11 september 2016

#417. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ’Gråt inte.’ Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ’Unge man, jag säger dig: Stig upp!’ Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ’En stor profet har uppstått bland oss’ och: ’Gud har besökt sitt folk.’ Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring.” (Lukas 7:11–17)
Jesus har just varit i Kafarnaum där han räddade en tjänare till en romersk officer genom att bota tjänaren från sjukdomen han led av. Jesus blev förvånad när officeren visade att han förstod något av vem Jesus var trots att han var en romersk militär och som sådan en del av den förtryckande ockupationsmakten. Jesus botade officerens tjänare. Kanske blev de som följde Jesus ännu mer förvånade. Han helade och räddade ju en fiendens tjänare. Hans lärjungar och många andra följde med honom när han sedan lämnade Kafarnaum och gav sig ut på landsbygden. Så kommer han till Nain. En liten och obetydligt by.

Ett begravningsfölje möter honom strax utanför stadsporten. En änkas ende son är på väg att begravas. Änkan är förtvivlad förstås och Jesus fylls av medlidande med henne. ”Gråt inte.” Det skulle vara hårda ord till en sörjande änka om det var så att den dödens förlust som hon sörjde var oåterkallelig. Gråten behöver och måste få plats när sorgen och saknaden blir överväldigande och övermäktig. Det skulle vara hårt att säga ”gråt inte” till den som inte har något annat kvar än gråtens tårar. Men det är inte den sortens ord som Jesus använder när han ser in i änkans tårfyllda ögon och säger ”gråt inte.” Jesus vet att sonens död inte är oåterkallelig. Han vet att det finns en annan verklighet, där döden inte finns mer.

Jesus rör vid båren, bärarna stannar och Jesus säger: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Miraklet sker. Livet återvänder till den unge mannens kropp och han sätter sig upp och börjar att tala igen. När Jesus talar är det Gud själv som talar. Guds ord blir till där och då. Guds ord skapar när det uttalas. Genom att tala skapar Guds ord det som benämns. Någonstans i urtiden talade Guds ord och livets levande blev till. När Jesus talar är det samma Guds ord som talade i begynnelsen, som då skapade allt liv på den här planeten. Guds ord skapar det som benämns. När Jesus talar till den unge och döde mannen som om han var vid liv då är han vid liv. Jesus ord är Guds ord och Guds ord skapar liv där inget liv finns. Livets och levandets mirakel blir till när Guds ord skapar liv genom att tilltala livet.

Den unge och nyss döde mannen sätter sig upp och börjar i sin tur att tala. Han talar så att vi ska veta och förstå att han verkligen är livs levande igen. När den unge mannen talar så är hans ord livets respons på det Guds ords tilltal som skapat livet i hans kropp. Livet är vår gemensamma gåva och livets levande är vår gemenskap med varandra. Så Jesus överlämnar honom åt hans mor. Den brustna relationen blir hel igen. Sorg, saknad och förtvivlan blir glädje, hopp och gemenskap. Det som var trasigt får bli helt. De som såg vad som hände fylldes av fruktan. Vem skulle inte fyllas av fruktan av att se livets Herre själv skapa livets levande där inget liv finns?

De såg och förstod något av och i det som hände. ”Gud har besökt sitt folk.” De såg och förstod något av det som kyrkan sedan dess har sett och förstått – i, med och genom Jesus är det Gud själv som har gett och som ger sig till känna. Med helandets och uppväckelsens mirakel uppenbarar Jesus en liten skärva av den verklighet som är Guds fullbordade framtid. En Guds fullbordade framtid där fiende är vän, där sjuka är friska, där döda är levande och där trasiga relationer har fått bli hela igen. En framtid där livet på alla sätt har övervunnit döden. Allt detta visste Jesus. Därför kunde han på riktigt säga ”gråt inte." Det var ord fyllda av sann tröst, verkligt hopp och fast tillförsikt. Där och då. Här och nu. Gråt inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar