#622. Tionde söndagen efter Trefaldighet…

”Jesus sade: ’Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.’ Då kom Petrus fram till honom och sade: ’Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?’ Jesus svarade: ’Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.’” (Matteus 18:15–22)

Det bästa sättet att hantera konflikter det är att ta upp problemet med den det berör så snart det är möjligt, att ställa någon till svars i enrum. I bästa fall inser den som har begått orätten sitt ansvar och förlåtelse kan då bli till. Om inte det fungerar då kan man tillkalla vittnen för att försöka få den som har begått oförrätten att inse sitt ansvar. Om det inte heller fungerar så kan det vara en möjlighet att ta upp konflikten i det offentliga, att göra en rättssak av det hela. Om inte heller det får förövaren att ta sitt ansvar då är hoppet ute om att han eller hon som har begått orätten betraktar sig själv som en del av den kristna gemenskapen runt Jesus.

Det är det krassa innehållet i vad Jesus sade inledningsvis. Han fortsätter: ”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” Han talar om skuld, om ansvar och om förlåtelse. Den som binder en skuld till sig själv genom att inte ta ansvar för de faktiska oförätter man har begått, han eller hon tar med sig skulden till den andra sidan av dödens tröskel. Där och då, om inte förr, kommer var och en att behöva stå till svars för de oförrätter man har gjort sig skyldig till. Om de inte har hanterats ansvarsfullt här och nu.

Samtidigt, den som tar sitt ansvar och verkar för förlåtelse och försoning i relation till de oförrätter man har gjort sig skyldig till, han eller hon går över dödens tröskel fri från skuld. Den mellanmänskliga skulden som är reglerad, förlåten och försonad här i världen befriar människan från skuld även när livet som vi känner det övergår till evighetens liv.

Jesus sade: ”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader.” Det handlar om skuld, förlåtelse och försoning igen. Om eller när vi kommer överens om att förlåta oförrätter, uppriktigt ber om förlåtelse och förlåter varandra då tillskriver Gud Fadern oss den förlåtelsen. Då blir förlåtelsen till alldeles på riktigt och skulden blir reglerad. Den skyldige blir oskyldig och offret blir upprättat. Oförrätten som där och då blir förlåten läggs åt sidan för att aldrig plockas upp igen.

”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” sade Jesus. Där två eller tre förenas i tro på Jesus löfte om förlåtelsens möjlighet där finns Jesus mitt ibland dem som en garant för att förlåtelsen och försoningen är alldeles sann och alldeles på riktigt. Jesus är den som förmedlar Gud Faderns förlåtelse till människan och till människor. Han lovar att finnas här hos och med oss när vi tillsammans kämpar på och försöker att leva efter den kristna trons löfte om förlåtelsens befriande möjlighet. Gud vet att vi behöver Jesus stöd i det ty förlåtelsen som sådan är ofta svår och inte sällan provocerande.

Alternativet till förlåtelsen är vedergällning och hämnd. Vi vill ofta ge igen och se till att förövaren får det han eller hon förtjänar. Åtminstone ett öga för ett öga och en tand för en tand. Men förlåtelsens möjlighet och oerhörda kraft desarmerar den längtan efter vedergällning och hämnd som ofta ligger närmast till hands för oss i relation till oförrätter. Att förlåta är att lägga ifrån sig ett legitimt krav på vedergällning och hämnd. Förlåtelsen är provocerande därför att förövaren då till synes går fri från ansvar för vad som gjorts. Ansvaret kvarstår men vedergällningen utgår. Förlåtelsens möjlighet bryter hämndens destruktiva självgenererande spiral. Så att vi människor ska kunna leva tillsammans utan att kontinuerligt fortsätta med att slå ihjäl varandra. Att hämnas är enkelt, att förlåta är svårt. Men att vi faktiskt kan förlåta varandra är livsviktigt.

Samtidigt finns det sådant som är svårt och kanske omöjligt att förlåta. Det visste och kände Petrus när han frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Visst kan vi med Petrus ibland känna att det någonstans måste finnas en gräns för vad som kan förlåtas. Hur mycket kan någon göra sig skyldig till som ändå är möjligt att förlåta? Gränserna är varken tydliga, klara eller enkla.

Men Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.” Sjuttiosju gånger är ett uttryck för gränslöst många gånger. Det vill säga, förlåtelsens möjlighet har ingen gräns. Det kan tyckas att Jesus sätter upp ett orimligt krav – att allt och hur mycket som helst ska kunna förlåtas. Men förlåtelsen är en gränslös möjlighet, inte ett gränslöst krav. Det är viktigt att det alltid är den förorättade – offret – som äger förlåtelsen. Ingen kan kräva av någon annan att de ska eller måste förlåta. Förlåtelsen är alltid en möjlighet, aldrig ett krav.

Förlåtelsen är både enkel och svår. Enkel att tala om som idé eller när det gäller någon annan. Svår när det gäller en själv och ens egna mellanmänskliga relationer. Enkel när en läpparnas bekännelse misstas för att vara förlåtelse. Svår när det handlar om det uppriktiga hjärtats bön om förlåtelse. Så, här står vi nu mitt i livet med våra egna tillkortakommanden, med våra brustna relationer och ouppklarade oförrätter och med Jesus uppmaning till oss att förlåta andra och varandra om det är nödvändigt och när det är möjligt.

