#508. Dyster höst…

Det har av olika anledningar varit en dyster höst.

Livet som präst i Svenska kyrkan är fyllt av församlingslivets glädjeämnen och mödor. Att få dela livet med kyrkans folk i en församling är fantastiskt på många sätt. Det är inte alltid lätt eller roligt. Men det är en stor nåd och gåva att få stå i kyrkans tjänst tillsammans med och för så många fantastiska människor. Jag upphör aldrig att förvånas över rikedomen som finns i kyrkans folk. Det är inte församlingstjänsten i vår kyrka som är anledning till dysterhet. Det står det övriga i kyrkeriet för.

Kyrkovalet var en dyster tillställning. De politiska partierna med Socialdemokraterna i spetsen tog ett ännu fastare grepp om Svenska kyrkans beslutande organ. Förändringen bort från partipolitisk styrning av kyrkan uteblev. Det blev tvärtom. Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna fick fortsatt stort inflytande. Mycket dystert.

Beslutet om den nya kyrkohandboken var dystert. Det är förbluffande hur en, i alla avseenden, så omvittnat undermålig produkt kunde antas som ett normerande dokument. Språk, teologi, musik, tillkomstprocess – alltihop har bedömts vara undermåligt eller direkt dåligt. Ändå fattades beslut om att den ska antas. Obegripligt och mycket dystert.

Den tilltagande och alltmer påtagliga centraliseringen och kanslifieringen av Svenska kyrkan fick dystra uttryck. Ett konkret exempel kom från avdelningschefen Nils Warmland på kyrkokansliet. Inför kyrkovalet lät Warmland via twitter meddela att valet till kyrkomötet var viktigast och att man kunde bortse från valen till församling och stift. Därefter sträckte sig Warmland långt över sitt mandat för att näpsa en ledamot i kyrkomötet. Förra året hade vi Gunnar Sjöberg, i år fick vi Nils Warmland. Att tjänstemän på kyrkokansliet tycker sig sitta högst upp på gödselstacken med rätt att diktera villkoren för alla andra i vår kyrka är ett dystert faktum som dystert nog förmodligen inte kommer att minska i omfattning.

Vår kyrkas ärkebiskop Antje Jackelén lyckades inför kyrkovalet dystert nog med att göra sig själv irrelevant som biskop för kyrkans folk. Veckan innan valet lånade hon sin röst till Aftonbladets ledarsida och tog med det tydlig politisk ställning för Socialdemokraterna inför kyrkovalet. Det enda rimliga sättet att efter det förstå Antje Jackeléns gärning som ärkebiskop är att betrakta henne som en kyrklig socialdemokratisk partifunktionär i en lila skjorta. Någon eckleisologiskt, teologiskt eller pastoralt relevant ärkebiskop är hon dystert nog inte längre.

Domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, fälldes i Visby stifts domkapitel. Domkapitlet bedömde att Hermansson på två punkter har brutit mot sina vigningslöften och att han på en punkt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha. Domkapitlet tilldelade Hermansson en skriftlig erinran. Det som är dystert i hela den historien är att Mats Hermansson har fått ljuga och härja i Visby alldeles för länge och att han på resans gång har skadat många. Det är också dystert att kyrkosystemet är så oförmöget att lyssna på och ta till sig kritik. Journalisten Sofia Lilly Jönsson har skrivit om moraset i Visby sedan 2015 och det har pågått ända sedan Hermansson blev domprost. Först nu och alldeles för sent agerar kyrkan själv. 

Domprosten i Västerås såg till att vi fick avsluta året riktigt dystert. Hela historien om att Svenska kyrkan i Västerås inför jul kallar Jesus för en ”hen” är ett dystert symptom på hur illa ställt det är med teologiskt ledarskap i vår kyrka. Domprostar, biskopar och ärkebiskopen envisas med att återkommande visa upp ett ledarskap som är helt befriat från rötter som drar näring ur den kristna kyrkans grundläggande teologi, praktik och tradition. Att vår kyrkas ledare uppvisar bristande teologisk förankring när de uttalar sig i det offentliga får hela vår kyrka att framstå som ogrundad och utan rötter. Våra ledares inkompetens drabbar oss som står i församlingars tjänst. Det är våra medlemmar som lämnar och det förtroendet för oss ute i församlingarna som drabbas negativt. Det är både dystert och förbannat tröttsamt.

Det har varit en dyster höst i kyrkeriet. Men på måndag börjar ett nytt år. Då tar vi nya tag i våra församlingar och kämpar vidare i glädjen som finns i gemenskapen med kyrkans folk.