#428. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”Och han sade: ’Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.’” (Markus 4:26–29)

Jesus har undervisat massor av folk vid Genesarets sjö. Han har undervisat med hjälp av liknelser. Det vill säga – han liknar det som han egentligen talar om vid något annat, något som folk känner till och som folk känner igen. Av den enkla anledningen att det han försöker att undervisa dem om är något helt nytt. Något som ingen har hört talas om förut. Något som är så radikalt annorlunda, jämfört med allt annat, att det är obegripligt om det inte liknas vid något som man redan känner till.

Vi använder liknelser själva hela tiden. Seg som kola. Snabb som vinden. Vacker som en dag. Tyst som en mus. Stark som en oxe. Vi använder liknelser för att förklara idéer, tankar, karaktärsdrag och egenskaper som kanske inte finns inneboende i det vi talar om. För att beskriva det som är svårt att beskriva. För att tala om det som är svårt att tala om. Vi liknar det vi inte inte känner till vid något som vi känner till för att det ska bli greppbart. Begripligt. Eftersom Jesus talar om något som är dittills helt okänt så behöver han använda liknelser för att göra det hela greppbart. Begripligt.

Folket hade lite svårt att förstå honom i alla fall. När han är ensam med de tolv lärjungarna förklarar han lite närmare vad han menar. ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet” säger han till dem, ”men för dessa som står utanför är allt bara liknelser.” Det är som om det behövs någon form av förförståelse om Guds rike för att liknelserna ska bli begripliga. Det blir lite av ett cirkelresonemang. Liknelserna berättar om Guds rike men för att förstå dem behöver man känna till något om Guds rike. Det är kanske inte så konstigt om lärjungarna blev lite förvirrade ibland. För att förklara Guds rike lite till liknar Jesus Guds rike vid sådd och skörd. 

Vad är det som händer när man sår frön? Vad är det som händer med själva fröna när de gror? När vi sover? När dagar och nätter går och säden gror till synes helt och hållet av sig själv? Vad är det som händer då? Jo, det är livet självt som blir till. Ett frö bär livets löfte i sig. När fröet kommer ner i fruktbar jord börjar livet att leva. Livet i sig skapas i stilla tystnad nere i jordens mörker. Vi vet inte riktigt hur. Som av sig själv bär jorden gröda. Strå, ax och moget vete. Som frön, som gror i fruktbar jord, är livets återskapelse Guds rike. Livet som skapas och upprätthålls av livets längtan efter sig självt. Guds längtan efter liv. Det levande livet i sig är Guds rike. De mogna axen skördas. Blir livsuppehållande föda och nya frön som blir ny sådd som sätts i ny jord och gror på nytt. Guds rike är detta, det levande livets ständiga pånyttfödelse. Livets längtan efter levande liv. Det levande livets eviga återskapelse.

Guds rike är livet i sig. Guds rike är det levande livets ljus i ett universum fyllt av intighetens dunkla mörker. Det levande livet i sig självt är Guds rike. Guds skapelses levande rike. Ett livets rike där döden inte finns som slutgiltighet. Ett rike där livet lever i evighet. Guds rike är ingen annanstans än just här. Livet vi lever tillsammans är Guds rike. Hjärtan som slår. Lungor som andas. Fingrar som känner. Öron som hör. Ögon som ser. Vi sitter mitt i det. Det här är Guds rike. Ditt liv. Mitt liv. Våra liv. Allas liv. Allt liv. Livet i sig. Guds rike är inte märkvärdigare eller konstigare än så. Men Guds rike är heller inte mindre märkvärdigt eller mindre fantastiskt än så.

Det är just här, mitt i Guds rike av till synes vanligt levande liv, som den uppståndne Jesus Kristus möter oss alla. Det är här, ingen annanstans, som den ännu levande Jesus lever tillsammans med oss. Tillsammans med Jesus lever vi det liv som aldrig dör. Här och nu.