"Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig." (Johannes 5:31–36)
Jesus har just botat en sjuk man vid Betesda, dammen i Jerusalem. Han gjorde det till mångas förtret. Det var påbjuden vila den dagen. Men Jesus trotsade sabbatsbudet för att hjälpa den sjuke, som fick bli frisk efter en lång tids sjukdom. Det blev förstås bråk om det hela och Jesus finner sig ännu en gång trängd att förklara sig. Det gör han på ett sådant sätt att irritationen bland de som anklagar honom snarare tilltar än minskar. Jesus varken lägger två strån i kors eller skräder orden när han försvarar vad han gjort med att berätta vem han är. Jesus drar tanketrådar mellan Fadern och Sonen, mellan Gud och sig själv. Han är den han är genom och med sin relation till Fadern. Och Gud Fadern är den han är genom och med sin relation till Jesus. Irritationen ökar ytterligare, tillsammans med förvirringen.
Det Jesus säger är varken helt enkelt att reda ut eller helt enkelt att förstå. Vem är Fadern och vem är Sonen och vad har de båda att göra med den sjuke som genom ett mirakel fick bli frisk efter att ha varit obotligt sjuk? Jo, Fadern är Sonen och Sonen är Fadern. Det Fadern gör, det gör Fadern genom Sonen. Och det Sonen gör är vad Fadern gör. Alltså, den sjuke har blivit frisk genom och med ett mirakulöst ingripande av Gud Fadern genom och med de händer och den omsorg som är Gud Sonens agerande i världen. Det är i stort sett vad Jesus säger om den sjukes mirakulösa tillfrisknande. "Det var Gud som gjorde honom frisk när jag sade 'Stig upp, tag din bädd och gå.'" Ungefär. Man kan riktigt se de klentrogna och inte så lite irriterande blickarna från dem som har ställt honom till svars.
Jesus såg deras trötta blickar och tog alltihop ett varv till. "Okej, om det bara är jag själv som vittnar om mig själv så förstår jag att det inte är riktigt giltigt." Och så påminner han dem om vad Johannes döparen sade. Johannes var ju en erkänd auktoritet som agerade på ett erkänt uppdrag från Gud. Honom kunde de inte vifta bort hur som helst. "Ni frågade ju Johannes och han sade ju sanningen till er." Och vad hade Johannes sagt? "Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand." Belackarna satt i en penibel situation. Antingen måste de omvärdera och avfärda Johannes döparen eller så låg det något i vad Jesus sade. Båda alternativen var mindre angenäma för de som tyckte sig ha torrt på fötterna med sina anklagelser om att det var fel att bota en sjuk på sabbatsdagen.
Men Jesus väntade inte på deras omvärdering eller utvärdering. "Jag vill inte ha något vittnesbörd från någon människa." Det vill säga – det spelar egentligen ingen roll vad ni tycker om det hela. "Jag säger ju det här för er skull." Jesus fortsatte, ungefär: "Ni litade ju på Johannes. Med all rätt, för hans vittnesbörd var sant när han vittnade om mig. Och nu är jag här och gör det han sade att jag skulle göra. Jag gör det Fadern har gett mig i uppdrag att göra. Miraklet jag utförde på den sjuke mannen var just ett sådant uppdrag." Och Jesus försöker att få dem att se och förstå att det han gör, det gör han för att vittna om Gud Fadern. Med det han gör pekar han på den Gud som lever, rör sig och delar livets villkor med sin mänsklighet. Han pekar på sig själv som den han är i relation till Gud Fadern.
De hade svårt att förstå vad Jesus menade. De som förstod blev irriterade och arga. De är som vi och vi är som dem. Det är förstås en oerhört provocerande tanke, att Jesus botade en sjuk i trots mot de regler för gudsrelationen som vi har satt upp för oss själva. Det är provocerande för att vi vill ha vår egen kontroll över relationen till Gud. Jesus helandemirakel visar att vi i själva verket inte har någon kontroll alls. Gud Faderns agerande genom Sonen är absolut fria och självständiga handlingar. Gud bestämmer själv när och på vilket sätt uppenbarelsens mirakel ska ske. Det är ju både irriterande och provocerande. För det betyder att vi saknar alla former av kontroll över Fadern, Sonen och Anden. Gud är fullständigt och absolut självständig och fri i relation till de gränser vi sätter upp för gudsrelationen. Att sakna all kontroll kan ju vara lite jobbigt. Och i relation till Gud saknar vi all kontroll.
För att hantera det där jobbiga skapar vi gärna sådant som vi tycker oss kunna ha kontroll över. Hur vi än kämpar och försöker så kommer vi aldrig att lyckas med att ha kontroll över livet. Uppenbarelsens mirakel har hänt, händer och kommer att hända igen. På olika sätt i våra olika liv sker miraklet igen och igen. Men vi har ingen kontroll. Vi blir sjuka och en dag ska vi dö. Gud Sonen sändes till oss av Gud Fadern för att berätta och vittna om att ingen av oss – ingen enda människa – är lämnad ensam i sin utsatthet. Gud Fadern sände Sonen, som med fullbordandet av Jesus uppdrag vittnade om att Gud Fadern är här. Hos oss och med oss alla. Överallt. Alltid. Lita på att det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar