#575. Fjärde söndagen i Advent…

”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ’Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.’” (Lukas 1:39–45)

Några dagar tidigare hade Maria fått besök. Ängeln Gabriel uppenbarade sig. Maria blev förskräckt när Gabriel helt oväntat gav sig till känna. Han berättade att hon på ett mirakulöst sätt skulle bli havande och föda ett barn som inte skulle vara som andra barn. Ett heligt barn och Guds son. Maria blev indragen i något som hon inte hade bett om. Hon drabbades av en uppgift som gavs till henne utan att hon kunde säga något om det. Ett gudomligt skeende som var, och som fortfarande är, Guds vilja i relation till världen och mänskligheten.

Maria hade inget val. Hon blev utvald och tilldelad uppgiften att föda Gud in i världen. Det är onekligen en hisnande tanke. Men det var och är sant. Hon tog emot uppgiften och sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”

Gud Fadern hade delat livet med sitt folk i århundraden och han hade under lång tid tagit plats inuti sin egen skapelse i, med och genom relationen till sitt utvalda folk israeliterna. Han hade gjort sig tillgänglig i världen och för mänskligheten genom att inrätta en plats för sig själv i rummet och i tiden. Den fysiska platsen som Gud intog var utrymmet i folkets närhet. Gud Faderns närvaro i rummet gestaltades i öknens tabernakel och i Jerusalems tempel. Där upptog Gud Fadern ett fysiskt konkret utrymme inuti skapelsen.

Utrymmet i tiden gestaltades av och i det faktum att Gud knöt sig själv till folkets historia och pågående berättelse med och i förbundet. Gud Fadern levde i förbund med folket och folket i förbund med Gud Fadern i århundraden. Så var Gud närvarande i världen.

Av någon anledning beslutade sig Gud Fadern för att manifestera sin närvaro inuti skapelsen på ett nytt och radikalt annorlunda sätt. Gud ville uppenbarligen skapa sig ett nytt fysiskt utrymme och en ny berättelse att knyta an till för att så upprätthålla förbundet med sitt folk. Här kommer den unga kvinnan Maria in i bilden. Marias livmoder är platsen där Gud Faderns närvaro inkarneras i skapelsens rum, när Gud själv i Sonens gestalt upptar ett konkret fysiskt utrymme i världen. Gud Fadern upptar i Sonen en ny plats i tiden genom att förena sig själv med den tid som är Marias liv och livsberättelse.

Maria var en vanlig människa och en vanlig ung kvinna. I, med och genom Sonen och den högst vanliga och unga kvinnan Maria förenar Gud Fadern sig själv i tiden och rummet med högst vanliga människors liv, tid och rum. Just det är det stora miraklet. Att Gud Fadern i Sonen låter sig bli till och manifesteras i relation till en alldeles vanlig människa och att Gud med det upprättar en relation till alla andra vanliga människor. Som du och jag.

Det är inte svårt att föreställa sig att Maria blev skärrad. Av att bli gravid och av allt det märkliga som hände runtomkring. Vem av oss blir inte skärrad när vi ställs inför obevekliga förändringar och en framtid som vi inte råder över? Maria gav sig iväg och hon skyndade sig till Sakarias och Elisabet för att få prata med en erfaren och förtrogen släkting om alltihop. Elisabet var också gravid, trots att hon var till åren kommen. Hon bar på den gosse som senare skulle minnas som Johannes döparen. 

”När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ’Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.’”

Maria stannade hos Elisabet och Sakarias i tre månader, tills det var dags för Elisabet att föda. Maria och Elisabet var två kvinnor som utan att välja själva blev indragna i Guds plan för världen och mänskligheten. Två vanliga kvinnor, en lite yngre och en lite äldre. Kanske delade de havandeskapets oro och glädje med varandra. Graviditetens möda och förhoppningar. De visste inte vad som komma skulle.

Där och då visste inte Elisabet att hennes pojke skulle bli en avgörande gestalt i berättelsen om världens frälsning. Maria visste ingenting om att hennes lilla pojke skulle gå på vatten, förvandla vatten till vin, lugna stormar, mätta hungriga människor, ge blinda synen åter, förkunna Guds rikes ankomst, bota sjuka, uppväcka döda eller bringa hopp till de som inget hopp har. Hon visste inte att hennes pojke skulle vara till dom och upprättelse för världen och mänskligheten, att han skulle befria de fångna och upprätta de förtryckta. Hon visste inte att han skulle väcka ilska och det romerska rikets raseri. Hon kunde inte ana att hon skulle få se sin son dö en plågsam död, att han skulle avrättas på det där förfärliga korset. Hon kunde inte veta att hennes förtvivlan då skulle få vändas till glädje och förundran när han på något märkligt sätt gav sig till känna igen, trots att de hade begravt hans döda kropp.

Alldeles i början av sin graviditet kunde inte Maria veta att vi skulle samlas här i vår kyrka två tusen år senare för att fira hennes sons födelse, liv, död och uppståndelse.

Men hon visste att hon stod på tröskeln till något nytt. Hon visste att hon skulle gå igenom en prövning med graviditeten och födelsen. Det fanns ett nytt liv som mamma och förälder. Hon skulle älska sitt barn som föräldrar alltid har älskat sina barn. Hon skulle bli prövad när han var i trotsåldern. Hon skulle bli orolig när han blev äldre och var ute för länge med sina vänner. Hon skulle önska och vilja sitt barn allt gott och allt det goda. Samtidigt anade hon kanske en känsla av otillräcklighet, den där känslan som de flesta föräldrar känner ibland.

Vi kan inte leva livet åt våra barn. De har att leva sina egna liv. Det vi kan göra är att rusta dem med kärlek, självförtroende och självkänsla. Maria kunde inte leva livet åt Jesus. Men hon älskade honom och rustade honom så gott hon kunde när han väl kom till världen.

Maria visste det inte när hon gav sig iväg till Elisabet men hon bar Gud själv i sin kropp. Hon visste det inte då men när han föddes och hon höll hans lilla ansikte i sina varsamma och kärleksfulla händer då mötte hon Guds egen blick. När hon pussade den nyfödda Jesus på kinden, då vidrörde hennes läppar Guds eget väsen i Sonens gestalt. När Jesus låg hjälplös och hon kramade honom då omfamnade hennes kärlek och omsorg Gud Fadern själv. 

Maria var en alldeles vanlig ung kvinna. Hon var en vanlig människa som du, jag och vi tillsammans. Den snart nyfödda Jesus var så nära henne att hon kunde känna hans doft. När vi bär vår kristna tro i våra hjärtan då är den uppståndne och levande Jesus lika nära oss som den nyfödda Jesus var nära Maria. Lita på att det är sant.