#574. Om intervjun med ärkebiskop Antje Jackelén…

Man kan fråga sig varför Svenska kyrkans ärkebiskop ägnar dyrbar arbetstid åt att låta sig intervjuas i en podd om mat. Ingår det i ärkebiskopens ämbetsuppgifter? En transkription av den intervjun finns här. Utöver att det är ganska märkligt att vår kyrkas ärkebiskop gör ämbetet och sig själv till någon form av medial attraktion och sitter och pratar strunt i en massa olika sammanhang som inte har med kyrkans ärende att göra så finns det tre saker i det Antje Jackelén sade som behöver kommenteras – det hon sade om nattvarden, om kyrkans liturgi och om klimatbrevet.

Det första, och kanske det mest allvarliga, som behöver sägas handlar om nattvarden och om den nattvardsteologi som Antje Jackelén gav uttryck för. Hans Naess sade: 

Någonstans har vi ju låtit maten marginaliseras och måltiden, vi har inte tid att äta tillsammans. Men då lyssnade jag på något samtal med dig där du sade att vi behöver… vi hade för femhundra år sedan så hade vi en reformation inom religionen och nu skulle vi behöva reformera ekonomin. Och då tänker jag, i en reformerad ekonomi, vad får maten då för roll? Och måltiden?

Förutom det anmärkningsvärda i att ärkebiskopen svarade och talade om nattvarden utan att ens nämna Kristus så uttryckte hon tre föreställningar som kanske bäst kan beskrivas som blasfemiska heresier. Antje Jackelén sade bland annat:

Utifrån en kristen synpunkt så kan man ju ta sin utgångspunkt i nattvardens sakrament. […] Och nattvarden det är där man delar bröd och vin med varandra, väldigt symbolmättade gåvor. […] Och man föreställer sig gärna att den här cirkeln har en osynlig fortsättning där all de finns med som har gått före oss som nu bildligt talat firar nattvarden i himlen. […] Så det här sakramentala ätandet och drickandet det är samtidigt också ett… kan man säga på ett sätt är det politiskt. […] Och jag tänker, här har vi bild av det du frågar efter – en reformerad syn på ekonomin som återspeglar sig i maten. Alla får vara med. Alla får de de behöver. Alla får lika.

Den första blasfemiska heresin kom till uttryck när Antje Jackelén benämnde nattvardens bröd och vin ”symbolmättade gåvor.” Svenska kyrkans konstituerande och grundläggande bekännelseskrifter är entydiga och mycket tydliga i relation till nattvardens element. 

Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herre Kristi sanna lekamen och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. (Luthers stora katekes) 

Om Herrens nattvard lära de, att Kristi lekamen och blod i nattvarden äro verkligen tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De ogilla dem, som lära annorlunda. (Artikel X, Augsburgska bekännelsen) 

…vi försvara den lära, som är antagen i hela kyrkan, nämligen att Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande i Herrens nattvard och där verkligen utdelas tillsammans med de synliga tingen, brödet och vinet. Vi tala här om närvaron av den levande Kristus, ty vi veta, att döden icke mera råder över honom. (Artikel X, Augsburgska bekännelsens apologi) 

Om altarets sakrament. Här lära vi, att brödet och vinet i nattvarden äro Kristi sanna lekamen och blod, som utdelas åt och mottages av icke blott fromma, utan även ogudaktiga kristna. (Schmalkaldiska artiklarna)

Jackeléns föreställning och uttryck om nattvardens element som ”symbolmättade gåvor” stämmer inte överens med Svenska kyrkans lära om nattvarden. Ärkebiskopen far med osanning om kyrkans heligaste kärna. Nattvardens bröd och vin är de facto den uppståndne Kristus. Varken mer eller mindre. Brödet och vinet är inte endast symboler eller några "symbolmättade gåvor." Ärkebiskopen visar prov på en flagrant teologisk slapphet, ecklesiologisk likgiltighet och pastoral ansvarslöshet i relation till kyrkans mest centrala element. Antje Jackeléns uppfattning om nattvarden är inte Svenska kyrkans tro.

Den andra blasfemiska heresin relaterar till uppståndelsen. Jackelén talade om de som har ”gått före oss som nu bildligt talat firar nattvarden i himlen.” Som om kyrkans lära om uppståndelsen handlar om någon form av symbolisk bild. Den apostoliska trosbekännelsen talar inte om att vi tror på de dödas bildliga uppståndelse och ett bildligt evigt liv. De dödas uppståndelse och det eviga liv som den kristna kyrkans tro och lära talar om är faktisk och i allra högsta grad konkret. Att tala om de dödas uppståndelse som bildlig på det sätt som Jackelén gör är, igen, teologiskt slappt, ecklesiologiskt likgiltigt och pastoralt ansvarslöst. Kyrkans hopp, löfte och lära om uppståndelsen är den kristna trons absoluta epicentrum och uppståndelsen kan inte, får inte och ska inte behandlas så ansvarslöst och talas om på ett sådant doktrinärt felaktigt sätt av en kyrkans ärkebiskop.

Den tredje blasfemiska heresin gäller Jackeléns uttryck om nattvardens "sakramentala ätande och drickande" som politiskt: ”…en reformerad syn på ekonomin som återspeglar sig i maten. Alla får vara med. Alla får de de behöver. Alla får lika.” Antje Jackelén likställer nattvarden med att vara ett uttryck för en samhällsekonomisk reformation och en gestaltning av socialismens politiska samhällsideal. Som om 1500-talets reformation av kyrkan handlade om en framtida uppfyllelse av det nu hädangångna DDRs kommande socialistiska kommunism. Det är förstås inget annat än en fullständig villfarelse, en gigantisk livslögn och en grotesk förvrängning av den kristna kyrkans lära och tro att föreställa sig att det förhåller sig med nattvarden på det sätt som Jackelén uttrycker det.

Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten. Därför böra sakramenten brukas på det sättet, att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen. (Artikel XIII, Augsburgska bekännelsen)

Nattvarden och dess element handlar inte på något sätt om politik utan helt och hållet om människans relation till Gud Fadern, om Gud Faderns vilja och om den kristna kyrkans tro. Om Antje Jackelén inte har förstått det då har ärkebiskopen faktiskt inte förstått någonting av, om och i det mest centrala i den kristna kyrkans utövade tro och i kyrkans sakrament.

Podd-samtalet handlade fortsättningsvis om matproduktionens ekonomiska förutsättningar och om rättvis handel. I samband med det sade ärkebiskopen:

Det finns i kyrkans liturgi en syndabekännelse som har som formulering ”vi har del i världens bortvändhet från Gud” och jag tycker det är ganska bra uttryck. Vi har del i bortvändheten från det goda som skulle kunna vara, för det finns så många orättvisa system.

Kyrkans gudstjänst, liturgiska gestaltning och syndabekännelse har ingenting att göra med det Antje Jackelén vill få det till. Återigen formulerar Jackelén sig som om den kristna kyrkans inre liv handlar om en gestaltning av det omgivande samhället. Synden som vi ber om förlåtelse för i kyrkans gudstjänst har inte med samhälleliga ”orättvisa system” att göra. 

Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den Helige Ande. (Artikel II, Augsburgska bekännelsen)

Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. (Artikel IV, Augsburgska bekännelsen)

Om boten lära de, att syndernas förlåtelse av dem, som efter dopet fallit i synd, kan vinnas närhelst de omvända sig, och att kyrkan bör meddela avlösning åt dem, som på detta sätt vända åter för att göra bot. (Artikel XII, Augsburgska bekännelsen)

Syndabekännelsen, bönen om förlåtelse och den i gudstjänstens liturgi uttalade förlåtelsen handlar om människans relation till Gud Fadern och om Gud Faderns relation till människan i, med och genom Jesus Kristus, inget annat. Det är förödande för vår kyrka och för kyrkans gudstjänstliv att vår ärkebiskop talar om gudstjänstens liturgi på ett så banaliserande sätt som hon gör. Återigen, det är ett påtagligt uttryck för den ansvarslöshet som präglar Antje Jackelén gärning som ärkebiskop. Det är mycket illa och direkt skadligt för Svenska kyrkan.

Podd-samtalet kom sedan in på Svenska kyrkan som förvaltare av egendomar och Antje Jackelén tog förstås upp biskoparnas klimatbrev:

Vi har ju då som biskopar skrivit ett klimatbrev som i första upplagan kom 2014 och nu i en ny upplaga 2019 där vi har väldigt konkreta uppmaningar till oss själva men också till alla människor och beslutsfattare och företag och politiker och religiösa ledare och så vidare.

Detta biskoparnas klimatbrev har nästan blivit Svenska kyrkans nya evangelium trots att det mest består av lag. Det är en osanning att det var biskoparna själva som skrev biskopsbrevet. Att sätta sitt namn under en text är inte att skriva den. 2014 skrevs den där texten till största delen av någon avidentifierad figur på kyrkokansliet. I samma veva som biskopsbrevet kom ut 2014 rekryterades någon från kyrkokansliet till Westander för att hålla på med klimat- och miljöfrågor. (Jag minns det väl men orkar inte leta upp några länkar.) Man kan undra om det fanns något samband. Det vore bättre och mer sant om det sades att biskoparna undertecknade det där biskopsbrevet 2014.

Man kan fundera på och ställa frågor om hur den teologi, ecklesiologi och pastorala uppfattning ser ut som ligger i botten på föreställningen om att biskoparnas klimatbrev ska vara relevant för ”alla människor och beslutsfattare och företag och politiker och religiösa ledare.” Man kan även fundera på och fråga sig varför våra biskopar, och ärkebiskopen, inte lägger lika mycket eller mer energi, tid och resurser på att uppmuntra till vittnesbörd och förkunnelse av evangeliet om den uppståndne och levande Kristus som på den för stunden populära klimatfrågan. Ty, trots allt, det är Kristus som är Kyrkans kärna och stjärna.

Avslutningsvis, det är ledsamt att ärkebiskopen banaliserar ärkebiskopsämbetet, kyrkans sakrament och kyrkans gudstjänst. Det är illa att vår kyrkas ärkebiskop likställer politiska ideologier med kyrkans tro och lära. Det är förödande att Antje Jackelén saknar förmågan att tala om kyrkliga ting på ett sätt som är i överensstämmelse med Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. Det är sorgligt att vår ärkebiskop far med osanning om den kristna kyrkans väsen och om kyrkans plats i relationen mellan människor och Gud Fadern.

• Svenska kyrkans bekännelseskrifter. 1985. Utg. av Samfundet Pro Fide et Christianismo och Verbum Förlag. Göteborg: Verbum.
• #573. Ärkebiskopen, terroir och fisk…

PS. Anonyma kommentarer publiceras inte.