när dagen kommer och stunden är inne. Låt oss vara förståndiga och hjälpas åt med att gemensamt förse oss med den kristna trons olja till våra livs ännu brinnande facklor. Låt oss hjälpas åt med att berätta för våra systrar och bröder som ännu lever i oförstånd och saknar den kristna trons livgivande olja till sina livs flämtande lågor. Och låt oss tillsammans lita på och vittna om att den kristna trons löften är sanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar