#585. Femte söndagen i Fastan…

”Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.” (Johannes 3:11–21)

Nikodemos var påläst om teologiska och religiösa ting och han besökte Jesus sent en natt. Han hade en hel del frågor. Jesus talade om Anden som blåser vart den vill och svaren han gav väckte ytterligare frågor. Mitt i samtalet måste Nikodemos ha hoppat till. Jesus talade om sig själv och sade: "Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv."

Jesus satte in sig själv i den paradigmatiska berättelsen om folkets vandring genom öknen. Han satte in sig själv och sin kommande död i berättelsen om när Gud straffade folket med ormar i öknen och samtidigt gav dem ett botemedel i form av kopparormens fälttecken. Det måste ha fått Nikodemus, som var väl bekant med den berättelsen, att haja till.

Vad var det som hände i den berättelsen? Jo, under vandringen genom öknen blev folket otåligt och klagade högljutt. Gud straffade då folket med giftormar som bet dem. Många dog och de som överlevde blev desperata och ångrade att de hade beklagat sig. Mose bad till Gud som sade åt honom att göra en bild av en orm och sätta upp den som ett fälttecken. Mose lät göra en orm av koppar och satte upp den. När folket såg kopparormens tecken lyftes straffet från folket och de kunde sedan fortsätta sin vandring.

I nattens mörker och i samspråk med Nikodemos likställde Jesus sin egen kommande död med upphöjandet av kopparormen. Det upphöjda tecknet som lyfte av lidandet från folket. Kopparormen höjdes upp för att bota folket från dödliga ormbett. Jesus ska på liknande sätt höjas upp på korset "för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Det kan vara en utmanande tanke. För, vad var det israeliterna i öknen såg när de såg den upphöjda kopparormen? De såg en påminnelse om att det är Gud Fadern som råder över liv och död. Giftormarna var inte orsaken till folkets plågor, orsaken var Gud själv. När de såg kopparormen och påmindes om och insåg att det enda i tillvaron som man behöver frukta är Gud Fadern – Herren över liv och död – då blev de befriade från sina plågor. Kopparormens poäng är påminnelsen om att det är Gud Fadern och ingen annan som råder över allt.

Den på korset upphöjde Jesus påminner oss om att det är Gud Fadern och ingen annan som råder över liv och död. Insikten om att det är så är början på den omvändelse som leder till världens bot och lindring av människornas lidande. Vi behöver förstå och acceptera att det är Gud Fadern som är Herre över allt som är och att det är Gud Fadern som ensam råder över liv och död. Våra bräckliga liv och vår kommande död ligger helt och hållet i Guds händer. Korsfästelsen av Jesus påminner oss om vår egen maktlöshet inför livet och döden.

Mitt i detta förtätade ögonblick, när Nikodemos tankar for omkring och försökte greppa vad det var han hörde, då sade Jesus något ännu mer anmärkningsvärt. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som när Gud genom Mose gav israeliterna kopparormens tecken som ett botemedel mot lidandet, så ska Gud ge sig själv i Sonens gestalt åt världen som ett tecken som ska bota världens och människors lidande. De som tror på honom skall inte gå under.

Med en hisnande påminnelse om Guds tidigare hårdhet fortsatte Jesus: "Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." Det är som om Gud genom Jesus säger: "Jag inte döma er med den hårdhet som jag visade er i öknen. Den här gången ska jag rädda, befria och frälsa världen och människan en gång för alla." Och räddningens, befrielsens och frälsningens tecken är Sonen på korset.

I nattens mörker satt Nikodemos och lyssnade. Det var knappt begripligt. Världen var på något sätt en förlorad värld, en värld som behövde räddas. Befrias. Frälsas. Världens frälsning behövde i någon mening en ny skapelse. Men den nya skapelsen skulle på något sätt kräva Guds egen död, upphöjd på ett kors i Sonens gestalt. Det var ungefär vad Jesus avslöjade för Nikodemos. Den chockerande framtidsutsikten hade Jesus, fram tills den stunden, inte anförtrott någon annan än sig själv. Nikodemos var förstås fundersam.

Jesus fortsatte: ”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Det kvarvarande mörkret är uppfattningen om att det är vi själva som råder över tillvaron och allt som är. Mörkret som göder det onda är föreställningen om att vi människor har förmågan och därför rätten att bestämma över liv och död. Som om makten över livet och döden ligger i våra händer. Det är tydligt i dessa dagar att det inte är så. Det är helt enkelt inte sant. 

Ljuset och sanningen som har kommit in i världen med och genom Jesus liv, hans död och uppståndelse – det är vissheten om och tilliten till att allting vilar i Guds barmhärtiga händer. Allt i våra liv, vår kommande död och vad som än följer därefter. Att leva och agera i enlighet med den sanningen det är att ta sitt ansvar som människa bland människor. I förvissning om, med tro på och tillit till att hur det än blir så faller ingen av oss utanför Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet. Vare sig i livet eller i döden. ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Lita på att det är sant.

#584. I dödens närhet…

Jag minns en gång för länge sedan. Jag besökte äldre på vård- och sjukhem. Stunden var kommen för en av de äldre som jag hade besökt många gånger. Andningen var tung. Fötterna hade börjat få en mörkare ton. Det var dags för henne att snart lämna den här världen. Jag satt hos henne länge. Jag lade handen på hennes panna, kände värmen av den sista tidens liv. Till ljudet av tunga andetag bad jag Fader vår och bad om Guds välsignelse över henne innan jag motvilligt behövde resa mig och gå därifrån.

Jag talade med min kloka vän om den stunden. Jag ville inte gå därifrån, sade jag. Varför kände du så, undrade den kloka. Jag ville inte att hon skulle dö ensam, svarade jag. En stunds tystnad. Men, varje människa dör ensam. Vi kan inte dö åt eller med varandra. Varje människa har att ensam dö sin egen död, svarade den kloka. Vi satt tysta länge. Så är det. Varje människa dör ensam. Varje människa har att dö sin egen död. Det är en av alla smärtsamma sanningar om döden som gör döden så svår att hantera. Ensamheten.

Jag har varit präst i Svenska kyrkan i drygt tolv år nu. Jag har haft ansvar för ungefär femhundra begravningar hittills och umgås med döden nästan varje vecka. Jag minns min första tid i församlingstjänst och den första tidens begravningar. Jag blev så ledsen när anhöriga tog avsked. Det tog mig ett tag att förstå varför. En solig, lite kylig dag slog det mig när jag gick från kyrkan med den där känslan i bröstet efter en begravning. Solens strålar värmde i den kalla vinden när känslan och tankarna blev ord: Vi ska alla förlora varandra.

Jag ska förlora dem jag älskar, de ska förlora alla de älskar och vi ska alla förlora varandra. Det drabbade mig när jag gick där i solen och tårarna kom tillsammans med ett överväldigande vemod som lever kvar sedan dess. Jag ringde och sade jag älskar dig och jag gjorde det efter varje begravning en lång tid efter den dagen. En dag blir det sista gången som vi säger det till varandra. Dödens verklighet och det obevekliga i livets begränsning finns som en vemodets grundton i mig varje dag sedan den stunden.

En klok präst sade en gång: I dödens närhet är vi alla rädda, min uppgift i begravnings-gudstjänsten är att vara den i rummet som är minst rädd just där och då. De orden har ofta hjälpt mig. Jag blir fortfarande ledsen vid avskedstagandet men ledsamheten övermannar mig inte. Uppgiften är att vara den som är minst rädd och minst ledsen där och då. Så att andras sorg får plats. Den enda som kan hjälpa och den enda som hjälper mig med det är Jesus. Utan Jesus skulle alltihop vara alldeles för smärtsamt. Både livet och döden.

Utan Jesus skulle det nuvarande tillståndet med coronavirusets härjningar vara hopplöst och förtvivlat. Om några veckor eller en månad kommer tillvaron att se annorlunda ut. Allt tyder på att många människor kommer att dö av Covid-19. Många ska förlora nära och kära. Vi ska förlora varandra i sorg och förtvivlan. Vi ska mötas i kyrkor och kapell för att ta avsked av varandra. Där och då, när vi dör och när vi tar avsked är Jesus den enda vi har att ty oss till. Allt annat går oss förlorat. Men Jesus lämnar ingen ensam, inte i döden och inte i sorgen.

Någon kanske tycker att det låter naivt. Men det är det enda vi har kvar när livet går sönder på riktigt. Och det verkar som att vi är på väg mot att mycket i livet kommer att gå sönder på riktigt för många av oss. Just därför behöver vi påminna oss själva, andra och varandra om att den Jesus som den kristna kyrkans tro vittnar om är alldeles på riktigt sann, verklig och levande. Ty, när det verkligen gäller, när vi når tillvarons yttersta gräns, när livet går sönder och vi förlorar varandra då är Jesus löften allt som finns kvar och Jesus det enda hopp vi har.

PS. Jag önskar att Svenska kyrkans ärkebiskop och övriga biskopar slutar att prata strunt i tidningar och media. Det är allvar och på riktigt nu. Det är inte tid för nonsens. I skuggan av den pandemi som brinner i världen är döden, sorgen, förtvivlan och begravningarna i antågande. Det är i kyrkans församlingar som det kommer att behöva hanteras. Inte av ärkebiskopen i DN eller av biskopar i media. Det bästa vore om Antje och de andra biskoparna helt enkelt var tysta, de har alldeles uppenbart ingenting av betydelse att tillföra i relation till all den förtvivlan och sorg som kanske snart är vår.

#583. Bön i svåra tider…

Morgonbön

Jag tackar Dig, Gud, min käre himmelske Fader, genom Jesus Kristus, din älskade Son, för att du i denna natt har skyddat mig för skada och farlighet, och beder dig, att du förlåter mig alla mina synder och i denna dag nådigt bevarar mig för synd, olycka och allt ont, så att mitt leverne och alla mina gärningar må vara dig behagliga. Jag överlämnar mig med kropp och själ i dina händer. Din faderliga vård vare mitt beskydd. Amen.

Kvällsbön

Vaka över oss, Herre, himmelske Fader, och bevara oss från allt ont till kropp och själ. Giv oss nåd att i denna natt trygga vila under ditt beskärm. Beskydda och välsigna din kyrka och församling samt vår överhet. Tänk i nåd och förbarmande på dem, som äro stadda i sjukdom, nöd och farlighet. Förbarma dig över alla människor. Och när omsider vår sista afton kommer, låt oss då få insomna i frid, att vi må uppvakna till din härlighet. Amen.

• Ur min farfars Fältandaktsbok från 1941.

#582. Första söndagen i Fastan…

"Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.” (Markus 1:12–13)

Anden som drev ut Jesus i ödemarken är en del av Guds egen treenighet. Fadern och Sonen och Anden är den Gud som faktiskt lever. Den heliga Anden utgår av Fadern och Sonen och är jämlik med Fadern och Sonen i Guds treeniga väsen. Treenighetens tre personer är inte tre separata och självständiga medvetanden. De tre är personer i betydelsen tre aspekter av Guds identitet och medvetande. Tre jämlika och av varandra beroende delar av Guds inre liv och väsen. När Anden agerar då är det Guds egen innersta vilja som kommer till uttryck.

Genom och med Anden utsatte sig Gud sig själv för prövning i Sonens gestalt. När Anden drev ut Jesus så var det Guds egen inre vilja som lät Sonen prövas i skapelsen. I Sonens inkarnation underkastade sig Gud helt och hållet sin egen skapelses prövande villkor. När Anden drev ut Jesus då var det som om Gud prövade sig själv inom skapelsens ramar. Det var som om Gud verkligen ville och förmådde sig att fullt ut pröva sig själv inom skapelsens ramar genom att utsätta sig för en av de mest ogästvänliga miljöer som skapelsen har att erbjuda.

Det är viktigt att Jesus drevs ut i öknen. En öken är ett ogästvänligt ställe. Men det viktiga är att en öken är en specifik geografisk plats, en fysiskt existerande plats. Öknen är en faktisk plats som finns på riktigt och som man kan åka till och befinna sig i. Platsen dit Jesus drevs ut finns här någonstans. Det är viktigt därför att platsen öknen etablerar Jesus som existerande här i den faktiska verkligheten som vi också existerar i. Vår värld och verklighet består ju av geografiskt existerande platser.

Jesus drevs inte ut till någon påhittad plats, inte till någon mytologisk plats eller någon fantasifullt uttänkt annan låtsasverklighet. Jesus drevs ut i en öken som finns här, i vår faktiskt existerande värld och verklighet. Det betyder att Sonens inkarnation ägde rum här, i den faktiska verkligheten och geografiskt existerande världen som vi just i denna stund också existerar i. Öknen förankrar Jesus i den här världen och i vår faktiska verklighet.

Han var i öknen i fyrtio dagar. Tiden är viktig. Fyrtio års ökenvandring. Fyrtio dagar i öknen. Genom, med och i tiden hänger händelserna ihop. Tiden är själva elementet i vilket allt som finns existerar. Tiden är som ett verklighetens utrymme. Ett tidens utrymme som Fadern skapade för att göra plats för sin skapelse. Att Jesus befann sig i öknen i fyrtio dagar innebär att han befann sig i samma tid och skapelseutrymme som vi befolkar och lever i.

Tillsammans med hela skapelsen är vi och allt levande underkastade tidens villkor. Tiden sätter existensen gränser. Vi föds och vi dör. Att Sonens inkarnation befann sig inuti det tidens utrymme som Fadern bereder åt sin skapelse betyder att Gud själv därmed utsatte sig för och kompromisslöst delade våra livsvillkor. Varför det var just fyrtio dagar kan man fundera på och diskutera. Men det viktiga är att Jesus med dessa dagar etableras som existerande i den tid som är vårt livselement.

Sonen delar tid och rum med oss och alla andra människor på alla platser i alla tider.

Han sattes på prov av Satan. Vem var det som prövade Jesus i öknen? Den där gestalten vars existens vi inte längre räknar med? Framför allt annat är Satan Guds absoluta antites. Guds yttersta motsats. Gud vill sanning och liv. Satan är en lögnare som sprider död och intighet. Profeten Sakarja och Job kände honom som anklagaren. Han som orsakar människors lidande utan anledning. Jesus har sett honom slungas ner från himlen som en blixt. Nu härjar han med lögner och spridande av ond bråd död. Vi har bestämt oss för att han inte finns. Ändå flödar världen över av allt det som sedan urminnes tider har varit hans kännetecken – lögn, våld, ond bråd död och allsköns djävulskap.

Jesus prövades av honom i den där öknen under de där dagarna. Med andra ord så befann sig den där Satan i samma värld, verklighet och tid som Jesus. I samma värld, verklighet och tid som vi. Det må så vara att det inte finns någon gestalt att peka på. Men spåren efter den där Satan är fortfarande plågsamt tydliga runt om i skapelsen och i vår värld. Prövningen pågår fortfarande.

Han levde bland de vilda djuren. Att leva bland vilda djur är att dela livsvillkoren med de vilda djuren. Det finns något sant oskyldigt över vilda djur. Vilda djur är inte behäftade av mänsklighetens synd och skuld. Vilda djur vet inte skillnaden mellan gott och ont. De drivs av en stark överlevnadsinstinkt och har ibland en ofattbar uthållighet och kapacitet att överleva. De anpassar sig efter omgivningarna och omständigheterna. De kämpar hårt för livet och levandets skull. Ibland på varandras bekostnad. Men aldrig av illvilja, elakhet eller ondska.

Att Jesus levde bland de vilda djuren innebär och betyder att Sonen kompromisslöst gjorde sig till ett med hela skapelsen. Han gick så djupt in i skapelsen och underkastade sig livets, tidens och rummets villkor att han till och med delade de vilda djurens liv. Ingenting i skapelsen är främmande för Sonen.

Och änglarna betjänade honom. Änglarna, Guds sändebud som bär Faderns budskap in i skapelsen. Änglarnas omtanke vittnar om vem Jesus var och vem Jesus är. Med änglarnas omsorg pekar Fadern på sig själv i Sonen. Det är som om änglarna gör Anden synlig. Som om Anden är kärleken som förbinder Fadern med Sonen och Sonen med Fadern och som om den kärleken manifesteras med och i änglarnas omsorg om Jesus.

Något stort och fantastiskt hände där ute i den där öknen under de där dagarna. På den där platsen i den där tiden som är samma plats och samma tid som vi lever i. Med rummet och i tiden är vi förbundna med just den Jesus som Anden drev ut i öknen. Den Jesus som var där ute i fyrtio dagar. Den Jesus som sattes på prov av Satan. Den Jesus som levde bland de vilda djuren och betjänades av änglarna. Det är samma Jesus här och nu som där då. Det är samma Jesus överallt och alltid.