Senhösten, advent och jultiden innebär bråda dagar i Svenska kyrkans församlingar. Körmedlemmar och musiker har repeterat och övat oräkneliga timmar inför advents-, Lucia- och julkonserter. Överallt i våra församlingar samlas människor och upplever kyrkans lovsång till Gud i musikens skönhet. För och med barnen har församlingarna ordnat otaliga julvandringar och den kristna kyrkans mest fantastiska berättelse har traderats vidare till kommande generationer. Ungdomar har samlats i kyrkor överallt och avslutat höstterminen omslutna av kyrkans konst, historia och traditioner. Kyrkans diakonala arbete har med diskretion och respekt för människors integritet på många olika sätt bistått behövande medmänniskor inför helgdagarna. I vår kyrkas församlingar har människors ensamheter lindrats med gemenskap och sammanhang. Vi firar gudstjänster och kyrkans präster har förkunnat adventstidens förväntansfulla hopp och julevangeliets stora glädje.
Allt detta och mer därför att Jesus föddes för drygt två tusen år sedan. Med honom blev Gud Faderns inkarnation i Sonen till i världen genom Andens mirakel i Maria. Advents- och jultiden är en av den kristna kyrkans största högtider. Det är en helig tid och kyrkans tradition bär den fantastiska berättelsen om att Gud själv en gång för alla gav sig till känna för världen och för hela mänskligheten när Jesus föddes av Maria. Det är en tid och en kristen tradition som är djupt förankrad i hela Sveriges befolkning. Det är på något sätt okomplicerat och öppet mål för kyrkan att vara sig själv som kristen kyrka vid advent och jul.
Mitt i allt det fina och bra som pågår i våra församlingar kom det på julafton en julhälsning från ärkebiskop Antje Jackelén i form av en debattartikel i Expressen. Inte en artikel på en kultursida. Inte en hälsning för uppmuntrans skull. Inte förkunnelse om julens glada budskap. Inte en önskan om god jul. En polariserande debattartikel med fokus på kampen mot "patriarkatet" och en idé om julevangeliet som "patriarkatets slut." Antje skrev bland annat:
”Trots alla år som gått har vi inte upptäckt allt i de gamla sångerna och berättelserna. Ta till exempel detta att Jesus föddes av en jungfru. Hur ofta har inte denna jungfrufödelse gjorts till en sexuell sanning? Med resultatet att sexualitet blir något som smutsar ner, medan Maria framstår som den rena och obefläckade. Det är bara det att evangelisterna som skrev om jungfrun som födde ett barn inte precis var några gynekologer. De var teologer. Vad ville de ha sagt? Jungfrufödelsen är ren emancipation, stod det i en europeisk dagstidning häromåret, i chefredaktörens kolumn. Jungfrufödelsen betyder att något helt nytt kommer till världen, menar denne herr chefredaktör. Den talar om något som inte är framsprunget ur manlig makt. Hans slutsats: julevangeliet börjar med patriarkatets slut. Denna nyans av julevangeliet har dock inte slagit igenom helt och fullt på 2000 år. Patriarkatets slut har vi ännu inte sett.” (Antje Jackelén i Expressen Debatt 24/12)
Var och en som inte är ideologiskt helt förblindad förstår att en sådan anakronistisk och ideologiskt hårt vriden läsning av Bibelns berättelser är dålig exegetik som ofelbart leder till dålig och dysfunktionell teologi, som i sin tur leder till defekt ecklesiologi och dåligt pastoralt omdöme. Det framgår med all önskvärd tydlighet av Antjes debattartikel. Det är ett stort elände att vår kyrkas ärkebiskop inte kan bättre än så.
På självaste julafton ägnar Antje Jackelén det mediala utrymme hon har tillgång till som ärkebiskop åt att skriva en polariserande och populistisk debattartikel med udden riktad mot världens alla män. Julevangeliet reduceras till att vara någon form av arketypisk berättelse om en mytologisk kamp mellan könen beskriven av en namnlös chefredaktör på en namnlös europeisk tidning. Var det allt vår kyrkas ärkebiskop hade att säga till kyrkans folk och till landets befolkning inför jul, en av den kristna kyrkans största och mest fantastiska högtider? Orden saknas för hur undermåligt det är – exegetiskt, teologiskt, ecklesiologiskt och pastoralt. Vår ärkebiskop framstår mest som sin egen kyrkas antites.
På självaste julafton ägnar Antje Jackelén det mediala utrymme hon har tillgång till som ärkebiskop åt att skriva en polariserande och populistisk debattartikel med udden riktad mot världens alla män. Julevangeliet reduceras till att vara någon form av arketypisk berättelse om en mytologisk kamp mellan könen beskriven av en namnlös chefredaktör på en namnlös europeisk tidning. Var det allt vår kyrkas ärkebiskop hade att säga till kyrkans folk och till landets befolkning inför jul, en av den kristna kyrkans största och mest fantastiska högtider? Orden saknas för hur undermåligt det är – exegetiskt, teologiskt, ecklesiologiskt och pastoralt. Vår ärkebiskop framstår mest som sin egen kyrkas antites.
I min studie om 68-kyrkans fortsatta gång genom det senaste halvseklet, ”Rännil blev till flod”, finns ett avsnitt om Antje Jackelén (s. 131-134). ”Det är […] inte onaturligt att tänka sig att Antje Jackelén nominerats och utsetts till ärkebiskop, för att man haft förhoppning, att hon skulle träda till med egen färgning av 68-kyrkan eller att hon åtminstone inte skulle motarbeta en sådan inriktning på kyrkans styrelse.”
SvaraRaderaHoppats teologi – väsentlig för ärkebiskopen – kan spåras bakåt via hennes teologilärare Jürgen Moltmann till den marxistiske filosofen Ernst Bloch.
Journalisten Siewert Öholm yttrar i en artikel (Världen idag 4/12 2013) att Antje Jackelén inte ”ska räkna med att seriösa frågor kommer att tystna. Det kan bara ske genom seriösa förklaringar från henne själv.”