22 juli 2014

#269. Respons på respons… (3/3)

"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matteus 6:24) 
”Ingen som lever på blott en skärva av det nytestamentliga evangeliet bör stängas ute ur församlingen, ingen som lever på blott en skärva bör äga rätt att spoliera det större innehåll, ur vilket skärvan är utbruten. Ty detta större innehåll, hela evangeliet, tillhör församlingen och icke honom [eller henne]. Här ligger ämbetets centrala problem i vår tid. Alla andra ämbetsfrågor äro små i jämförelse härmed.” (Gustav Wingren)

Självkritik… Jag skulle från början ha har varit tydligare med att det handlade om strukturell kritik om kyrkans trovärdighet, om ämbetsförvaltningens förhållande till kommersiella aktörer och frågor om hur de påverkar varandra. Jag skulle också från början ha gjort klart att det inte handlade om kritik mot ärkebiskopens person. Jag skulle även ha formulerat mig annorlunda om det där med priset som köpt. Som det skrevs kunde det förstås som refererande till mutor, vilket inte var avsikten. Den mammon jag tänkte på när jag skrev det är vida mer omfattande än så. Och det är en mammon som jag fortfarande menar att varken kyrkan eller kyrkans ämbetsinnehavare ska låta sig bli köpta av. Jag skulle ha varit tydlig med att det var vad det handlade om.

Kyrkans samtal… Att som präst kritisera kyrkan är också att kritisera sig själv. I världslig mening har man inget att vinna på det. Inte sällan leder det mest till att man blir betraktad som någon som förstörde stämningen genom att sparka upp grus på picknickfilten. Men vi behöver vara kritiska mot oss själva för att hjälpas åt med att vara sanna mot evangeliet. Kritiska i meningen att ständigt fråga oss om det vi gör är i enlighet med vårt uppdrag i relation till evangeliet om Jesus som det är omvittnat i vår kyrkas bibel. Ingen av kyrkans ämbetsbärare är immun mot kyrkans självkritik. Inte jag heller. Därför är det bra att även det jag skriver här ifrågasätts och kritiseras. Men det är önskvärt med konstruktiv kritik. Den konstruktiva kritiken kan vara positiv (det här funkar bra) eller negativ (det där behöver vi ändra på). Men, det finns även en destruktiv kritik. Kritik som inte syftar till något annat än att riva ner och göra illa. Det är konstigt att samtalet ofta hamnar i den där destruktiva kritiken när kyrkan talar med sig själv i det offentliga. Det är också konstigt att det så ofta landar i frågor om person, kön och sex oavsett vilken fråga det handlade om från början. Det är även konstigt att det ofta slutar med påklistrande av etiketter istället för svar på frågor och välformulerade argument.

Kritiken… Missförståndets makt är stor. Jag råder inte över hur någon annan läser det jag skriver. Var och en behöver ta ansvar för sin läsning. Men det är ändå märkligt hur det kan läsas in sådant som inte kan läsas ut ur en text. Ingenstans använder jag ordet ”anklagar” annat än när jag skriver att jag inte anklagar. Jag tycker att jag försökt understryka att det inte handlar om att anklaga någon. Ändå har det varit en stor del av kritiken mot mig, att jag anklagar den ena för det ena och den andra för något annat. Att man upplever sig vara anklagad betyder inte att jag har anklagat. En av hermeneutikens mest grundläggande delar är medvetenheten om skillnaden mellan att läsa ut ur och att läsa in i en text. Det är ingen undanflykt. Det är något jag förväntar mig att man som läsare har förmåga att förstå och att man kan hålla ordning på skillnaden. Att avfärda försök till nyansering eller tydliggörande som ”bortförklaringar” ingår i missförståndets makt men vittnar mest om en rigid intellektuell stelhet. Alla och allas tankar är stadda i ständig förändring. Med nya intryck och insikter förändras tankar, åsikter och idéer. Ens egna tankar nyanseras och förändras av andras kritik och frågor. Bloggens format bygger på och gestaltar det förhållandet. Så, kritisera gärna det jag skriver. Men läs inte in något jag inte har skrivit för att sedan vända det mot mig.

Medial makt… Den mediala hanteringen av alltihop illustrerar Sofia Lilly Jönssons kritiska poäng om sammansmältningen av pr, marknadsföring och journalistik med all önskvärd tydlighet. De tidningar som skrivit något om det har alla tagit Westanders perspektiv på frågan som givet. De flesta har bara publicerat något liknande en rewrite av vad Westander själva har sagt. Inget journalistiskt arbete har lagts ner på att försöka nyansera frågorna. Ingen har tagit upp den ursprungliga frågan om hur kyrkans och ärkebiskopens relationer till externa kommersiella pr-företag påverkar förtroendet för kyrkan och ärkebiskopen. Journalistikens sammansmältning med marknadsföring och pr och kunde inte ha fått en tydligare illustration än artikeln som täcker större delen av sidan sju i Kyrkans Tidning den 17/7 (finns inte på nätet). Artikeln är helt okritiskt, helt utan frågor och fungerar mest som marknadsföring för Westander. Kronan på verket torde vara Resumés artikel med rubriken ”Präst backar från sina jävs-anklagelser mot Westander” – fast jag uttryckligen skrev att det "inte handlade om någon anklagelse mot Westander". Det kan tilläggas att ingen journalist har frågat efter mina synpunkter på kritiken som riktats mot mig. Ta gärna med den tanken nästa gång orden ”opartisk” och "opartiskhet" tas upp för diskussion i relation till pr i allmänhet och Westander i synnerhet.

Kyrkan och Westander… Trovärdighet är en viktig del av Westanders affärsidé och varumärke. Man har värnat om sin affärsidé och sitt varumärke som vilket annat företag som helst skulle ha gjort. Framgångsrikt dessutom. Det finns inte så mycket annat att säga om Westanders försvar av prisets trovärdighet, företagets varumärke och affärsidé. Gott så, kan man tänka. Men, det finns anledning att fundera kring Westanders angrepp på Dag Sandahl i Dagens Media. Låt mig nu för säkerhets skull vara tydlig. Det här är inte en anklagelseakt. Alltså, jag anklagar ingen för något. Är det tydligt nog? Så att ingen känner eller upplever sig vara anklagad, utpekad eller utsatt för angrepp?

För kyrkans inre demokratiska ordning är det onekligen ett problem att en av kyrkan anlitad extern medial pr-aktör offentligt angriper en av kyrkans medarbetare med uppenbar avsikt att nedvärdera och misskreditera. Patrik Westander framträdde i Dagens Media som representant för det företag vars tjänster kyrkan köpt och misskrediterade kyrkans medarbetare Dag Sandahl för att han agerat enligt kyrkans ordning. Man kan undra om det ingick i kyrkans avtal. Man kan också undra varför Westander började prata om kön och sex i sammanhanget. Det var ju inte det saken handlade om. Men det är kategorierna som Dag Sandahls inomkyrkliga politiska motståndare ofta använder mot honom istället för argument och svar på frågor. Oavsett var man står i kyrkans inre politik så borde Westanders agerande mot Dag Sandahl oroa många. Är det så vår kyrka ska hantera sin inre demokrati framöver, genom offentliga angrepp av köpta pr-byråer och externa ombud? Man kan också fråga sig om det ökar eller minskar det allmänna förtroendet för pr-branschens aktörer.

Hans Odebergs nyanserade frågorna ytterligare med sin kommentar på #268: ”Jag tycker kyrkans ledning bör fundera över hur de reagerar när de läser i sina morgontidningar om vårdpersonal som öppet och tydligt protesterar emot nedskärningar i vården. Bör sjuksköterskor och läkare som inte är nöjda med hur landstinget leder sjukhus-sammanslagningar, neddragningar och semesterbemanningar alltid ta detta med ledningen bakom lyckta dörrar, eller är öppna samtal OK? Bör ledningen lyssna på frågorna och ge väl underbyggda svar, eller är det bättre att ignorera frågorna?”

Vår ärkebiskop… Jag tror att vår ärkebiskop har förståelse för de principiella och strukturella frågor jag har försök att ta upp. Jag skulle ha ställt frågorna på ett annat och bättre sätt. Men jag tror ändå att ärkebiskopen förstår frågorna i stort. Jag tror också att vår ärkebiskop är bättre på att hantera olikheter och olika perspektiv än många som tyckt sig stå upp till hennes försvar. Kanske kan det komma något gott ur det här också. Jag är hoppfull.

Jag har med de här tre inläggen försökt att ta ansvar för det jag skrivit och har försökt att respondera sakligt på kritiken. Somligt kunde säkert ha sagts annorlunda. Men här sätter jag punkt för min medverkan i diskussionen om priset Hetast i Almedalen 2014.


PS. Tack till Carolina Johansson som uppmärksammade mig på kundrelationen. Ingenting av det jag har skrivit kan, får eller ska läggas Carolina Johansson till last. Men äras den som äras bör för att det sakförhållandet uppmärksammades. Ett stort och varmt tack också till var och en som har hört av sig med stöd och all uppmuntran. Ni vet vilka ni är.

7 kommentarer:

  1. Mot bakgrund av min kommentar i Dagens Media den 14 juli ställer du bland annat följande frågor: a) ”Man kan undra om det ingick i kyrkans avtal.” b) ”Man kan också undra varför Westander började prata om kön och sex i sammanhanget.” c) ”Man kan också fråga sig om det ökar eller minskar det allmänna förtroendet för pr-branschens aktörer.”

    Mina svar och perspektiv:

    a) Nej, priset är inte ”köpt” och detsamma gäller självfallet mitt deltagande i debatten om Hetast i Almedalen.
    b) När det uppstår en naturlig möjlighet att ta avstånd från könsdiskriminering och homofobi så gör jag gärna det.
    c) Jag tror generellt att förtroendet ökar när företag med en tydlig värdegrund deltar i samhällsdebatten. Det gäller inte minst pr-branschen.

    Jag tror som sagt att det är bekymmersamt när man inom en organisation ser det som ett problem att människor utanför organisationen deltar i debatten om hur organisationens företrädare agerar. Särskilt om organisationen gör anspråk på att vara en aktiv röst i samhällsdebatten.

    Avslutningsvis vill jag tacka för dina blogginlägg om Hetast i Almedalen. Det är bra att priset och juryns arbete debatteras och ifrågasätts.

    Patrik Westander, vd för pr-byrån Westander

    SvaraRadera
  2. Om jag ska vara ärlig förstår jag inte riktigt vad du vill få fram, här heller. Många ord blev det dock.

    Men jag tycker att meningen "För kyrkans inre demokratiska ordning är det onekligen ett problem att en av kyrkan anlitad extern medial pr-aktör offentligt angriper en av kyrkans medarbetare med uppenbar avsikt att nedvärdera och misskreditera."

    Varför i hela friden skulle inte en pr-aktör få försvara sitt pris? Och VEM är det som haft som uppenbar avsikt att nedvärdera och misskreditera?!
    Som jag skrivit förut Dag Sandahl använt ditt material i en av de smutsigaste förtals/mobbningskampanjer jag har sett bland "vuxna människor" men det ser du uppenbarligen inget problem i alls, utan problemet är att PR-byrån försvarar sig mot osakliga angrepp från först dig och sen Sandahl och att ha myglat och varit ohederliga?!!!

    Jag skakar på huvudet åt denna soppa och förstår bara inte hur du tänker. Fortfarande. Men det ser rätt illa ut från min sida.

    SvaraRadera
  3. Patrik, tack för dina kommentarer, dina tydliga svar och klargöranden av dina perspektiv.

    Anna, vi kanske sitter med olika förståelser av och ingångar till sammanhanget. Kanske bidrar det till jag inte lyckas göra mig förstådd. Jag har inte så mycket mer att tillägga och jag kan nog inte förklara ytterligare. Vi kanske får lämna det vid att vi inte når fram till ömsesidig förståelse.

    SvaraRadera
  4. Jag har med intresse följt detta utan att vilja lägga mig i. Några tankar.

    1) Det hedrar dig Patrik att du i dina inlägg, så som jag läser dem, hela tiden återkommer till att det handlar om kyrkans trovärdighet, inte om Westanders trovärdighet. Det är lätt att virra bort sig i det. Westanders, som PR-byrå, blir på sitt sätt den stora vinnaren i detta, man lyckas få publicitet - och genom att ifrågasätta priset på så blodigt allvar ger man det också tyngd - på gott och ont.

    2) Jag kan också sakna kyrkliga kommentarer till de frågor du väcker, men kan också fundera över de som i brist på svar väljer att attackera budbäraren, Westanders då, PR är fult, det blir minst lika fel. På sätt och vis kan jag vara i Patrik Westanders ord: 'Det är bra att priset och juryns arbete debatteras och ifrågasätts' - jag tror att de orden är ärligt menade - och det är bra att det debatteras - frågeteckena här handlar mer om varför kyrkan väljer att samarbeta med en PR byrå till att börja med, och en byrå som uppenbarligen tycks ha en ganska snäv bild av vad en kyrka är. Det är jätteproblematiskt med en PR-byrå som öppet kritiserar sin kunds medarbetare, speciellt om kunden är kyrka, Jesu Kristi Kropp, som fann plats för alla. Men det, igen, är inte PR byråns fel, den gör sitt jobb. Det är uppdraget som man kan fundera över.

    3) 'Köpt.' Har funderat på det ordet. Jag läste det inte när du skrev det först som anklagelse om korrumption eller pengar under bordet, utan mer för vad det är. Den som betalar en 'säljer' man sig till. I det kan man ju hävda, som du anknyter till ovan, att du som präst i Svenska kyrkan på sitt sätt är 'köpt', och kanske även till högre grad än Westanders där Svenska kyrkan endast står för en ganska liten del av deras årliga intäkter, men skillnaden där, som jag ser det, är att du problematiserar det, tar en risk, trots din anställning, och du ska ha cred för det.

    / Carolina

    SvaraRadera
  5. Carolina, tack för dina tankar, som gör mig glad. Jag tror att du är en av få som har förstått vad jag var ute efter. Det har hela tiden handlat om kyrkans trovärdighet. Westander gjorde sig själva och det fåniga priset till huvudsaken. Skickligt på sitt sätt kanske. Det illustrerar det där med den mediala makten och problemformuleringsprivilegiet. Det som var avsett som viktiga frågor till kyrkan blev två veckors marknadsföring för ett löjligt pr-pris.

    Du sätter fingret på det igen. Visst ska pris av det slaget diskuteras. Men kyrkan borde inte ha med en sådan diskussion att göra. Kyrkan borde vara upptagen med sina viktiga uppgifter av förkunnelse och vittnesbörd snarare än vara intrasslad i ett samarbete med en pr-byrå som alldeles uppenbart saknar en grundläggande förståelse för vad kyrkan är.

    Glad att du tog upp det där med köpt. Har ett lång tanke om just det. Vem är köpt av vad? Finns det någon som inte är köpt av något? Där ryms också tanken om den berömda opartiskheten. Är den verkligen möjlig? Är den ens önskvärd? Men de tankarna får vila ett tag till.

    Tack igen Carolina.

    SvaraRadera
  6. Peter Tönnäng28 juli 2014 09:11

    Tack Patrik för att du tar dig tid, och inte minst kraft, att försöka skapa inomkyrklig dialog.
    Tyvärr verkar det inte gå så bra, eller åtminstone inte synas för oss som inte är anställda.

    Hans Odebergs formulering visar att han till fullo förstått problemet med att som anställd bemötas av en kompakt tystnad efter att ha ställt frågor om struktur och motiv. Jag har ofta mött det själv som fackligt aktiv inom näringslivet.

    Tyvärr verkar det finns kyrkliga medarbetare och präster - nåja åtminstone en, jag vill inte generalisera i onödan - som menar att man inte ska ha dialog med de som har avvisande åsikter, vilket tydligt exemplifieras i Västnytt.
    http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/biskop-fordomer-homosexualitet-talar-i-kungalv?&_suid=140652676440105777007701002804

    PS. Om nu Antje Jackelén fick PR-priset för att hon var bäst på att nå ut med sitt budskap, så undrar åtminstone jag varför budskapet om att Jesus Kristus har uppstått inte fått större genomslag i medierna.

    SvaraRadera
  7. Peter, tack för din kommentar. Nej, någon större glädje och entusiasm finns inte i vår kyrkas offentliga samtal med sig själv. Konsensusidealets tystnad är väl onekligen en del av problemet.

    SvaraRadera