#276. Första söndagen i Advent…

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)

Jesus har varit med och bland dem länge. Han har envist predikat om de förtrycktas upprättelse och han har förkunnat ett glädjebud för folket. Han har helat sjuka och gjort fantastiska underverk. Han har dessutom skaffat sig fiender genom att konfrontera de religiösa och politiska makthavarna och deras hyckleri. Efter allt som sagts och gjort så finns det rikligt med både förväntningar och förhoppningar lagda på honom. Och det finns krafter som vill röja honom ur vägen. Han har ställt för många och för jobbiga frågor om sakernas tillstånd för att de ifrågasatta makthavarna ska kunna låta det bero. Det är spänt i luften när Jesus närmar sig Jerusalem.

Det ska visa sig att Jesus inte är vem som helst. Det kommer att dröja men man kommer så småningom att inse och förstå att den där Jesus var och är samma någon som folket slöt ett förbund med för länge sedan. Jesus kommer att dö en förnedrande död på korset, begravas och mirakulöst ge sig till känna igen innan det händer. Men så småningom kommer uppenbarelsens mirakel att uppenbara för folket att det i Jesus var Gud själv som mirakulöst uppenbarade sig mitt ibland dem. Senare förstod man att Jesus var den som Sakarja hade berättat om. Ledtråden som leder till insikten om vem Jesus är det är den lilla gråa åsnan som Jesus rekvirerade och red in i Jerusalem på. Den där lilla gråa åsnan verkar kanske vid första anblicken vara ganska ordinär och oviktig. Men åsnan bär bokstavligen hela evangeliet på sin rygg. Att Jesus väljer en åsna som transportmedel för färden in till Jerusalem är något alldeles svindlande radikalt i ljuset av att vi och Kyrkan nu vet vem han var och vem han är. För att förstå hur otrolig och alldeles fantastiskt banbrytande den där lilla åsnan var och är så behöver vi förstå något om den tidens tankar om gudar och gudaväsen.

Det fanns ett karaktärsdrag som var grundläggande för gudar och gudaväsen vid den tiden. Det var tidlösheten. Gudar och gudaväsen tänktes befinna sig utanför vår tid i ett tidlöst och därmed oföränderligt tillstånd. Gudar och gudaväsen i romerska, grekiska och andra omkringliggande religiösa system hade alla det gemensamt att de befann sig någon annanstans än här hos och med oss människor. De levde i en tänkt idévärld som på alla sätt var avskild från den konkreta verklighet som vi lever i. De var inte påverkade av tidens gnagande tand, de var oföränderliga och därför odödliga. De levde inte som vi, blev inte sjuka som vi och dog inte som vi. Alla andra gudar var tidlösa. Förhållandet till tiden är nyckeln för att förstå hur oerhört radikal den där lilla åsnan som Jesus valde var och är.

Därför att – när Jesus väljer åsnan som medel för att ta sig in till Jerusalem och till sin kommande död på korset så visar han att han kompromisslöst delar livets villkor med oss där och då, här och nu. Jesus Kristus från Nasaret är ingen annan än Gud Fader själv i mänsklig gestalt. Och han ger sig till känna – han uppenbarar sig – här i tiden. Här i samma tid som är vårt livsutrymme. Samma tid som är vår levda verklighet. Samma tid som vi lever och dör i. Med och i Jesus visar Gud sig vara den Gud som lever med sitt folk i den tid som är folkets egen och konkreta verklighet. Gud befinner sig inte någon annanstans i någon idévärld eller tänkt verklighet som är avskild från vår egen. Gud lever med oss här och nu. Det är något alldeles oerhört radikalt och fantastiskt. Emmanuel – Gud är med oss. Här och nu, alldeles på riktigt. Den Gud som Jesus talar om och som är Jesus är den enda Gud som är sådan och är, i den meningen, därför den enda Gud som på riktigt lever.

Allt detta finns i den lilla gråa åsnan. Med åsnan är Jesus lika konkret som den lilla åsnans klapprande hovar där den sakta bär honom på ryggen över grus och sten. Med åsnan är Guds uppenbarelse av sig själv och sitt väsen hos och med folket lika konkret som ljudet av åsnan trippande steg – ”tapp tapp tapp tapp tapp tapp tapp…” När Jesus väljer att rida till Jerusalem på den där åsnan så visar Gud med all önskvärd tydlighet att Gud är en någon som kompromisslöst lever med folket i tiden, alldeles på riktigt. Gud är ingen idé. Gud finns inte i någon idévärld eller i någon tänkt verklighet som är skild från vår tids verklighet. Gud Fader Allsmäktig är i Jesus gestalt lika konkret närvarande här och nu som en människa som rider på en åsna. Gud Fader Allsmäktig är i Jesus ingen annanstans än här – mitt i vår upplevda och konkreta verklighet. Det är något alldeles oerhört och mirakulöst fantastiskt. 

Folket som såg Jesus komma till Jerusalem missförstod en del av vem han var. ”Hosianna Davids son!” ropade de i hopp om att Jesus var den som skulle sätta sig på Davidsättens tron och bli folkets kung. En världslig kung som som skulle ena folket och leda folkets kamp mot den romerska överheten för att befria folket från den romerska ockupationen. Men han var ingen kung som enade och återupprättade kungariket. Hans ärende och gärning visade sig vara av ett helt annat och av ett radikalt annorlunda slag.

Den händelse i tiden som började med att Jesus rider in i Jerusalem på en åsna förändrade grundvalarna för människans och mänsklighetens hela existens. Det finns sedan dess ett glädjens bud som omfattar alla människor och varje människa. Emmanuel – Gud är med oss. Samma Jesus Kristus som red in i Jerusalem på en åsna är nu uppstånden från de döda. Han är alldeles livs levande och delar livets villkor med varje människa och hela sin mänsklighet. Hans levande med oss och alla andra människor bringar med sig upprättelse, läkedom och frälsning. Här och nu. I vår tid. Alldeles på riktigt.

Advents väntan är över. Jesus är redan här.