Som med mycket annat i livet och med vår kristna tro så kan vi kanske inte göra så mycket annat än att förtrösta på Jesus löften och vila i att det på riktigt är som Jesus säger: "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Jesus fortsätter att vara här, mitt ibland oss. Han delar livet med oss varje dag och varje stund. Han ser vår möda och delar vår glädje. Han hjälper oss att förlåta andra och varandra. Och han förlåter oss alltid om eller när vi med hjärtat ber om hans förlåtelse. Vad saken än gäller. Lita på att det är sant.

#621. Åttonde söndagen efter Trefaldighet…

”Jesus sade: ’På den dagen skall många säga till mig: ”Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?” Då skall jag säga dem som det är: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.’ När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda.” (Matteus 7:22-29)

Jesus möter oss med ord ur sin Bergspredikan.

”Döm inte så blir ni inte dömda. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” sade han när han mot slutet av sin predikan uppmanade sin följare att besinna sitt etiska och moraliska ansvar i relation till andra människor. ”Be så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas” sade han när han uppmanade sina följare att värna sin relation till Gud och vara enträgna bedjare med tillit och förtröstan. "Gå in genom den trånga porten. Den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den” sade han och uppmanade folket att inte följa med strömmen för att passa in i mängden. Att istället vara självständiga, ansvarsfulla och gå längs de vägar som leder till rättfärdigheten.

”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar” sade han och varnade för falska profeter som utnyttjar människor för egen vinning. ”På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ‘Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’” Jesus är sådär kärv som bara Jesus kan vara när han faktiskt förväntar sig något av oss.

Jesus förväntar sig att vi ska ta ansvar för våra mellanmänskliga relationer genom att inte döma andra och varandra. Han förväntar sig att vi ska ta ansvar för vårt böneliv och vår relation till Gud Fadern. Han förväntar sig att vi ska ta ett etiskt och moraliskt ansvar för oss själva och våra handlingar. Och Jesus förväntar sig att vi ska ta ansvar och se skillnad på den som talar sant om Gud och den som utnyttjar människors innersta längtan för egen vinning. Jesus är tydlig med att vi har ett ansvar för hur vi lever våra liv och för vad vi gör. Samtidigt som vår förmåga eller oförmåga att ta det där ansvaret inte spelar någon egentlig roll för för frälsningen som sådan. Vi har ansvar för våra mellanmänskliga relationer men vi saknar förmåga att påverka vår frälsning. Den som tror att det är vår egen förmåga att profetera, driva ut demoner och göra underverk som åstadkommer den frälsning som Jesus talar och vittnar om betraktas som en ondskan hantlangare.

”Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund” sade Jesus och uppmanade folket att bygga den kristna trons hus på bergrunden som är Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Den kristna trons bergrund är tilliten till och förtröstan på att det är Gud Fadern som med Andens kraft i Sonen frälser oss och alla människor, inte vår egen förmåga att åstadkomma stordåd. ”Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund.” Om den kristna trons hus står fast i tilliten till och förtröstan på att det är Gud Fadern allena som råder över liv och död och som befriar oss från dödens intighet, inte vår egen förmåga, då står tron stadig även när det stormar i tillvaron.

”Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand” sade han sedan. Att trots Jesus ord bygga vår kristna tro på uppfattningen om att det är vår egen förmåga att profetera, driva ut demoner och göra underverk som frälser oss det är att bygga tron på lösan sand. ”Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.” Vår egen förmåga i relation till Guds frälsning och befrielsen från dödens intighet är noll och intet. Det trons hus som är byggt på uppfattningen att vi själva på något sätt förmår att åstadkomma vår egen frälsning rasar ihop i mötet med den krassa verkligheten och livets förgänglighet.

”När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda.” Jesus förkunnelse skiljde sig radikalt från de skriftlärdas undervisning, som till stor del lade ansvaret för människans frälsning på människornas egen förmåga att leva efter regler och påbud. Jesus undervisade om att det är Gud som är Gud och att det är Gud Faderns makt allena som frälser människor och befriar människan från döden. Överväldigande tankar för den som länge blivit tillsagd att åstadkomma sin egen frälsning och verkligen försökt utan någon förvissning om att det lyckats.

När han hade sagt det han sade bröt han upp från platsen på berget. På vägen därifrån mötte han en spetälsk man som bad om hjälp. Jesus botade mirakulöst den spetälske mannen och sade till honom: ”Säg det inte till någon, men gå och visa upp dig för prästen och ge det offer som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem.” Med miraklet och den spetälskes tillfrisknande manifesterade Jesus hela poängen med vad han hade sagt. Den spetälske mannen saknade förmåga att hela och bota sig själv men bad Jesus om hjälp. Jesus befriade mannen från mödan och plågan utan att mannen behövde göra något för att förtjäna det. Jesus gestaltade och visade folket där och då och oss här och nu att det är Gud Fadern som med Jesus i Andens kraft frälser och befriar människor oavsett människans egen förmåga.

Vi behöver göra vad vi kan för att vara ansvarsfulla kristna. Vi behöver ta ansvar för våra mellanmänskliga relationer. Vi behöver ta ansvar för för vårt böneliv och för vår relation till Gud. Vi behöver ta ett etiskt och moraliskt ansvar för oss själva och för våra handlingar. Vi behöver lära oss att se se skillnad på vem som talar sant om Gud och inte. Allt i tillit till att vi inte kan eller behöver försöka att frambringa vår egen eller andras frälsning. Allt i tro på att Gud Fadern med Sonens gärning i Andens kraft redan har åstadkommit allas vår befrielse från dödens intighet. Allt i glädjefylld förtröstan på att vi, tillsammans med alla andra människor, ständigt är omslutna och burna av Guds oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet. Varje dag, hela tiden.