En radikaliserad muslimsk familj, en mamma och en pappa med sina fyra barn, genomförde självmordsattentat mot kristna kyrkor i Indonesien. De mördade fler än 10 och skadade över 40 människor – för att de var kristna. Den militanta islamismens anhängare, som hatar kristna för att de är kristna, slog till igen. Måndagens terrorattentat var det senaste i en lång rad av attentat som radikala islamister har riktat mot kristna de senaste åren. Mördandet har pågått under lång tid och pågår fortfarande. Tystnaden från våra folkvalda politiker har varit och är fortsatt öronbedövande och ynklig.
Tystnaden från vår kyrkas ledning och biskopar är lika påtaglig och lika ynklig. Vår kyrkas ledning och våra biskopar har de senaste åren missat alldeles för många möjligheter att höja sina röster till stöd för våra förföljda och mördade kristna syskon. I relation till förtrycket, utsattheten och förföljelserna som våra kristna systrar och bröder lever under runt om i vår värld är förtroendet för vår kyrkas ledning och våra biskopar sedan länge förbrukat. Vi kan inte förvänta oss någonting av tyngd eller betydelse från dem längre.
Men, det vi faktiskt borde kunde förvänta oss är medmänskligt omdöme och värdighet om våra biskopar till äventyrs uttalar sig om det faktum att radikala islamister mördar kristna för att de är kristna. Ärkebiskop Antje Jackelén saknar uppenbarligen både ett sådant omdöme och en sådan värdighet. Hon kommenterade måndagens terrordåd på Twitter i morse.
Människor mördas av radikala islamister för att de tror som den kristna kyrkan tror och det enda vår kyrkas ärkebiskop får ur sig är att hon tycker att det är "trist”. Det är fullständigt häpnadsväckande och helt obegripligt omdömeslöst. ”Trist”? Har vår kyrkas högst uppsatte ämbetsbärare ingenting annat att säga när våra kristna syskon mördas, sprängs till döds och lemlästas för att de är delar av den kristna kyrka vars ämbete hon bär? ”Trist”? Vad betyder det ens? Svensk Ordbok, utgiven av Svenska Akademien, definierar ordet ”trist”:
Det faktum att våra kristna systrar och bröder mördas och lemlästas medelst sprängmedel utanför sina kyrkor i Indonesien förmår alltså inte att väcka någon glädje eller något intresse på grund av att det är enformigt och slätstruket, glädjefattigt liksom. Eller hur ska man annars tolka och förstå Antje Jackeléns twittrande? Var det allt vår ärkebiskop hade att komma med? Det är faktiskt helt otroligt uselt och så bottenlöst dåligt på alla upptänkliga sätt.
Var finns värdigheten och respekten inför de mördade, de drabbade och deras anhöriga? Var finns orden av tröst och hopp till de som förtvivlar? Var finns den pastorala omsorgen om vår egen kyrkas medlemmar vars oro växer för varje gång islamister genomför terrordåd mot våra kristna syskon i olika delar av världen? Var finns det mest grundläggande medmänskliga, empatiska och sympatiska omdömet? ”Trist”! Helt otroligt faktiskt. Som om blodet, skriken, tårarna och smärtan inte är på riktigt.
Jag föredrar våra biskopars ynkliga tystnad framför twittrandet av tomma floskler utan vare sig eftertanke eller omdöme. Alldeles särskilt i relation till det smärtsamma lidande och den onda bråda död som återkommande drabbar våra kristna syskon runt om i vår värld.
- Surabaya attacks: 11 killed in Indonesia church bombings (BBC 13/5).
- Indonesia church bombings (The Guardian 13/5).
- Indonesia Church Bombings Carried Out by Family With Children (NYT 13/5).
- 'Family of Isil terrorists' behind Indonesia…church attack (The Telegraph 13/5).
- Bombdåd mot tre kyrkor i Indonesien – många dödade (DN 13/5).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar