Jag var där. Den där eftermiddagen i Filmhuset när Martin Bormanns son mötte Jakub Romuald Weksler-Waszkinel. Både på filmduken och i verkligheten. Jag minns den stunden som ödesmättad. Tyngd av historiens mörka vingslag. Där satt han ju. En gång det tredje rikets kronprins. Son till Hitlers närmaste man, den nazistiska regimens nummer två, Martin Bormann. Ett tredje rikets barn och framtid.
Han var en gammal man där han satt. Tärd av år. Tyngd av sin faders skuld. Hans händer rörde vid de människor som för oss ofta förkroppsligar den mytiska ondskan. Adolf. Heinrich. Julius. Hermann. Reinhard. Hans öron hörde deras röster. Hitlers röst. Himmlers röst. Streichers röst. Görings röst. Heydrichs röst. De röster som blev gärningar som blev ond bråd död. Som blev Förintelsen. Hans ögon såg dem umgås, äta lunch, dricka kaffe, åka på utflykt, skratta, lyssna på musik, läsa böcker. Dela sina vardagliga liv med varandra. Han var ung då. Han var där och han var en av dem.
I Filmhuset hade han ibland svårt att hitta orden. Jag minns att samtalet, både i filmerna och i panelen, slutade med tystnad. En oavslutad tystnad. Som om orden tog slut innan allt som behövde sägas kunde bli sagt. Som om det som behövde sägas låg bortom. Utanför ordens räckvidd. Som om det enda som fanns kvar inför det ohyggliga var tystnad. Som om det människorna gjorde mot varandra där och då var ogripbart för orden. För tanken. Tystnaden som fyllde rummet när det sista ordet aldrig blev sagt var öronbedövande.
Min vän och jag stod utanför efteråt. Vid vändplanen nedanför rampen till Filmhusets entré. Tystnaden följde med oss ut i den ljumma och ljusa tidiga kvällen. Så kom han gående. Martin Bormanns son. En gammal mans tunga och lite stela steg. Tillsammans med två ställde han sig och väntade några steg bort. Där stod han. Med sina händers, örons och ögons minnen av de levande och verkliga människorna. Han var lika verklig och sann för mig som de var för honom. En påtaglig och fysiskt närvarande länk till de människor vars tankar och gärningar fyllde världen med en sådan bottenlös och ordlös ondska.
Så kom den bil de väntade på. En sliten Volvo 244. Trist och dassig i lacken. Lite rost i nedre kanterna av bågarna runt hjulen. I bakrutan satt ett solblekt klistermärke – ”Skidspelen Falun 1982.” Bildörrarna slog igen. Siluetten av hans profil innanför den lite skitiga rutan var det sista jag såg. Det var som ett historiens vingslag som avlägsnade sig när bilen rullade iväg med det där karakteristiska ljuset av en äldre Volvo med högt vridmoment på låga varv. Det var vad som blev kvar av det tredje rike som spred så mycket krig, död och förintelse omkring sig. En gammal man i en gammal, sliten och lite rostig Volvo 244.
Jag var där. Han var där. Med honom var de här. Längre bort än så är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar