”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ’Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.’ Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ’Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.’” (Matteus 16:21–23)
Jesus och lärjungarna var nere vid kusten kring Tyr och Sidon. Därifrån vandrade de tillbaka inåt land och passerade Galileiska sjön. Jesus försåg fyra tusen människor med mat och de fortsatte till trakten av Magadan där de bråkade med fariseer och saddukeer. De tog sig vidare över till andra sidan sjön och befann sig vid Caesarea Filippi.
Jesus ställde några frågor om sig själv till lärjungarna. Vem trodde de att han är? Petrus svarade självsäkert ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Jesus bekräftade det Petrus sade och lade till att Petrus är klippan som Jesus ska bygga sin kyrka på. Jesus sade dessutom att Petrus ska få nycklarna till himmelriket. Sedan började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Efter allt de hade sett och hört, mirakel och allt, så började Jesus att tala om att han ska lida och dö.
Petrus blev upprörd. ”Må Gud bevara dig, Herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Petrus reagerade som de flesta av oss reagerar när tillvaron visar sig vara utanför vår kontroll och någon som står oss nära ska råka illa ut. Vi gör vad vi kan för att det där inte ska få hända. Vi säger nej, nej, nej. Det jobbiga och svåra får inte ske. Det är högst mänskligt och fullt förståeligt. Men det skeende som Jesus är inblandad i låg långt utanför Petrus eller någon annan människas kontroll. Det som skulle hända behövde hända. Trots allt.
Jesus tillrättavisade Petrus med hårda ord. ”Håll dig på din plats, Satan.” I Petrus ord hörde Jesus samma röst som frestade honom i öknen efter att han blivit döpt. Satans röst som utmanade honom att göra bröd av stenar. Som frestade honom att utmana Gud genom att kasta sig ner från tempelmuren. Som frestade honom med makt över alla riken i världen och deras härlighet. Den där Satan som frestade honom att ta kontroll över livet genom att ta använda makten som Gud nedlagt i honom för egen vinning. ”Gå din väg, Satan” sade Jesus i öknen. ”Håll dig på din plats, Satan” sade han vid Caesarea Filippi.
Så lömsk är Satan att han till och med använder sig av Jesus lärjunges röst för att obstruera Faderns och Sonens och Andens verk till frälsning för människan och alla människor. Men Jesus lät sig inte bedras. Frälsningens skeende avbröts inte och pågår sedan dess enträget.
Men Guds pågående frälsning av människan är ingen picknick i det gröna. Allvaret blev tydligt för lärjungarna där och då. Det bör vara tydligt för oss här och nu. Det handlar kompromisslöst om de yttersta tingen – om själva livet och om livets begränsning i den påtagliga döden. Det där som Petrus försökte och ville väja för. Men det finns ingen genväg och det finns ingen väg förbi. Var och en av oss måste oundvikligen konfronteras av livets yttersta gräns på ett eller annat sätt.
Inför den dagen finns det anledning att minnas att Jesus också sade till lärjungarna att han skulle bli uppväckt på tredje dagen. Jesus skulle lida och Jesus skulle bli dödad. Men Jesus skulle också bli uppväckt på tredje dagen. Det var så det blev och det är så det är. Det osannolika miraklet skedde. Jesus uppstod från döden och gav sig till känna för lärjungarna igen, efter sin död. Mot alla odds. Livet ska segra trots allt. Löftet om livets seger över döden är lika sant som det verkar vara omöjligt. Där och då. Här och nu.
Där stod Petrus med Jesus ord ringande i öronen. ”Håll dig på din plats Satan.” Jesus sade det till samma Petrus som ett ögonblick tidigare blev lovad himmelrikets nycklar. I den ena stunden var Petrus förvaltaren av Guds löften och förlåtelsens nycklamakt. I den andra stunden blev han hårt tillrättavisad av Jesus om att hans ord var Satans. Det är samma Petrus som får allt detta sagt om sig. Klippan som Jesus ska bygga sin kyrka på.
Petrus är kyrkan och kyrkan det är vi. Båda de där sidorna finns i oss. Vi är bärare av Evangeliets löften, förvaltare av Guds goda, förkunnare av hopp och vittnen om förlåtelsens möjlighet. Samtidigt finns sveket där inom oss. Båda de två möjligheterna finns i Petrus och båda finns i oss. Petrus är inte en hel människa förrän han har fått klart för sig att han bär både hoppet och sveket inom sig som möjligheter. Det är först när vi inser att vi bär båda möjligheterna inom oss som vi blir och är hela människor och en sammanhållen kristen kyrka. Det krävs av oss att vi väljer. Vi måste välja vilken möjlighet vi ska leva ut i våra liv och förverkliga i världen. Och vi måste börja om och välja varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar