6 november 2016

#433. Söndagen efter Alla helgons dag…

”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” (Johannes 6:37–40)
Det är Guds uttryckliga vilja att ingen enda människa ska gå förlorad. Gud Fadern skapar liv och vill livets levande. Gud Fadern skapar varje människa och vill varje människas levande. Det levande livet som Gud skapar är ett liv som alltid lever. Som aldrig slutar att leva. På något sätt, oklart hur, är det i enlighet med Guds vilja att livet ska leva vidare även när det kroppsliga livet upphör. Ingen människa ska gå förlorad. Inte ens i eller genom döden.

Sorg och saknad är längtan efter den som inte längre finns kvar här. Längtan efter våra kära som inte kommer tillbaka. Vi ska sakna dem och vi ska sörja deras död. Men vi ska framför allt minnas deras liv. Det är livet som de har levt som är det viktiga, inte döden. Vi hedrar minnet av våra döda när vi minns det liv de har levt. När vi minns deras leenden, deras skratt och glädjeämnen. När vi minns gemenskapen vi har haft med varandra. De glada och vackra stunderna. De mödosamma och svåra. Allt det där som deras liv var fyllda av. Vi ska minnas dem som levande. Det är livet som är det viktiga, inte döden.

Döden är en tröskel som vi alla ska kliva över. Den sista dagen i den här världen är uppståndelsens dag. Den dagen får livet en annan form. På en annan plats. Någon annanstans. Ingen vet var och ingen vet hur. Men det finns ett löfte i Jesus om att det ska bli så. Jesus kommer inte att låta någon gå förlorad utan låta oss alla uppstå till evigt liv. När vi minns, saknar och sörjer de som genom döden har lämnat oss ska vi påminna oss själva och varandra om löftet som finns i Jesus Kristus. De som nu är döda har levt här tillsammans med oss och de lever nu någon annanstans. Var och hur är det ingen på den här sidan av dödens tröskel som vet. Men de är där. Och de vet att livet lever vidare. Trots allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar