#344. Söndagen före Domsöndagen...

"Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ‘Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ‘Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ‘Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ‘Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ‘Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne." (Matteus 25:1–13)

Jesus förmanar och inskärper ett allvar i relation till livets gränser och begränsningar. Förmaningar som uppmanar oss att ta livet på allvar. Livet här och nu kommer inte att vara för evigt. Så ta vara på den tid du har. Ta ansvar för dig själv och för ditt liv. Det kommer en tid när vi inte längre kan ändra på något. Det kommer en dag när vi inte längre kan lägga till eller dra ifrån något från det liv som är vårt eget. Det kommer en stund när vi har det vi har och inget mer. Som en överraskande stund vid midnatt.

På vårt livs sista dag kan vi inte låna någon olja av varandra. Det finns ingenting som vi kan ge varandra, eller få av varandra, som kan förändra någonting. Då har vi de facklor och den olja vi har sett till att förse oss med. Som liknelsens tio unga flickor. De hade alla varsin fackla. De oförståndiga hade ingen olja. Det var inte så att det inte fanns någon olja. De hade bara inte sett till att förse sig. De förståndiga hade försett sig. När stunden var inne kunde de förståndiga med tillförsikt tända sina facklor. För de oförståndiga kom stunden som en överraskning och de var utan olja.

Det som är oförståndigt är att leva i förnekelse av livets begränsning. Att leva med en illusion om att det alltid ska vara som det är. En illusion som skymmer behovet av en hoppets olja. Om man tror att allt ska förbli som det är så finns det inget bortre gräns. Då behövs ingen hoppets olja som kan få tron, hoppet, tilliten och tillförsikten att brinna och kasta ljus in i den okända framtidens mörker. När det är dags och livets fackla saknar hoppets olja ser oförståndet ingen väg genom mörkret.

Att vara förståndig är att leva med insikten om livets gräns. Att vara medveten om att det kommer en dag då inget av allt jag äger, strävar efter eller jobbar för kommer att vara till min hjälp. Det kommer en dag i allas våra liv när vi märker, känner och upplever att det här var mitt sista andetag, där slutade mitt hjärta att slå. Där och då har vi ingenting annat att hoppas på än Guds löften. Tilliten till, förtröstan på och tron på Guds löften i Jesus Kristus är det enda som då håller våra facklor brinnande. Att vara förståndig är att förse sig med denna trons och hoppets olja redan innan det är dags.

Liknelsen handlar inte om tio enskilda individer. De tio unga flickorna är allas vårt inre jag. Vem av oss har inte både förstånd och oförstånd i sig? Vem av oss går inte utan hopp vissa dagar och fylld av hopp andra dagar? Vem av oss tvivlar inte ibland? Vem av oss tror inte ibland? Om än aldrig så lite? Även om vi kanske inte är helt och hållet till häften oförståndiga och till hälften förståndiga så bär vi båda sidorna i oss. 

Att det som är oförståndigt – allt det som saknar hopp, tillit, tro och förtröstan – ska lämnas utanför betyder inte att någon ska lämnas utanför. När dagen och stunden kommer ska det oförståndiga i oss lämnas utanför. Ljuset i lågan som brinner av tillit, hopp och tro, om än med en aldrig så liten flämtande låga, ska leda oss in till himmelrikets glädje.

#343. Är det sant…?

”Innan du säger något om en människa ska du tänka som Jeanna Oterdahl gjorde: är det sant, är det snällt, är det nödvändigt?”

(@BiskopEva på Twitter 151104)

”Och än en gång, det handlar om ett kort samtal med provtänkande i ett slutet styrelserum som prästen Patrik Pettersson valde att offentliggöra. Olämpligheten i att offentliggöra ett samtal i ett slutet styrelserum har jag samtalat med Patrik Pettersson om den 6 oktober. Samtalet berörde också det egna ansvaret för de ’troll’ som man i sociala medier lockar fram framförallt när det gäller nämnandet av islam och muslimer. Jag har aldrig sett så mycket och så obehagligt hat mot muslimer som denna tråd har fört med sig i sociala medier.” (ur Biskop Evas svar till Ansvarsnämnden för biskopar 151029)

Samtalet mellan Sjömanskyrkans styrelse och biskop Eva den sjätte februari i år hölls inte inom ramen för ett slutet styrelserum. Biskop Eva var på ett studiebesök i Sjömanskyrkans lokaler för att informeras om verksamheten och träffa medlemmarna i Sjömanskyrkans styrelse. Att träffa medlemmarna i en styrelse är inte likställt med att delta i ett slutet styrelsemöte. Styrelsen hade två slutna och protokollförda möten senare samma dag. Varken protokollet för den dagens konstituerande möte eller protokollet för den dagens ordinarie styrelsemöte nämner biskop Evas närvaro. Av den enkla anledningen att biskopen inte var närvarande vid något möte i ett slutet styrelserum.

Jag har gjort vad jag har kunnat för att samtalet inte ska handla om personfrågor utan om sakfrågor. Biskop Eva har valt att göra precis tvärtom – undviker sakfrågorna och försöker styra in diskussionen på personfrågor. Det vill säga på frågor om mig, min person och mitt agerande. Både i det enskilda samtalet, i det offentliga och i sitt formella svar till Ansvarsnämnden. Min biskop försöker få det att framstå som att jag har berättat något jag inte fått berätta, att jag på något sätt har brutit mot en tystnadens plikt i relation till ett formellt slutet sammanhang. Det är inte sant. Hon får det dessutom att framstå som att jag på något sätt är ansvarig för den anonyma horden av hatare som på nätet har angripit henne och hetsat mot andra. Det är en ganska hårresande anklagelse.

Istället för att rakryggad stå för sina åsikter och utförligt argumentera för sina ståndpunkter så ägnar vår biskop kraften åt att försöka kväva samtalet och misskreditera den som har framfört kritiken. Istället för att ta de frågor som har aktualiserats av hennes – de facto uttryckta – förslag om Sjömanskyrkans kapell på allvar så använder biskop Eva härskarteknikerna misstänkliggörande och påförande av skuld och skam för att försöka få tyst på den av sina präster som ifrågasatt det rimliga i det hon har gett uttryck för.

Enligt Kyrkans Tidning har biskop Eva anfört att hon blivit felciterad. Att det jag har beskrivit stämmer bekräftades av biskop Eva själv: ”Mitt förslag var att temporärt göra rummet tillgängligt genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka och flytta kristna symboler” (Biskop Eva via Stockholms stift 150926). Det förslaget är sakfrågan som min kritik och mina frågor riktat sig mot. Med det sagt kan biskop Eva omöjligt påstå att hon har blivit felciterad av mig.

För övrigt, det där samtalet den 6 oktober som biskop Eva refererar till och beskriver innehållet i ovan – inför det samtalet frågade jag biskop Eva per telefon om någon annan skulle vara med under samtalet. Hon svarade nej och fortsatte: ”Det är bara mellan dig och mig.” Det var ett enskilt samtal som i allra högsta grad omgärdades av en tydligt uttryckt överenskommelse om tystnad. Det var inte jag som bröt den tystnaden.

• Ingen åtgärd mot biskop Brunne (KT 12/11).
• Sofia Lilly Jönsson: Laglöst Land (Tidskriften Evangelium 13/11).
• Dag Sandahl: Till biskop Evas försvar! (15/11).

PS. Det var inte jag som anmälde biskop Eva till Ansvarsnämnden. Biskop Evas svar till Ansvarsnämnden är en allmän handling och är delvis citerad i Kyrkans Tidnings artikel.

#342. Söndagen efter Alla helgons dag…

"Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar." (Lukas 12:4–7)

Det är svårt att inte låta sig bli skrämd av den eller dem som kan döda kroppen. Det är väl få saker som är mer skrämmande än när en människa visar sig vara både kapabel och villig att döda andra människor. Det finns i vår tid rikligt med exempel på galna män med knivar, skjutvapen, sprängämnen, stridsvagnar, kanoner, bomber och granater som både kan och vill döda andra människor. Det är väldigt svårt att betrakta bestialiska mördare som något annat än väldigt skrämmande. Vem av oss är inte rädd för sådant?

Det är inte så konstigt. Vem av oss är inte rädd för fysisk skada? Vem av oss ryggar inte tillbaka vid tanken på kroppslig smärta? Vem av oss känner sig inte orolig vid tanken på sin egen kommande död? Vem av oss blir inte skräckslagen vid tanken på att möta döden genom en annan människas ondskefulla illvilja? Så, det Jesus säger – ”låt er inte skrämmas av den som kan döda kroppen” – är onekligen lättare sagt än gjort.

Jesus menar att istället för att låta oss skrämmas av högst konkreta farligheter, som galna män med mord i sinnet, så finns det anledning att frukta den abstrakta någon som både kan döda och kasta ner i helvetet. Honom ska vi frukta. Vem det nu är. Helvetet förresten. Har vi inte avskaffat helvetet? Kanske har vi gjort det. Men Jesus har inte avskaffat helvetet. Helvetet finns där som en potentiell antites till allt vad Jesus har att säga om människans och livets framtid. Helvetet är motsatsen till Guds avsikt med livet och finns där som en alternativ och negativ möjlighet. Men trots det – "Var inte rädda."

Inte ens den minsta fågel är glömd av Gud. Inget som lever är glömt och ingen som lever är glömd av Gud. Det levande livet i sig är Guds väsens avbild. Inte ens sparvar som vi värderar till endast två kopparslantar faller utanför Guds kärlek till det levande livet. Till och med en till synes obetydlig sparv bärs genom tillvaron av Guds gränslösa kärlek till livet. För Gud är allt liv och allt levande av oändligt värde. Inget är undantaget. Ingen är undantagen.

Om kroppen är allt vi har och om kroppen är det enda vi är så är det Jesus säger ganska meningslöst. Men Jesus vet att kroppens död inte är livets slut. Guds oändliga kärlek till livets levande är och förblir allt levandes ursprung och slutliga mål. Det mänskliga livets mål är inte döden. Det mänskliga livets mål är uppståndelsen. Detta fantastiska, märkliga, obegripliga, abstrakta, konkreta och hoppfyllda löfte om att döden inte innebär livets slut. I ljuset av det löftet och i ljuset av det hopp som löftet väcker finns det egentligen ingen anledning att vara rädd för den här tillvarons begränsningar.

Guds kärlek känner inga gränser i relation till livets levande i mänsklig gestalt. Gud älskar varje människa så till den milda grad att hårstråna på var och en är räknade. Det säger något om varje enskild människas och alla människors oändliga värde i Guds ögon. I ljuset av, i tillit till och i förtröstan på Guds löften och gränslösa kärlek till var och en är det möjligt att leva här och nu utan låta sig skrämmas av tillvarons risker och faror. Jesus menar det han säger – "Ni är mina vänner. Var inte rädda."