”Till sin värd sade han: ’När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.’ En av gästerna, som hörde detta, sade till honom: ’Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.’ Jesus svarade: ’En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ”Välkomna, allt är färdigt.” Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ”Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.” En annan sade: ”Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.” En tredje sade: ”Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.” När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ”Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.” Och tjänaren sade: ”Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.” Då sade mannen till sin tjänare: ”Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.”’” (Lukas 14:12–24)
Jesus firar sabbat och är på middag hos en farisé. Inte vilken farisé som helst utan en som sitter rådet. Det vill säga en skriftlärd som har viss makt. Han hamnar i diskussioner om vad man får, bör och ska göra i olika sammanhang. Prestige och social status diskuteras och Jesus kommer, återigen, på kant med dem han talar med när han vänder upp och ner på gängse normer och värderingar. Jesus menar att man gör gott i att ha en ödmjuk inställning i relation till de sociala konventionerna. I motsats till dåtidens och samtidens uppmaningar till jakt på både prestige och status. Så kommer det prestigefyllda spelet med middagar som social statusmarkör på tal. Vilka bjuder man på sina middagar och varför?
Den minnesgode kommer ihåg gårdagens begivenhet. Man kan fundera på hur det hade blivit om inbjudningarna till gårdagens middag på slottet hade gått ut till stadens trashankar, till våra rumänska systrar och bröder, till Stadsmissionens klienter, till halta, lytta, fattiga och krymplingar, till gubbarna på bänken och till tjejerna på Malmskillnadsgatan. Istället för till stora och små kungligheter från när och fjärran. De lyckliga tu hade kanske inte fått någon världslig belöning. Men en sådan middag på slottet hade varit i linje med vad Jesus talar om. En sådan bröllopsmiddag hade förmodligen ekat ända fram till uppståndelsens dag.
Man kan också fundera på vad man själv hade gjort om en inbjudan till en middag på slottet trillade in genom brevinkastet. Skulle man ha svarat ”tack, men jag har just köpt ett nytt sommarställe med en lite täppa och jag behöver åka dit för titta till den, förlåt att jag inte kan komma”? Skulle man ha svarat ”tack, men jag har just skaffat en ny liten hund och jag behöver gå ut med den för att se vad den går för, förlåt att jag inte kan komma”? Eller skulle man ha svarat ”jag har just gift mig, så jag kan inte komma”? Kanske inte. Mest sannolikt är väl att de flesta av oss hade tackat ja för att sedan börja fundera på vilka kläder som skulle behöva införskaffas. En middag på slottet är ju ändå en middag på slottet.
Den festbjudande mannen i Jesu liknelse blev arg och besviken på dem han bjöd som inte ville komma. Fast besluten att fylla upp alla platser kring de dukade borden såg han till att bjuda alla som ville komma. Han ville fylla sitt hus. Så han bjuder in alla. Om liknelsens festbjudande man är Gud och middagen han bjuder till är en försmak av Guds rike så kan man börja fundera på vem man själv är i relation till honom. Man kan även börja fundera på vad man har gjort med sin egen inbjudan. Var och en har sitt eget hjärta att rannsaka.
Vår Herre och Gud har en stående inbjudan utställd till var och en. En inbjudan till den försmak av måltiden i Guds rike som vi kallar tro. Vår Herre och Gud bjuder in var och en och oss alla med orden ”Välkomna, allt är färdigt.” Trons grund är lagd i, med och genom Jesu uppståndelse från de döda. Allt är färdigt. Bordsgemenskapen finns i kyrkans gemenskap och du är inbjuden. Det som bjuds är liv och liv i överflöd. En middag på slottet är en knappt märkbar västanfläkt i jämförelse. Att leva i tro är att leva med en försmak av måltiden i Guds rike. En föraning om infriandet av Guds löften. Du, jag och alla andra människor sitter med en personlig inbjudan i handen. Att tacka ja till Jesu inbjudan att leva i tro – det förändrar allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar