#611. Annandag jul…

”Fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’ Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ’Herre Jesus, ta emot min ande.’ Han föll på knä och ropade högt: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.’ Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades. Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse. De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. Det blev stor glädje i den staden.” (Apg 7:55-8:8)

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor." (Lukas 12:49-53)

En martyr är ett blodsvittne – en någon som pliktar med sitt liv för att ha vittnat om något och talat sant. Martyrer blir till när tankens och människans frihet förtrycks av maktens bristande tolerans för olikheter. Martyrskap är påtvingat och ska inte hyllas som någon form av ideal. Ingen har av fri vilja valt att bli martyr. Att Stefanos stenades till döds är inte något föredömligt. Martyrskapet tvingades på honom. Vi ska minnas Stefanos och vi ska hedra minnet av historiens alla martyrer. Men vi ska inte hylla martyrskapet som någon form av föredöme. Världen har redan sett alldeles för många martyrer. Vi behöver inte fler.

Det är ett stort misslyckande när den eller dem som har makten inte kan stå ut med en annan beskrivning av världen än sin egen och förtrycker den som berättar om en annan verklighet. Det har alltid varit och är ett enormt misslyckande när människor förtrycks och mördas på grund av sina tankar och åsikter. Martyrerna lyser som fyrbåkar i historien och påminner oss om mänsklighetens oförmåga att acceptera och tolerera tankens olikheter.

Den kristna kyrkans martyrer påminner oss om att autentisk kristen tro alltid har mött motstånd där den kristna trons vittnesbörd om Jesus tas på allvar. Den kristna kyrkans tro är ett glädjens budskap om frälsning och befrielse för alla människor. En kristen människas frihet utmanar och provocerar alltid den eller dem som tycker sig ha rätt att utöva makt över andra människor.

Vi ska inte fira historiens martyrer. Men vi behöver minnas dem. Vi behöver påminna oss om det stora mellanmänskliga misslyckandet som gjorde att martyrerna förtrycktes och mördades för sina tankar och åsikter. Så att det inte händer igen.

Vi ska minnas historiens martyrer med varsamhet och eftertanke. Martyrerna vittnar för oss om vår gemensamma oförmåga att tolerera och acceptera andra och varandra när våra tankar och åsikter är olika. Tankens absoluta frihet måste alltid råda. Olika åsikter måste alltid få finnas sida vid sida. Verkligheten måste få beskrivas på olika sätt. Världen har redan sett alldeles för många martyrer och vi behöver verkligen inte orsaka fler.

Jesus talade om en eld som skulle tändas och leda till splittring. Han såg det redan i sin egen tid. Jesus visste alltför väl att människan och människor alltid har haft svårt att hålla sams. Han visste att olika tankar och olika åsikter splittrar människor mer än riken och murar. Han visste redan då att att människorna skulle splittras av de olika uppfattningarna om honom.

Historien har gett Jesus rätt. Den kristna kyrkan har sedan sin tillblivelse kämpat med inre konflikter och yttre splittring. Vi har alltid haft olika tankar och olika åsikter om Jesus och om hur vi förstår konsekvenserna av hans liv, död och uppståndelse. Jesus visste att vi inte kan hålla sams. Inte ens i relation till honom som är allas vår Herre.

Därför uppmanade Jesus oss: "När du är på väg till domstolen med din motpart, så gör vad du kan för att bli förlikt med honom innan ni är framme." Alla våra olika tankar, våra olika åsikter och splittringarna oss emellan är ofrånkomliga. Därför behöver vi öva oss på att vara försonliga och förlika oss med varandras olikheter.

Vi behöver ha tålamod med varandra. Vi behöver ha sympati för och empati med andra och varandra. Vi behöver ha förståelse för våra olikheter. Annars finns alltid risken för att fler martyrer blir till. Vi behöver på riktigt se på andra och varandra med ögon fyllda av nåd och barmhärtighet. Alldeles särskilt när vi har olika åsikter.

Vittnesbördet om Jesus i sig kan och får aldrig begränsa tankens frihet för någon. Att vittna om Jesus kan och får inte begränsa eller tysta andras tankar om eller beskrivningar av verkligheten. Den kristna kyrkans Evangelium förkunnar frihet åt de fångna och befrielse för de betryckta. Vittnesbördet om Jesus är till människans och mänsklighetens frälsning – till den av Guds nåd givna befrielsen och friheten som tillkommer alla människor. Allt och alla som tycker sig ha rätt att begränsa andra människors frihet är den kristna trons motståndare. Därom vittnar Stefanos tillsammans med historiens och kyrkans alla martyrer.

Vi kan hedra martyrernas minne genom att fortsätta att vittna om Jesus för världen. Genom att följa den kristna trons och kyrkans kallelse att vara vittnen som envist fortsätter att berätta för världen om Jesus. Tillsammans med Filippos ska vi förkunna Kristus för folket här, där vi bor. Det väcker alltid stor glädje i den stad där Kristus sant förkunnas. Ty, den kristna kyrkans vittnesbörd är aldrig mot någon eller mot något. Den kristna kyrkans och den kristna trons vittnesbörd är alltid för Jesus och alltid för en kristen människas absoluta frihet.

#610. Julens afton…

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn." (Lukas 2:1–5)

Maria är havande och bär på en stor och fantastisk hemlighet. En hemlighet vars betydelse och mening så småningom ska uppenbaras för hela mänskligheten och för alla människor. När hemligheten som Maria bär på uppenbaras då förändras allt. Hela tillvarons dåtid, nutid och framtid, människans och mänsklighetens hela livsbetingelser – allt ska förändras. Därefter kommer ingenting att vara som förut.

Den lilla pojken som Maria snart ska föda ska bli en alldeles vanlig liten pojke – och ändå inte. Han ska få namnet Jesus. Hans liv, hans död och hans mirakulösa uppståndelse från döden skakar om tillvarons grundvalarna. De grundläggande villkoren för skapelsens, för mänsklighetens och för människans existens ska förändras en gång för alla. En helt ny verklighet ska öppna sig och bli till när det ska visa sig att det är den levande Guden själv som uppenbarar sig och ger sig till känna med och i den lilla pojken som snart ska födas.

Det är ju förstås alldeles för fantastiskt, för otroligt och för banbrytande radikalt för att egentligen kunna vara sant. Ändå är det just alldeles sant. Det är sant att Gud själv lät sig födas av en vanlig kvinna till att bli en vanlig människa här i vår alldeles vanliga verklighet.

Det är sant att Gud själv där och då visade oss och hela mänskligheten att den levande Guden kompromisslöst delar livets villkor med hela sin mänsklighet. Så till den milda grad att Gud lät sig födas till världen i ett värnlöst litet barn. Gud lät sig själv bli till som en någon vi kan känna igen. Här i den ständigt blivande tiden, livets utrymme i universum.

Det är sant att den levande Guden, som har skapat tillvarons livsvillkor, har gett sig till känna för oss och alla människor här i den skapelse och tid som är vårt livsutrymme. Det är inget mindre än ett fantastiskt, otroligt och oerhört mirakel som är alldeles sant.

Men, allt det där ligger ännu i framtiden för Maria. Ännu är ingenting avslöjat. Ännu har ingenting hänt av allt det som ska hända. Maria är än så länge en av historiens alla anonyma kvinnor som gör sig redo att gå genom fara och smärta för att föda nytt liv till världen.

Den här världen som är så upptagen av sig själv. Där kejsare och kungar organiserar för att ta upp skatt och tillförskansa sig världslig makt. Här, mitt i den värld som är så upptagen av sig själv, bär Maria på den fantastiska hemligheten. Ännu vet ingen. Men snart är det dags. I kväll och i natt inleds det uppenbarelsens mirakel som ska förändra allt för alla människor.

Maria är havande. Kvällen och natten är fyllda av en stor förväntan.

#609. Tredje söndagen i Advent…

Jesus sade: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ‘Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ‘Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.” (Matt 11:12–19)

Med Johannes Döparen började himmelriket tränga fram och Gud själv gav sig till känna för världen. Allt som fram tills dess hade varit i form av löften och lagar ledde Guds folk fram till den stund då Gud skulle ge sig till känna för hela världen en gång för alla. Stunden då Gud själv skulle låta sig födas in i världen som en människa bland människor. I en till synes vanlig människa gjorde Gud Fadern sig till ett med sin skapelse och skapelsen till ett med sig själv.

Johannes Döparen såg, visste och förstod att Jesus var en annan och något mer än vad ögat först kunde se. Johannes såg att himmelriket var nära med och i Jesus. Han såg och förstod något om vad som var på väg att hända och han predikade tydligt och klart: ”Omvänd er. Himmelriket är nära. Han som kommer efter mig ska döpa er med med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Johannes pekade på Jesus med allt han sade och med allt han gjorde. Han såg, visste och förstod att Jesus Kristus från Nasaret skulle bli till prövning för många. Så blev det och så är det.

Jesus förkunnade frihet för de fångna, salighet för de som är fattiga i anden, tröst för de sörjande och hopp för de förföljda. Det var en förkunnelse om liv, hopp och frihet för mänskligheten och för människorna. Det Jesus förkunnade gjorde något med dem som han berörde. De blev tröstade och de fick ett nyväckt hopp. De frälstes och blev befriade. Det fanns och det finns en oerhörd kraft i det Evangelium som är Jesus Kristus från Nasaret. Några försökte och försöker ryckta till sig befrielsens glada budskap för att göra det till sitt eget. Det finns de som vill och försöker att ta sig rätten att ha makt över andra människors befrielse.

Men Evangeliets ande och kraft låter sig inte fångas. När de som försöker utöva makt under förevändningen att deras makt är detsamma som befrielsens Evangelium då blir det bara tomma charader. ”De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’” Den arroganta maktfullkomlighetens tomhet. Kommer någon som likt Johannes talar sant och predikar ett salt Evangelium då avfärdar de maktlystna alltihop, gärna med personangrepp. ”Han är besatt” sade de om både Johannes Döparen och Jesus. Han är galen, tokig och knäpp. ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Jesus avfärdades av de maktfullkomliga då och Jesus avfärdas av de maktfullkomliga idag. Inget är nytt under solen.

Men vishetens gärningar har gett visheten rätt. Visheten, Sofia och Logos är tillvarons ursprung, riktning, avsikt och mål. Med Jesu uppståndelse från de döda manifesteras Evangeliets absoluta och totala frihet. Det finns ingenting och det finns ingen som kan kontrollera eller begränsa den befrielse som finns tillgänglig för alla människor och för varje människa i den kristna trons relation till Jesus. Inte ens döden själv rår på det glada budskapet om frälsning, befrielse och frihet som Fadern förkunnar för världen genom Sonen i Anden. Evangeliets glada budskap verkar alltid i absolut frihet från alla former av mänsklig självupptagenhet och maktfullkomlighet.

Vi får inte rycka till oss Evangeliet och göra det till vårt eget. Vi behöver försöka att vara och göra som Johannes Döparen. Vi ska tillsammans förkunna för världen att Jesus är den som frälser, befriar och räddar sin mänsklighet. Vi ska berätta för alla som vill lyssna att Jesus skänker frihet åt de fångna, hopp åt de misströstande och liv åt de livlösa. Vi behöver försöka att rikta uppmärksamheten bort från oss själva och peka på Jesus. Så kan vi tillsammans bana väg för Herren här och nu alldeles på riktigt. Låt oss uppmuntra och stödja varandra i vår gemensamma kristna tro och tillsammans med Johannes Döparen göra vad vi kan för att med det vi säger och gör peka på Jesus.