Lena Andersson kommenterade den senaste tidens politiska debacle i DN. Det Andersson skrev om politiska ämbeten och politiska ämbetsbärare är tänkvärt även i relation till vår kyrkas ämbeten och kyrkliga ämbetsbärare. Inte minst i dessa tider av twittrande och facebookande sammanblandningar av personligt, privat och ämbetsutövning.
Ämbetet är inte för individer att nyttja för egna syften, utan syftet är nerlagt i ämbetet. När premiärministern har veckomöten med drottningen möts två funktioner, inte personer. Vill man ägna sig åt kreativt självförverkligande får man uppsöka andra arenor.
Det är knappast en tillfällighet att Churchills fiktiva ord är skrivna i vår tid där demokrati ofta förväxlas med rätten till utlevelse, och individualism med narcissism. Något händer med blicken på personen i ett ämbete, och på ämbetet, när personen blir intim med följare och väljare. Perspektivet förvanskas. Bedrägligheter uppstår. Iklär man sig ett ämbete är man nödgad att lämna sin privata person utanför, att ha förnamn och efternamn och skor på fötterna. Den reella, noga kontrollerade och legitima maktobalansen mellan minister och medborgare kan inte nojsas bort genom vardagsliv, barn och middagsbestyr med smileys och hjärtan, vilket blivit vanligt.
Statsråden är människor med människors egenheter, men medborgarna behöver inte ha kännedom om dem alla. Vår uppmärksamhet ska tillåtas vara på rollen och sakförhållandena, inte vridas mot privata avledningsmanövrer, gulliga foton eller rekommenderade tidningsartiklar ackompanjerade av antingen privatpersonens notering om sin personliga smak, eller maktpositionens påpekande om vad som är viktig läsning. Oavsett från vilket håll man ser det leder de upplösta konturerna till oklarheter.
Man kan fundera på, och kanske diskutera, vad de där upplösta konturerna gör med vår kyrkas ämbeten, med kyrkans ämbetsbärare och med kyrkan som sådan. Vilka perspektiv förvanskas när det kyrkliga ämbetets funktion underordnas en ämbetsbärares person? Vad händer, till exempel, när ärkebiskopens teologiska, ecklesiologiska och pastorala funktion underordnas personliga och privata känslor – som exponeras via sociala medier och som ibland används som någon form av argument i den offentliga debatten? Vad händer med förtroendet för kyrkan när ämbete och person så blandas samman? Vilka bedrägligheter och oklarheter uppstår omkring vår kyrkas ämbeten då? Vilka teologiska konsekvenser får det när den kyrkliga ämbetstutövningens integritet inte hålls intakt?
Detta tål att tänkas på. :)
SvaraRaderaJag vill inte uttala mig, på ett direkt sätt, om förhållanden i andra samfund men jag kan väl säga att något som jag verkligen uppskattar med den katolska kyrkan är att predikantens namn INTE brukar annonseras i förväg. Det är liksom inte meningen att man ska komma till kyrkan för att lyssna till en PERSON. Det handlar snarare om ett budskap från någon som har ett ämbete. Jag har också noterat att det är väldigt sällsynt med fraser som "jag tycker", "jag upplever", "jag tänker", "jag åkte dit eller dit och var med om..." i katolska prästers predikningar.
Olika kyrkliga traditioner har sina styrkor och svagheter naturligtvis men jag upplever att det finns något befriande över den katolska synen på ämbetet. Det blir en hjälp att som bedjare och lyssnare fokusera på mötet med Jesus.
Daniel, tack för din kommentar.
SvaraRadera