#642. Femtonde söndagen efter Trefaldighet…

”Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ’Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.’ Herren svarade henne: ’Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.’” (Lukas 10:38–42)

Jesus var ute på landsbygden och i byarna runt om i Galileen. Han förkunnade Guds rikes snara ankomst och han botade sjuka. Han predikade om ansvar, etik och moral och han hade nyss berättat den för oss välkända liknelsen och den barmhärtige samariern. Det berättades och pratades om honom förstås och när han kom till byn där Marta och Maria bodde så bjöd Marta hem honom till sig. Jesus gick dit. Anmärkningsvärt i sig kanske med tanke på hur relationerna mellan män och kvinnor var reglerade, såg ut och fungerade då. Men Jesus är välkänd för att bryta mot eller helt enkelt bortse från våra mellanmänskliga konventioner och regler för när, var hur och vem till förmån för enskilda människors väl.

Marta och Maria var systrar till Lasaros som Jesus senare skulle uppväcka från de döda. Men det här var första gången de mötte varandra. Lasaros död och uppståndelse låg ännu i deras framtid. För stunden var Jesus en ny och välkommen gäst i deras hus. Marta, som hade bjudit in Jesus, gjorde sig upptagen med bestyren som man kan tänka sig hör till när man bjuder hem någon som man har hört mycket både gott och spännande om. Det är väl inte så svårt att tänka sig att Marta plockade i köket, dukade fram, tog fram matvaror och började ordna med något ät- och drickbart att bjuda på. Som man gör när man vill vara en god värd till en ny bekantskap som är på besök.

Men hennes syster Maria kände inga sådana förpliktelser. Maria satte sig med Jesus för att lyssna till vad han hade att säga. De hade förstås hört om mycket av det fantastiska som han hade gjort och att han hade en hel del att säga om mycket som var både angeläget och viktigt. Så Maria var av förklarliga skäl nyfiken på honom och hon gjorde Jesus sällskap. Marta blev irriterad när hon såg sin syster sitta där med gästen som ju hon hade bjudit in. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ’Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.’

Det är kanske inte inte så svårt att förstå syskonrivaliteten. Det är klart att Marta ville att Maria skulle hjälpa till. Dels för att allt det praktiska skulle bli klart och dels för att Maria tog sig rätten att ge deras gäst den uppmärksamhet som Marta förmodligen själv ville ge honom. Det var ju hon som hade bjudit in honom, inte utan anledning. Man kan ganska enkelt föreställa sig Martas frustration. Jesus svarade henne: ’Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.’

Kanske blev Marta förvånad av vad Jesus sade. Kanske blev hon irriterad. Kanske blev hon ännu mer frustrerad där hon stod och försökte ordna så att det skulle bli så trevligt som möjligt för dem när hon nu hade bjudit hem honom men hon var den som stod upptagen med de praktiska bestyren. Kanske blev hon tillsammans med oss lite fundersam på vad Jesus egentligen menade med vad han sade.

De världsliga bekymren behöver ju tas om hand. Maten ska lagas, våra hem ska städas, ekonomin ska skötas och tillvaron håller ju inte ihop av sig själv. Vi behöver ju vara som Marta för att vår egen och vår gemensamma vardag ska hålla ihop. Hur skulle det se ut om vi alla satte oss ner för att som Maria försöka lyssna efter vad Jesus har att säga oss istället för att ta ansvar för allt det som faktiskt behöver och måste göras för att våra liv ska fungera? Om det inte fanns några Martor i världen då skulle ju ingenting bli gjort och mycket skulle falla samman.

Men vad Jesus sade handlade inte så mycket om att Marta stökade med praktiska saker utan mer om hennes sinnelag. 'Du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket' sade han. Att ta ansvar är inte samma sak som att bekymra sig och oroa sig. När man är bekymrad och orolig då går man omkring med en lättare känsla av upprördhet, rädsla och olust. Det är motsatsen till att känna lugn och ro. Maria valde och kände en lugn och ro stillsam nog för hon skulle kunna sätta sig ner med Jesus en stund. Det var Marias inre lugn och ro som inte skulle tas ifrån henne. Och det var lugn och ro i hjärtat och i sinnet som Jesus önskade för Marta.

Att känna ett inre lugn och en inre ro stillsam nog för att ta sig tid att sätta sig en stund med Jesus trots att det finns praktiska problem och bestyr som behöver tas om hand är ibland lättare sagt än gjort. Det vet var och en som har försökt att ha ett regelbundet böneliv i sin vardag. Allt det där som behöver eller 'måste' göras verkar nästan alltid vara viktigare än att sätta sig en stund i lugn och ro, knäppa sina händer och vända sin uppmärksamhet mot Jesus. Men att faktiskt göra det med regelbundenhet är att välja det som är bäst. För en själv och för världen.

I ljuset av gemenskapen med Jesus får världen nya och andra nyanser. Tillvaron blir rikare och mer färgrik. Fler frågor får färre enkla svar och verkligheten visar sig ha tidigare osedda djup på oväntade platser och i oväntade sammanhang. När man lär känna sig själv på ett nytt sätt genom vänskapen med Jesus då lär man också känna andra människor på ett nytt sätt. Ingenting blir enklare av att vara kristen eller av att ha en levande relation till Jesus. Men världen, tillvaron och verkligheten blir mer nyansrik, mer färgrik och mer fylld förunderliga djup i till synes vardagliga ting. Tillvaron blir vackrare och i bästa fall infinner sig en kvarvarande trons tillit och förtröstan som skapar ett lugn och en ro i sinnet.

I Jesu närhet får livet och livets innehåll nya och andra betydelser. Våra världsliga bekymmer får andra nyanser i ljuset av den radikalt annorlunda verklighet som Jesus förkunnar och manifesterar. Jesus påminner oss om att livet och verkligheten är mer än det vi ser framför oss och har för handen just nu. Det levande livets verklighet sträcker sig genom och förbi döden mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. De liv som vi lever här och nu är delar av det fullkomnade liv som vi lever och ska leva i den Guds rikes verklighet som Jesus förkunnar och manifesterar. Den kristna trons löften är sanna.

Marta bjöd in Jesus till sitt hem och in i sitt liv men var för orolig och bekymrat upptagen med annat för att bry sig om honom. Maria tog emot Jesus när han kom och valde att i lugn och ro sätta sig med honom för att lyssna till vad han hade att säga. Även om vi i vår vardag ofta kanske mest är som Marta så behöver i påminna oss själva, andra och varandra om att Jesus faktiskt är här hos oss och med oss. Vi gör då gott i att tillsammans försöka vara lite mer som Maria och sätta oss ner med honom för att lyssna till hans ord.

#641. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteus 7:12)

Jesus predikade för folkskarorna på det där berget någonstans i Galileen. De som var där skulle senare minnas det han sade som hans bergspredikan. Han predikade teologi, om vem Gud är och om sådant som har med vår relation till Gud att göra. Och han predikade etik och moral, om sådant som har med våra relationer till varandra att göra. Han predikade om att vi inte ska döma varandra och om att se flisan i andras ögon utan att se bjälken i sitt eget. Han predikade om att Gud öppnar dörren för den som bultar, om att Gud låter den som söker finna och om att Gud aldrig sviker den som ber. Han predikade om att alltid förlita sig på att Gud Fadern aldrig sviker sitt folk.

Sedan sade han: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” De där orden känner vi alla igen. Ofta kallas de orden för ’den gyllene regeln.’ Ganska ofta används de orden som någon form av sammanfattning av religiösa uppfattningar i allmänhet och av kristen tro i synnerhet. Men att hävda att kristen tro kan eller ska sammanfattas med den så kallade 'gyllene regeln’ det är som att hävda att all världens samlade kunskap om astronomi kan sammanfattas med orden ’blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.’ Det blir och är för banalt för kunna tas på allvar. Lika banalt är det att hävda att ’den gyllene regeln’ är något som, på något märkligt sätt, skulle förena världens religioner och olika religiösa uppfattningar. Den som hävdar det har missförstått mycket av vad religion är och allt om vad kristen tro innehåller.

När Jesus sade ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” då fanns det ingenting gyllene i det han sade. Att försöka göra de orden till någon form av gyllene och sammanfattande regel som på något sätt ska vara den kristna trons kärna är att helt ha missförstått vad Jesus vill sagt. För han sade också: ”det är vad lagen och profeterna säger.” 

Sanningen är ju den att den som gör orden ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” till ett gyllene rättesnöre för livet har ställt sig själv inför en fullständigt omöjlig uppgift. Och det är just vad lagen gör – ställer oss inför vår otillräcklighet och inför våra tillkortakommanden. Lagen är inte den kristna trons gyllene kärna. Lagen berättar för oss att hur mycket vi än vill och försöker så kommer vi aldrig av egen kraft kunna ställa oss till rätta inför Gud. Inte ens om vi försöker att göra allt för alla andra.

Det är ju bara att tänka efter ett kort ögonblick så förstår väl alla hur omöjligt det är att följa en sådan ’gyllene regel.’ Var och en kan ju själv fundera på allt som man genom livet har önskat eller önskar att andra skulle ha gjort eller göra för en själv. Alla önskningar som man genom åren har velat att andra skulle ha uppfyllt. Alla tjänster man velat ha, all obesvarad åtrå man har upplevt, all längtan och saknad, alla förhoppningar och drömmar. Alla brister som skulle ha lagats. Allt det där som man har burit inom sig genom åren och önskat att någon annan skulle ha hjälpt till med eller tagit hand om.

Sedan kan man börja fundera på hur mycket av allt det där man själv skulle ha varit beredd och villig att uppfylla och göra för någon annan. Den ’gyllene regelns’ omöjlighet bör framträda med all önskvärd tydlighet för den som ärligt rannsakar sig själv. Sådan är lagen och det är lagens funktion, att vi ska komma till någon form av insikt om att vi själva aldrig av egen kraft kan göra någonting för att ’förtjäna’ något som ställer saker och ting till rätta mellan oss själva och Gud.

”Det är vad lagen och profeterna säger” sade Jesus. Profeterna förkunnade lagens dom över folket som inte förmådde att uppfylla lagens krav. Profeterna talade starkt och klart om att folket och folkets ledare kom till korta inför lagen. Profeterna förkunnade att folket och folkets ledare behövde vända om från uppfattningen om att de skulle kunna åstadkomma sin befriande rättfärdiggörelse av egen kraft. Profeterna predikade den kärva omvändelsens budskap, att det skulle gå folket illa om folket och deras ledare inte vände om och förlitade sig på Guds vilja och förmåga istället för på sin egen. Vi gör gott i att lyssna på profeternas förkunnelse om folkets omvändelse snarare än på den som talar om en ’gyllene regel’ som den kristna trons riktmärke.

Så nej, "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” är inte någon gyllene regelns sammanfattning av vare sig den kristna tron eller av någon form av alla ’religioners’ gemenskap. ”Det är vad lagen och profeterna säger” påminner oss om omvändelsens allvar och om att kristen tro varken kan eller ska reduceras till någon form av banal gyllene-regel-moralism.

Efter att Jesus hade talat om vad lagen och profeterna säger sade han: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Den vida och lättillgängliga porten det är att förenkla, banalisera och reducera innehållet i kristen tro till varianter av den ’gyllene regelns’ moralistiska uppmaningar. Den breda vägen som leder till fördärvet är uppfattningen att den kristna tron på Jesus Kristus som världens frälsare kan kokas ner och reduceras till banal moralism.

Den trånga och lite svårare porten som få finner är insikten om att lagen leder oss fram till vår egen förmågas omöjlighet i relation till vår rättfärdiggörelse inför Gud Fadern. Den smala vägen som leder till livet är den kristna tro som inser, förstår och förlitar sig på att den uppståndne och levande Jesus tar vid där vår egen förmåga inte längre räcker till.

Det är bara Jesus som förmår att göra allt för oss och för alla andra. Det är bara med och genom Jesus som vår relation till Gud Fadern blir helad, läkt och upprättad. Människans, människors och vår egen rättfärdiggörelse, frälsning och befrielse bärs av Jesus kärlek, nåd och barmhärtighet, inte av vår egen oförmåga och ofullkomlighet. Den kristna trons gyllene kärna är insikten om att tron på Jesus är det enda vi har att verkligen lita på när det gäller livet. Den kristna trons evangelium är det glada budskapet om att detta enda är mer än nog och allt vi behöver.