#561. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

"Petrus frågade: 'Herre, gäller din liknelse oss eller alla?' Herren svarade: 'Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.'" (Lukas 12:41–48)

”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer.” (Lukas 12:35-36) Jesus gav lärjungarna en liknelse som uppmanade till ansvarstagande, om hur en tjänare som tar ansvar uppskattas av tjänarens herre. Det var den liknelsen som Petrus frågade om. ”Herre, gäller din liknelse oss eller alla?” Det är ju en ganska bra fråga. Vem eller vilka är det egentligen som har ansvar för att ta hand om Guds hus och skapelse i väntan på att Herren kommer tillbaka? Jesus svarade Petrus med liknelserna om kloka förvaltare och om tjänare med större eller mindre förmåga att ta ansvar.

Jesus pratade på det där sättet som ingen av oss riktigt tycker om att han gör. Han var kärv, provocerande och utmanande. Jesus stod inte och sade någonting av allt det där som vi så gärna vill höra. Inget av de många banala och förenklade idéer som gör Jesus lite mysig och oproblematisk. Han var och är ingen mjukis-Jesus. Det han sade stämmer inte ens in på den där favorit-tanken som vi gärna återkommer till, som vi så ofta säger: "Gud är kärlek". Istället sade han det vi behöver höra. Jesus sade – och Jesus säger – att du, jag och vi tillsammans har ett allvarligt, stort och gemensamt ansvar för Guds hus, skapelsen och Evangeliet. Jesus ställer konkreta krav och han förväntar sig att vi tar vårt ansvar.

De som har fått mycket är du, jag och vi tillsammans. Vi har fått mycket och Jesus förväntar sig att vi lever upp till de krav på ansvarstagande som det innebär att ha fått mycket. Det myckna vi har fått är Kyrkans bräckliga men oändligt rika vittnesbörd om att Gud Fadern har uppenbarat sig för världen i Jesus Kristus. Det krävs ett stort mått av enskilt och gemensamt ansvar av oss för att vi ska kunna förvalta det glada budskapet om att Gud Fadern lever, att Jesus är uppstånden från de döda och att Gud ger sig till känna i den Heliga Anden. Evangeliet är inte mitt och inte ditt, det är inte ens vårt. Men den kristna kyrkan har fått den konkreta uppgiften att förvalta Guds Evangelium och vittnesbörd här i vår tid. Och den kristna kyrkan, det är vi tillsammans med världens alla kristna.

Det vi har fått till vår hjälp är våra enskilda gåvor och våra gemensamma resurser. Var och en behöver ta ansvar för sin del av vittnesbördets förvaltning. Var och en har den konkreta uppgiften att vara kristen på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi behöver visa för världen att Guds glada budskap i Jesus Kristus spelar roll i våra liv. Det duger inte att skjuta upp vittnesbördet till en annan dag. Jesus liknar det vid att vara en ansvarslös förvaltare och det får förödande konsekvenser både för den enskilde och för vårt gemensamma. Det spelar med andra ord roll om vi tar vårt ansvar eller inte. Jesus skräder inte orden – "den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera." Det kanske inte är vad vi vill höra, men det är onekligen någonting vi behöver lyssna på.

Vår uppgift och vårt ansvar är att vara Evangeliets vittnen. I den uppgiften har vi ett ansvar för varandra. Evangeliets vittnesbörd och det konkreta ansvarstagandet för andras och varandras väl och ve hör oupplösligt ihop. Det ingår i Evangeliets vittnesbörd att vi tar hand om för varandra som systrar och bröder. Att vi tar ansvar för det gemensamma och för varandra är en del av den kristna kyrkans vittnesbörd. Det går inte att vara en trovärdig kristen och ett trovärdigt vittne utan att både känna empati för och visa omsorg om andra människor. Jesus pratar om det med kärva, provocerande och utmanande ord – för att vi ska förstå det allvarliga med att vi har ett personligt och ett gemensamt ansvar.

Jesus sade: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Vi har fått mycket. Vår Svenska kyrkan är rik och fylld av möjligheter. Vi har anförtrotts mycket pengar, många byggnader, många människor och stora resurser. En dag ska vi få stå till svars för det i motsvarande mån. Det är på riktigt och det gäller här och nu.

Vi behöver hjälpas åt att bära den del av den kristna kyrkans ansvar som vi har fått oss tilldelade. Vi behöver börja med att ta ansvar där vi står och går i vardagen. Vi behöver vara öppna, ärliga och trovärdiga kristna som med det vi säger och gör vittnar om att den kristna kyrkans Evangelium är sant och på riktigt. Så, ta ditt ansvar så långt du förmår och låt oss hjälpas åt så att vår kyrka är en trovärdig och sann förvaltare av Guds hus och Evangelium.

Låt oss tillsammans – i förtröstan på Guds kärlek, nåd och barmhärtighet – tjäna vår Herre med glädje varje dag och vara trovärdiga förvaltare som vittnar om den kristna kyrkans tro på den uppståndne Jesus Kristus. Här i vår församling. Här i vardagen. Här i vår stad och här i vårt land. Så att vår Herre finner oss och alla andra vakna när han kommer åter.