”With many critical theorists and democratic theorists, I criticize welfare capitalist society for depoliticizing the process of public policy formation. Welfare state practices define policy as the province of experts, and confine conflict to bargaining among interest groups about the distribution of social benefits. The distributive paradigm of justice tends to reflect and reinforce this depoliticized public life, by failing to bring issues of decisionmaking power, for example, into explicit public discussion.” (Young s. 10)
Iris Marion Young kritiserar samhället för att avpolitisera sig själv genom formeringen av ”välfärdsstaten.” I välfärdsstaten har samhällets politik – formeringen av samhällsordningen – reducerats till att bli och vara en kamp mellan olika intressegrupper. Dessa agerar som egoistiska lobbyister som själviskt driver frågor i sina egna respektive intresseområden. Intressegrupperna agerar enbart för att det egna intresset ska tilldelas en så stor del av resurserna som möjligt. Det resulterar i att samhället avpolitiseras. Enskilda medborgare avskärmas från beslutsprocesser och fråntas inflytande över hur samhället formeras, resursfördelning och prioriteringar.
Youngs samhällskritik kan tillämpas på Svenska kyrkan som organisation. Svenska kyrkan säger sig vara en demokratisk organisation. Det är i någon formell mening sant. Men i praktiken är det inte sant. Svenska kyrkans organisation fungerar ungefär som den välfärdsstat som Young kritiserar. Intressegrupper driver själviskt egna frågor och agendor, dels för att förändra kyrkan inåt och dels utåt med den kyrkliga organisationen som bas. Ofta mot bakgrund av ett intrikat nätverk av personer och relationer. Exempel på sådana intressegrupper är Sensus, RFSL, BDS-rörelsen, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Seglora Smedja. För att nämna några. Intressegrupperna betraktar sig som experter, vad Svenska kyrkan blir inåt och vad Svenska kyrkan blir utåt är i någon mening ett resultat av det själviska och cyniska spelet om ”opinionen” som dessa driver.
”In its process of conflict resolution, interest-group pluralism makes no distinction between the assertion of selfish interests and normative claims to justice or right. Public policy dispute is only a competition among claims and ’winning’ depends on getting others on your side, making trades and alliances with others, and making effective strategic calculations about how and to whom to make your claims. One does not win by persuading a public that one’s claim is just. This strategic conception of policy discussion fosters political cynicism: those who make claims of right or justice are only saying what they want in clever rhetoric. […] Usually these policy decisions are made in semisecret, and thus the substantive decisions of the welfare corporate society are depoliticized.” (Young s. 72, 74)
Frågor drivs och kallas för opinionsbildning. Det handlar som mest om att samla så många bakom sig som möjligt. Via Twitter, med delningar och ”diskussioner” på Facebook och klick på låtsastummar på en skärm. Det är inte fråga om att övertyga om den egna sakens egentliga rättfärdighet utan om att skapa en ”opinion” som får det att se ut som att många håller med. Man kan sedan med det som argument hävda att man har ”rätt.” Det hela skapar ett ganska cyniskt förhållningssätt till Svenska kyrkan som organisation och till de frågor som drivs både inåt och utåt. Framför allt avpolitiserar det Svenska kyrkan. I betydelsen att Svenska kyrkans medlemmar och anställda slutar att bry sig och inte längre engagerar sig i det inomkyrkliga verkligt demokratiska samtalet. För att det inte längre spelar någon roll. Intressegruppernas inflytande och makt kväver den inomkyrkliga demokratin.
Dessvärre är ett av intressegruppernas intressen att det demokratiska samtalet ska tystna. Något intresse för en öppen diskussion om sakfrågor där olika röster blir hörda finns egentligen inte. Det framgår med all önskvärd tydlighet när den som uttrycker en från intressegrupperna avvikande åsikt offentligen sablas ner på Twitter, Facebook och i andra asociala media. Intressegruppernas maktmänniskor – de som har verklig politisk, offentlig och medial makt – tar gärna på sig en illasittande offerkofta och ger sig på den som har annan åsikt med personangrepp och improviserade små drev. Sakfrågorna lämnas alltid orörda och diskussionen tystas ner.
”Justice equally requires, however, participation in public discussion and processes of democratic decisionmaking. All persons should have the right and opportunity to participate in the deliberation and decisionmaking of the institutions to which their actions contribute or which directly affect their actions. Such democratic structures should regulate decisionmaking not only in government institutions, but in all institutions of collective life…” (Young s. 91)
Nej, Svenska kyrkan är inte en demokratisk gemenskap i praktiken. Enskilda medlemmars eller anställdas deltagande i kyrkans offentliga samtal uppmuntras inte. Snarare tvärtom. Det finns en inte så stor men hård kärna av intressegrupper som tar sig rätten att definiera Svenska kyrkan inåt och representera kyrkan utåt. Antingen så håller man med eller så gör man bäst i att vara tyst. Något egentligt demokratiskt samtal eller demokratiskt inflytande för Svenska kyrkans medlemmar är det i praktiken inte tal om. Och den teologiska reflektionen lyser alltid med sin frånvaro.
- #364. Demokratisk gemenskap...
- Svenska kyrkans berömda öppenhet, Dag Sandahl (26/4).
- Young, Iris Marion, 1990: Justice and the Politics of Difference. Princeton: Princeton University Press.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar