”’Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.’ Tomas sade: ’Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’ Jesus svarade: ’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.’ Filippos sade: ’Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.’ Jesus svarade: ’Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.’” (Johannes 14:1–14)
”Känn ingen oro” sade Jesus. Det är ibland kanske lättare sagt än gjort. Vem av oss har aldrig känt oro? Finns det ens en enda människa som aldrig har varit åtminstone lite orolig för något litet någon enda gång? Det låter så enkelt. Men var och en som har lite erfarenhet av livets svårigheter vet att det inte är möjligt att helt gå fri från oro. Jesus vet dessutom att varje människa innerst inne bär en oro inför sin egen död. ”Tro på Gud och tro på mig” sade han. Den kristna tron på Gud Fadern och Sonen kan lindra den där oron. Att tro på Gud och på Jesus är att tro att löftena och hoppet som Jesus liv, död och uppståndelse vittnar om är sanna. Löftena och hoppet som säger och på riktigt menar att döden inte innebär livets slut. En rotad och uppriktig tro på Gud och Jesus får döden att stå fram i ett nytt ljus. Den kristna trons löfte är att kroppens död inte är slutet. Den kroppsliga döden ska vara början på något annat, något nytt och annorlunda.
Jesus sade att han ska ”komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Ingen ska lämnas kvar här. Jesus kommer tillbaka och hämtar oss alla. Alla ska tas med för att tillsammans vara där Jesus nu är. Jesus är uppstånden från döden som vi känner den och lever nu uppståndelsens liv i Guds fullbordade framtid. Var det är, vad det är och hur det är – det är en väl förborgad hemlighet. Men den kristna trons löften säger att det är så och att var och en ska hämtas dit. Och vägen dit, ”den känner ni” säger Jesus. Visst känner vi alla till den vägen. De flesta av oss har fått bekanta sig med den vägen på ett eller annat sätt. Det finns bara en väg som leder dit Jesus nu är – den vägen går genom döden och den kommande uppståndelsen.
Tomas Tvivlaren sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" Tomas Tvivlaren satte ord på varje människas oro och erfarenhet. För oss och för alla andra människor är döden en väg som leder till något för oss okänt. Vi ser bara döden från vårt håll. Vi ser att människor bryter upp och lämnar den här världen men vi ser inte var de tar vägen. Vi vet inte vart de går. Vi kan från vårt håll omöjligt känna till var den vägen leder och vart den för oss. Tomas Tvivlarens ord är kanske de enda rationella orden när man bara kan se döden från vårt perspektiv.
Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Jesus har gått vägen genom döden till uppståndelsens liv. Han bröt ny mark och anlade en tidigare obefintlig stig mellan livet här och livet där, i Guds fullbordade framtid. Jesus själv är vägen som leder från liv, genom döden, till livet. När vi dör ska vi färdas med honom, i honom och genom honom till en annan och en ny verklighet där döden inte finns mer. Jesus är sanningen om livet som trotsar, övervinner och besegrar döden. Det levande livet som envisas med att leva. Mot alla odds och trots allt som talar om motsatsen. Jesus levande och livgivande livsande skapar och upprätthåller allt levande liv i varje ögonblick. Det levande livets skapelseakt som aldrig upphör. Jesus är livets väg, sanningen om livet och livets själva levande.
Jesus sade: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom." Han gav lärjungarna och oss en stor pusselbit till det stora pusslet med bilden av vem Gud är. Jesus är Sonen som är så intimt förbunden med Gud Fadern att de är en och samma. Det är alldeles oerhört. Gud Fadern, skaparen av allt som är – galaxer, stjärnor och svarta hål, gravitation, gammastrålning och magnetism, mikroskopiska celler, tigrar och blåvalar, små människobarn, pojkar, flickor, män och kvinnor – har i Jesus gjort sig synlig och påtaglig för oss. Som en av oss. I och genom Jesus är Gud Fadern tillgänglig och nåbar. Det är alldeles oerhört och fantastiskt bortom allt förstånd.
Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Filippos satte ord på svårigheten att omfamna tanken på att Gud Fadern själv skulle kunna vara konkret närvarande i den här verkligheten, som vi känner den. Jesus stod mitt framför näsan på Filippos och ändå såg han inte det uppenbarade. Jesus svarade honom: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är inte svårt att känna sympati med Filippos. Vem av oss skulle med självklarhet säga ”jamen nu ser jag ju det” om någon som stod mitt framför oss påstod sig vara Gud Fadern själv. I vår tid har vi en lång rad diagnoser som vi förmodligen skulle sätta på ett sådant anspråk.
”Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull” sade Jesus. Gärningarna som Jesus talade om var förstås miraklen som han gjorde. Miraklen var små ögonblick av uppenbarelser där Jesus gav människorna en kort och liten glimt av hur det ska bli och vara i Guds fullbordade framtid. Den som nu är sjuk ska få bli frisk. Den som är blind ska se. Den som är skyldig ska förlåtas. Den som är förtryckt ska upprättas. Den som är död ska leva. Tro för gärningarnas skull, det betyder: tro att den kommande verkligheten, som ni har fått se glimtar av, är sann och på riktigt. Det som ska bli och vara sant där har uppenbarats här. Tro att Gud Fadern är i Jesus och att Jesus är i Gud Fadern. Tro att de två är en och densamme.
”Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det” sade Jesus. När vi förstår vad vi behöver och ber om det då ska Jesus bifalla vår bön. Men det är något annat än att be om det man vill eller önskar. Mången besvikelse har växt fram ur bönen om det man vill eller önskar för sin egen skull. Men bönen som förhärligar Gud Fadern genom Sonen ska bifallas. Den bönen växer fram ur hjärtats visshet om vad vi faktiskt behöver. Den bönen växer fram ur den djupt liggande oron för hur det ska bli när hjärtat slår sitt sista slag. Där någonstans, i den oron, börjar bönen om det vi verkligen behöver. Där den bönen börjar finns Jesus ord till stöd, tröst och hjälp. ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar