"När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det." (Matteus 6:5–8)
Jesus undervisar sina lärjungar och många andra på ett berg någonstans. Stora skaror av människor har följt honom, folk från Galileen och Dekapolis, från Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordan. Han är ganska krass och rättfram när han undervisar om bön och om bedjande. Det är inte så mycket prat om hur det känns eller om vad man egentligen ska tycka om det där med bön. Jesus är sällan eller aldrig särskilt sentimental. Det är han inte i relation till bön och bedjande heller. Människans relation till Gud handlar inte om känslor. Bön handlar inte om upplevelser eller om hur det ”känns." Att tala om bön blir meningslöst om man fastnar i idén om att tillbedjan på något sätt handlar om känslor eller upplevelser.
Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Därför är Jesus osentimental, krass och rättfram. Han säger: ”När ni ber skall ni inte göra som hycklarna.” Hycklarna är de som gör till synes fromma saker för att få bekräftelse av andra. Hyckleri är inte vackert. Men vem av oss har aldrig – inte någon enda gång – varit i alla fall en liten hycklare? Det är väl få, om ens någon, av oss som har lyckats gå genom livet utan att någon enda gång ha försökt att få åtminstone lite bekräftelse på den egna inre fromheten, i alla fall litegrann. Vem av oss har aldrig varit en åtminstone liten hycklare i det avseendet? Den som är utan skuld må kasta första stenen.
Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Därför är Jesus osentimental, krass och rättfram. Han säger: ”När ni ber skall ni inte göra som hycklarna.” Hycklarna är de som gör till synes fromma saker för att få bekräftelse av andra. Hyckleri är inte vackert. Men vem av oss har aldrig – inte någon enda gång – varit i alla fall en liten hycklare? Det är väl få, om ens någon, av oss som har lyckats gå genom livet utan att någon enda gång ha försökt att få åtminstone lite bekräftelse på den egna inre fromheten, i alla fall litegrann. Vem av oss har aldrig varit en åtminstone liten hycklare i det avseendet? Den som är utan skuld må kasta första stenen.
Men Jesus poäng är inte att peka på hyckleri för att peka ut hycklare. Poängen är att bön och tillbedjan inte har med yttre bekräftelse att göra. Med de där orden om hycklare så uppmanar Jesus oss att vara uppriktiga – mot Gud – när vi ber och att inte bry oss så mycket om vad andra har att säga om saken. Den som har haft en nära relation till en annan människa förstår vad Jesus är ute efter. När man är uppriktigt nära den som står en riktigt nära så spelar det ingen roll vad andra människor tycker eller säger om det. Den nära relationens närhet trumfar alla andra relationer. Det är den närheten som Jesus är ute efter. När vi i bön och med tillbedjan umgås med Gud i en sådan närhet då är ärligheten, uppriktigheten och närvaron i bönens samtal det enda som betyder något. Den yttre bekräftelsen från andra människor är ointressant och har inte med saken att göra.
Vad somliga tycker, tänker och säger om andras intima relation till Gud är så ointressant att Jesus uppmanar oss att be i enskildhet. "När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” Varför stänger vi om oss när vi vill vara riktigt nära den eller dem som står oss nära? Att stänga dörren om sig skapar ett förtroligheten utrymme som gör det möjligt att man kan och får vara sig själv helt och hållet. I rummet innanför den stänga dörren kan man ge sig hän utan förbehåll. Just för att man inte behöver bry sig om vad andra tycker och tänker. I det fördolda och privata rummet finns plats för närhet, uppriktighet, ärlighet och intim närvaro. I det fördolda rummet är den uppriktiga och ärliga bönen möjlig. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” Belöningen är Guds absoluta närvaro i tro och liv. Oavsett om eller hur det känns och hur det upplevs.
”Och när när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord.” Kanske är närvaron av en annan som mest påtaglig i en närhetens frånvaron av ord. När man är nära varandra utan att säga så mycket. Det är inget fel att be med ord. Men vi ska inte be med många men tomma ord. Det vill säga – orden behöver vara på riktigt. Av den enkla anledningen att den någon vi talar med i bön och tillbedjan redan vet vad vi behöver innan vi har bett om det. Vi lurar ingen om vi ber med många, tomma och innehållslösa ord. Jesus säger: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda." (Matteus 6:9–13) Svårare och märkvärdigare än så är det inte att be.
