#265. Maktbranschen…

"Då gick lärjungarna fram till honom och frågade: ’Vet du att fariseerna tog anstöt av vad du sade?’ Han svarade: ’Varje växt som inte är planterad av min himmelske fader skall ryckas upp med roten. Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.’" 

(Matteus 15:12–14)

Så var maktbranschens årliga mingelvecka i Almedalen till ända. Mycket väsen för ingenting kanske kan vara en sammanfattning så god som någon. Sett utifrån, eller kanske nerifrån. Kyrkans maktmänniskor var också där och minglade. Vår ärkebiskop fick ett PR-pris. Om vår kyrkas maktmänniskor med emfas hade lyft fram och förkunnat en Evangeliets politik – en sant och radikalt annorlunda, en omskakande och tydligt kristocentrisk politik som konfronterade och ifrågasatte alla annan politik – då kunde man som vanlig och i vingårdens vardag kämpande församlingspräst kanske fått känna sig åtminstone lite stolt. Men istället blev det de självklara seminarierna, några samtal i domkyrkan, minst en väggstor affisch om klimatet och stora mängder viktigt ”nätverkande” kan man tänka. Och ett PR-pris. Med andra ord, vår kyrka agerade som en samhällelig och politiskt makthavande institution bland andra. Till vilken kostnad och nytta för vår kyrkas medlemmar?

Man ringde i Visbys kyrkklockor också – både för och emot. Kan, får och ska kyrkans klockor användas som ett renodlat partipolitiskt verktyg? Förresten, ringde klockorna i Visby någon gång för att kalla samman till gudstjänst? Kunde man i så fall höra någon skillnad på när klockornas klang gällde det ena eller det andra? Det handlade väl mest om att domprosten i Visby med kyrkklockornas klang ville fylla på sitt CV med tillräckligt mycket partipolitisk inställsamhet så att det kanske kan räcka till en mitra så småningom. Maktbranschens frestelser kom till olika uttryck under veckan som gick.

Angående det där priset... En PR-byrå är ingen ideell förening som arbetar för det allmännas bästa. En PR-byrå gör ingenting om det inte finns en faktura att skicka eller någon annan form av vinst att hämta in. PR-byråer är till salu. Folk som jobbar med PR är slipade och sluga. Man är duktiga på att vrida och vända på uppfattningar om verkligheten för att vrida och vända på människors åsikter. När vår ärkebiskop under veckan fick sin andra (!) uppmärksammade utmärkelse av en PR-byrå så finns det anledning att undra vem eller vilka det är som betalar. Ingen tror väl att ett PR-byrå-pris är gratis. Det handlar ju, som all annan PR, om marknadsföring och all marknadsföring kostar pengar. Så, vem eller vilka är det som betalar för marknadsföringen av vår ärkebiskops varumärke? Vem/vilka försöker konstruera vad med marknadsföring genom påhittade PR-priser? Vem/vilka vinner vad och varför?

Dessutom, de där PR-priserna är ett maktbranschens bekräftande av sig själv som mest blir löjligt. Det skulle också kunna sägas att ju fler PR-priser vår ärkebiskop får desto mer irrelevant blir ärkebiskopen för kyrkan i sig och för oss präster i församlingstjänst. Beaktat att de där prisernas kategorier inte har någonting med utövandet av kyrkans ämbete att göra. Det hade varit mer upplyftande och glädjande om vår ärkebiskop gjorde sig omöjlig som mottagare av ryggkliande och påhittade PR-priser genom att på riktigt vara ett världens evangeliska salt och evangeliska ljus, om vår ärkebiskop med tydlighet förkunnade Kyrkans verkliga och sanna evangelium istället för att göra kyrkan till en plattform för prisvärd "opinionsbildning". Men, för en sann förkunnare av Kyrkans evangelium finns inga PR-priser att hämta, inte ens påhittade sådana.

Vår kyrkas maktmänniskor verkar vara bländade av världslig bekräftelse, evangeliskt blinda ledare som leder vår kyrka till att falla ner i en grop av teologisk irrelevans. Vi som befinner oss i församlingens vardag, i dess glädje och sorg, svårigheter och möjligheter, gör bäst i att inte blint följa dem. Det delas inte ut några Almedals-priser till församlingsarbetare som delar livet med våra församlingars medlemmar – som tröstar, stöder, hjälper, döper, begraver, viger, läser, skriver, förkunnar, hoppas, misströstar, skrattar, förtvivlar och på andra sätt delar livet med de människor som är vår kyrka. Men det är som det ska vara. PR-priser och stora rubriker hör ihop med kyrkliga maktmänniskor som sedan länge har lämnat församlingens och kyrkans verklighet och vardag bakom sig för att istället använda kyrkans ämbeten och tjänster som plattformar för ”opinionsbildning” i maktbranschen. Vi andra gör gott i att inte bry oss så mycket om dem.

Bättre att istället försöka göra vad vi kan för att i församlingens vardag på riktigt följa den uppståndne och levande Jesus som är Kyrkans verkliga och enda sanna ledstjärna. Den där Jesus som ständigt ifrågasatte sin tids maktmänniskor och vars världsliga belöning var så långt ifrån ett PR-pris man kan komma.

• Brita Häll: "Seminarium om den onyttiga människan (KT 3/7).
• Elisabet Sandberg: "Ärkebiskop Antje Jackelén hetast i Almedalen (KT 4/7).
• Kristoffer Morén: "Kyrkan och ÄB starkt efterfrågade i Almedalen (KT 4/7).
• Jacob Sunnliden: "Du vann #hetastialmedalen #svenskakyrkan" (4/7).
• Dag Sandahl: "Ding–dong i en ding–ding värld" (6/7).

PS. Här i Stockholms stift finns det årligen utdelade riktiga pris till medarbetare i våra församlingar, t.ex. Ceciliapriset för musiker. Andra pris delas ut till välförtjänta medarbetare som nomineras av kollegor, bl.a. till pedagoger och för förtjänstfullt ungdomsarbete.