#354. Folkmord pågår…

Häromdagen, den 27 januari, högtidlighölls Förintelsens minnesdag. Runt om i vår värld stod politiker och ledare av olika slag och sade ”aldrig mer” med varierande grader av hyckleri och uppriktighet. Vi vet ju att det har hänt igen sedan dess. Vi vet dessutom att det händer just nu. I Irak, Syrien och andra områden där den islamiska staten härjar. Kristna och andra minoriteter drabbas i en ofattbar omfattning. Mördandet pågår. Världens, Europas och Sveriges politiker och ledare tassar på tå för att inte stöta sig med Saudiarabien, Iran eller någon av de andra, för exporten viktiga, diktaturerna i mellanöstern. Med ord eller skulpturer.

Mitt bland alla cirkusliknande och halsbrytande brist–på–etisk–och–moralisk–ryggrad–konster som pågår i den politiska manegen finns trixandet med ordet ”folkmord.” Lars Adaktusson jobbar hårt för att få det internationella samfundet på parlamentarisk nivå att benämna det som har hänt och det som händer mellanösterns kristna och andra minoriteter vid sitt rätta namn – folkmord. Nuri Kino har med ”A Demand for Action” länge arbetat hårt och enträget för medvetenhet om vad som händer. Båda möter motstånd från samma håll.

Under Folk och Försvars rikskonferens den 10/1 tog Lars Adaktusson (LA) upp frågan med Utrikesminister Margot Wallström (MW): 

LA: ”Jag vill tacka utrikesministern för talet och knyta an till den del som handlar om Syrien och Irak. Som jag förstår det så är vi överens om att de oerhörda övergrepp som pågår måste stoppas. Och för att stoppa islamiska staten så krävs det också militära insatser. Dessutom så tror jag och många med mig att det blir nödvändigt, blir alltmer nödvändigt, att världssamfundet definierar och erkänner de här övergreppen som folkmord. […] Min fråga är – är svenska regeringen idag beredd att klart och tydligt säga att det pågår ett folkmord i Irak och Syrien och att det krävs mer militära resurser för att besegra IS?” 

Moderator: ”Det kan man svara ja eller nej på.”

MW: ”Ja, jag önskar att det var så lätt. Problemet är ju att vi har en konvention som ibland begränsar oss som politiker. Och det är därför det är så svårt för många utrikesministrar att omedelbart gå ut och säga ’Ja, det här är ett folkmord.’ Därför att det bör vara en rättslig prövning av det eftersom vi har en internationell konvention. Och den är tyvärr inte särskilt bra. Det innebär att det ska vara en grupp, så man kan inte ta ihop alla de här grupperna som faktiskt plågas som de gör, förföljs och dödas. Och Yezidierna är ju ett exempel på det och jag har själv sagt det i riksdagen att av allt man kan se så ser det ju ut som att det är folkmord också enligt konventionens bestämmelser. Men det är, så länge vi har en internationell konvention, så är det inte upp till oss. Och framför allt så ska ju inte vilket ord vi använder för att beteckna dessa övergrepp mot mänskligheten, som det är, brott mot mänskligheten, så borde inte det vara avgörande för hur responsen ser ut. Så vi måste göra mer militärt. Vi måste verkligen bekämpa Daesh mer effektivt. Och jag vet att du också har pratat om att ha, så att säga, skyddade områden. Hur mycket vi än kan känna sympati för det så är det nånting som diskuteras mycket i internationella sammanhang. Men hur gör man det så att man inte skapar dödsfällor? Risken är stor och tyvärr är den historiska erfarenheten sådan att många länder är mycket mycket tveksamma. Skulle det gå så skulle vi alla vilja ställa upp på det. Men hur gör man det rent faktiskt, så att vi inte istället gör de här grupperna mer utsatta?”

Lars Adaktusson fick liknande svammel till svar från Margot Wallström på Folk och Försvar som Nuri Kino nu har fått av Svenska kyrkans internationella chef Gunilla Hallonsten i tidningen Dagen. Det beror förmodligen på att Adaktusson och Kino har fått svar från i stort sett samma håll. Svenska kyrkan på nationell nivå går mer eller mindre hand i hand med den sittande regeringen när det gäller internationella frågor. Vilket inte är så konstigt eftersom det i princip är samma politiska partiers folk som sitter i regeringskansliet och som bestämmer på Svenska kyrkans nationella nivå. Därav liknande svammel.

Gemensamt för både vår regering och vår kyrkas nationella nivå är bristen på etisk och moralisk resning i frågan om det pågående folkmordet på kristna och andra minoriteter i mellanöstern. Häromdagen, på Förintelsens minnesdag, påmindes vi om folkmordens ”aldrig mer.” Men man kan från vår kyrkas sida ändå inte ta bladet från munnen och höja rösten till försvar för våra kristna syskon som har mördats och som mördas där den islamiska statens ordning råder. Det är inget annat än en stor ynkedom. 

Historiens dom över dem som stillatigande bevittnade vad Europas judar och andra minoriteter utsattes för av den dåvarande nazistiska regimen är med rätta hård. Lika hård kommer domen att vara över dem av oss som idag tiger still när vi bevittnar vad som händer kristna och andra minoriteter i mellanöstern under den islamiska statens regim. Vår kyrkas nuvarande nationella lednings tystnad och oförmåga att tydligt och uttalat ta ställning för våra kristna syskon som förföljs, plågas och mördas kommer att och ska med rätta dömas hårt. Svamlet från vår kyrkas nationella ledning i frågan är ecklesiologiskt, teologiskt och pastoralt i det närmaste genant och faktiskt ganska pinsamt.

• En kamp för att klassa is dåd som folkmord (Dagen 29/1).
• Anslut er till kampen (Nuri Kino, Dagen 26/1).
• Svenska kyrkan gör inte skillnad på människor (Gunilla Hallonsten, Dagen 29/1).
• Svenska kyrkan svamlar (Nuri Kino, Dagen 29/1).
• Rikskonferensen folk och försvar 10/1 (51:55–54:56).
• On the Run from the Islamic State, Iraqi Christians Are Trying to Save Their Heritage (Benedetta Argentieri, Vice news 21/1).
• Folkmordet har nått vårt sista starka fäste (Nuri Kino, SvD 7/1).
• Okristligt hyckleri svika Mellanösterns kristna (Helena Edlund, KO 31/1).

PS. Jag vet att vår kyrka tillsammans med andra aktörer är inblandad i olika projekt i området. Men det fråntar inte vår kyrkas ledare ansvaret för att ställa sig upp och högljutt ta ställning för våra kristna syskon och mot orättfärdigheterna – när det faktiskt handlar om liv eller död för våra kristna syskon och andra människor. Tystnad och oförmåga att ta ställning innebär också ett tungt ansvar.