#640. Elfte söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade: ’De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.’” (Matteus 23:1–12)

Jesus talade till lärjungarna, till folket och till oss. ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol” sade han. Jesus talade om sin tids religiösa makthavare. De som kunde läsa i en tid då de flesta inte kunde det. De hade fördjupat sig i de religiösa texterna och betraktades som auktoriteter. De tyckte sig förstå lite mer och tog sig rätten att sätta upp gränser för hur folket och människorna skulle bete sig. Så att de agerade i enlighet med texternas och berättelsernas lagar och regler.

De gjorde inte det för att vara elaka. Tvärtom. De menade att det var nödvändigt att reglera folkets beteenden så att folkets sätt att vara och göra låg i linje med vad de uppfattade som Guds vilja. De gjorde det för folkets bästa, som de förstod det. Vi missuppfattar de skriftlärda och fariseerna på Jesu tid om vi ser dem som medvetet elaka förtryckare. De hade bara goda avsikter, från sitt perspektiv. Samtidigt är det just de som tycker sig ha de bästa avsikterna som ofta gör den största skadan. Just för att de uppfattar att de gör det som är gott, även om eller när och trots att konsekvenserna blir allt annat än goda.

Jesus bannade de skriftlärda och fariseerna för att de hade ”satt sig på Mose stol.” Det vill säga för att de tog sig rätten att uppfatta sina uppdrag som direkt givna av Gud, som Mose fick sin uppgift direkt av Gud. De agerade mot folket som om de hade ett gudomligt mandat. Den uppfattningen är alltid ett recept på auktoritärt förtryck. Människor som tycker sig agera med gudomligt mandat blir ofta farliga för sin omgivning. Jesus varning för sin tids skriftlärda och fariseer kan onekligen tillämpas på ”religiösa” företeelser och människor även i vår tid. De som tycker sig agera på Guds direkta uppdrag och tvingar andra människor att anpassa sig efter just deras uppfattning om Gud och världen är ofta mycket farliga att ha att göra med.

”Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat” sade Jesus om de skriftlärda och fariseerna. De var pålästa om texternas och berättelsernas och lagar, regler och riktlinjer för folket. De hade kunskaper om vad som var sant och falskt om Gud. Det fanns därför anledning att lyssna på vad de hade att säga. Men de sade ett och gjorde annat. Så gör inte som de gjorde. Tala inte om för andra människor hur de ska leva sina liv samtidigt som ni gör på annat sätt själva. Hyckleri är ingenting nytt och religiöst motiverat hyckleri har genom århundradena visat sig ha en säregen förmåga att ständigt dyka upp i nya och olika skepnader.

”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem” sade Jesus och pekade med det på den förkvävande moralismen som de självgoda och självrättfärdiga gärna lastar på andras axlar. De som ständigt väcker det dåliga samvetet för än det ena än det andra. Du ska inte göra si och du ska inte göra så. Det moralistiska hyckleriet kan anta många former och känner inga gränser. Moralism och hyckleri kväver människors livsglädje, ersätter hopp med förtvivlan och framtidstro med misströstan. Som om Martin Luther aldrig skrivit sin lilla text om ”En kristen människas frihet.”

”Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor.” Jesus talade om sin tids skriftlärda och fariseer och samtidigt om delar av vår tids kyrkliga ledare, biskopar och andra, som gör allt för att synas i det offentliga, bli hälsade på de sociala och mediala torgen med en strävan efter att vara ”relevanta” i samtidens ögon. Ämnet för de dagsaktuella frågornas moralism och hyckleri varierar men det är ständigt samma glädjedödande och förkvävande anda som talar, alltid om något annat än Guds frälsande, befriande och livgivande Ande. Vi gör gott i att inte göra som de gör.

Jesus vände sig sedan till lärjungarna, till folket och till oss och sade: ”Ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder.” Ingen av oss är förmer än någon annan i relation till vår Herre. I Guds ögon är vi alla bröder och systrar utan inbördes jämförelse eller åtskillnad och vi gör gott i att betrakta varandra som jämlika syskon. Vi behöver hjälpas åt så att ingen av oss faller i fällan att tro sig vara andra människors mästare. Vi är varandras herdar, inte varandras herrar. Vi ska ta hand om varandra, inte styra och ställa med andra. 

Vi behöver hjälpas åt och påminna varandra om vem det är som är vår Gud. Jesus sade ”Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen” och han menade just det och inget annat. Vi löper ständigt löper risken att göra våra dagsaktuella världsliga frågor till vår avgud. Vi gör ofta något annat än Gud Fader i himlen till vårt högsta goda och tillvarons mening och mål. Det är ingen liten sak att blanda ihop våra världsliga frågor med den kristna kyrkans centrala fråga om vem den levande Guden är. Det är förödande på många sätt att vi så ofta, så lätt och så gärna blandar ihop de sakerna med varandra.

Den kristna kyrkans uppgift är att vittna för världen om vem Gud är i enlighet med Bibelns, profeternas och apostlarnas vittnesbörd och det är vår centrala uppgift som kristna att vara en del av det vittnesbördet. För att det vittnesbördet ska vara sant då måste vi hålla ordning på vem vi faktiskt talar om. Förkunnar vi om något annat eller om någon annan än den Gud Fader i himlen som Jesus talar om då ägnar vi oss åt något annat än den kristna kyrkans uppgift i världen.

”Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus” sade Jesus och gav oss riktningen som vi behöver hålla oss till om eller när vi vill vara den kristna kyrkans vittnen. Vi behöver peka på Jesus med det vi säger och gör, inte peka på någon annan eller på något annat som samtiden för dagen tycker är aktuellt. Av den enkla anledningen att vi och världen lär känna vem Gud är i, med och genom Kristus – ingen annan och inget annat.

”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” sade Jesus som en uppmuntran till lärjungarna, folket och oss. En tjänare gör något för andra. Att göra något för andra kan vara många olika saker. Var och en av oss har att ta ansvar för hur det gestaltas där vi befinner oss i livet. Vi har alla olika gåvor, förmågor och vi befinner oss i olika sammanhang.

Uppgiften har vi fått av Jesus. Det är upp till var och en att lösa den uppgiften på bästa sätt efter bästa förmåga där vi står och går. Det finns inget facit för hur det ska gå till. Men den som tror sig vara förmer än den till synes enkla uppgiften att vittna om Kristus genom att vara andra till stöd och hjälp har att vänta sig ett bryskt uppvaknande. Men den som finner en vittnesbördets glädje i det enkla och synbart lilla har mycket glädje att se fram emot. Lina Sandell har kanske sagt det bäst:

Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly! Efter vår kommer höst, och på dag följer natt. Då kanhända ej morgon skall gry.
 O, var flitig att så, medan ännu är tid. Att din skörd måtte mogna i frid!



Gör det lilla du kan och se icke därpå, att så ringa, så litet det är! Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå, dit din Mästare sänder dig här? Är det uppdrag du fått än, så ringa i sig. O, var nöjd, att han gav det åt dig!


Gör det lilla du kan, lägg ditt hjärta däri. Gör det allt för din Frälsare blott, och var viss, att han skall icke döma som vi, blir det fråga om stort eller smått! Se, han själv gör ju allt, vad betyder det då, om han ställt dig i led med de små?


Gör det lilla du kan och besinna, att Gud hos oss alla blott trohet vill se! O, så gläds att få gå med hans ringaste bud, och att själv han all hjälp vill bete. O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig: Vad du gjorde, det gjorde du mig!

#639. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

”Han sade också till sina lärjungar: ’Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ”Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.” Förvaltaren tänkte: ”Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.” Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ”Hundra krus olja”, svarade mannen. Då sade han: ”Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.” Sedan frågade han näste man: ”Och du, hur mycket är du skyldig?” — ”Hundra tunnor vete.” Då sade han: ”Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.”’ Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. ’Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er? Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.’” (Lukas 16:1–13)

Jesus gav lärjungarna och oss en liknelse som handlar om livet här och nu. En förvaltare hos en rik man beskylldes för att förskingra sin arbetsgivares pengar. Han fick därför sparken. Mannen blev rädd för att han skulle bli utan pengar och för att han skulle falla utanför den sociala gemenskapen när han blev arbetslös. Så han passade på att skaffa sig vänner genom att skriva ner skulderna för några av dem som var skyldiga hans arbetsgivare pengar. Han förskingrade pengar på det sätt som han hade blivit beskylld för att göra för att på så sätt tillförskansa sig lite socialt kapital innan han blev arbetslös. Jesus berömde liknelsens ohederlige förvaltare för att han hade handlat klokt.

Jesus skapade en liknelse för att illustrera att han menade att det finns en hedervärd ohederlighet. Liknelsens förvaltare agerade ju både oetiskt och omoraliskt. Han beskylldes för att vara opålitlig och oärlig och fick sparken för det. Därefter fortsatte han att vara just opålitlig och oärlig av rent egoistiska skäl. Och Jesus berömde honom för att han hade agerat klokt. Det hela verkar ganska konstigt och det går på tvärs emot de flesta av våra vanliga föreställningar om etik och moral och om att man ska vara plikttrogen, pålitlig och ärlig. Menade Jesus verkligen att det är berömvärt att förskingra förmögenheter med opålitlighet och oärlighet? Det verkar ju så.

Jesus förklarar sig: ”Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.” Den ohederliga mammon är vår egentliga och gemensamma motståndare. Mammon är ett samlande uttryck för ohederliga rikedomar som finns där bara för rikedomens egen skull. Mammon är ohederlig därför att mammon använder sig av metoder som inte är etiskt och moraliskt god­tagbara för att samla rikedomar på hög på bekostnad av människors väl. Mammon är mammon om och när pengar och rikedomar tillskrivs ett egenvärde som är frikopplat från människans och människors väl. Mammon är egocentriska pengar och rikedomar som strävar efter att förmera sig själva till varje pris och som bortser från att människor kanske far illa därav. Liknelsens förvaltare är ohederlig mot den i allt väsentligt destruktiva och ohederliga mammon och han handlar därför klokt och berömvärt.

”Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde?” frågade Jesus lärjungarna. Trogna mot vem eller vad kan man undra. Trogna mot andra människor och mot varandra kanske? Jesus uppmanar lärjungarna och oss att vara solidariska, lojala och trogna mot andra människor och mot varandra snarare än mot den egocentriska och ohederliga mammon. Det vill säga, våra medmänniskors väl är viktigare än pengars förmerande och ansamlandet av rikedomar för rikedomens egen skull. Om vi inte kan vara trogna mot varandra i det avseendet hur ska vi då kunna ha förtroende för andra och varandra i relation till de verkligen viktiga frågorna om livet och döden? Det finns ett etiskt imperativ nedlagt här, en uppmaning till ett gemensamt etiskt och moraliskt ansvarstagande här och nu i det liv som vi delar med varandra.

”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?” Jesus ger oss den i det romerska riket gällande rättsprincipen Falsus in Uno, Falsus in Omnibus. Den som är falsk i det lilla är falsk i det stora. Om vi som den kristna kyrkans gemenskap inte är pålitliga i relation till en förhållandevis okomplicerad sak som världsliga pengar, hur ska vi då kunna vara pålitliga i relation till de stora frågorna som handlar livet och döden?

Om vi sätter ett orimligt stort värde på mammon då nedvärderar vi betydelsen av det evangelium vars förkunnelse är den kristna kyrkans enda egentliga ärende i världen. Om vi som kristen kyrka verkligen menar det vi säger när evangeliet förkunnas rent och klart då är värdet av den här världens pengar och rikedomar betydligt mindre än vad vi så ofta gör gällande. Våra världsliga tillgångar är verktyg och medel som ska användas till människans och människors bästa. De har inget inneboende värde för sin egen skull. Evangeliets trovärdighet visar sig i hur vi agerar i relation till mammon i smått och stort. Om vi håller för hårt i mammons tillgångar och så förankrar oss själva i den här världen då går trovärdigheten i evangeliets löfte om ett liv större än döden oss och andra förbi.

”Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” Jesus ger oss ett antingen eller val. Ingen av oss kan äta kakan och ha den kvar. Jesus liv, förkunnelse, död och uppståndelse vittnar om att livet är större än livet i världen som vi känner det. Antingen så är den här världens mammon det viktigaste eller så är Jesu löften om livets levande trotsar döden det viktigaste. Om mammon är det viktigaste då ägnas livet åt att så tomhet för vinden, ingenting av verkligt värde finns då kvar på räkenskapens dag. Om Jesus löften är det viktigaste då betyder det att det finns ett etiskt och moraliskt imperativ som riktas till oss kristna – att vi lever med andra och varandra på ett sådant sätt att Jesu löften blir synliga i världen. Vi har ett ansvar att manifestera vår gemenskap med Jesus i, med och genom gemenskapen med varandra. Antingen eller. Ingen kan tjäna både Gud och mammon.

Här i världen är mammons resurser våra gemensamma verktyg som vi gör gott i att nyttja för andras och varandras bästa. Inte för mammons egen skull, utan för människans, för människors och för vår egen skull. För livet här och nu. Mammons världsliga tillgångar och rikedomar är oss till ingen hjälp när vi kliver över tröskeln och lämnar den här världen. Vi får inte ta med oss något materiellt dit vi ska. Den sista skjortan har inga fickor.