Med anledning av att ärkebiskop Antje Jackelén meddelade att hon tar en paus frånTwitter och den mediala uppmärksamheten som det har fått. Jag har skrivit två twittertrådar om saken, de finns här och här.
Hela cirkusen runt vår kyrkas ärkebiskop är så tröttsam och har varit det alltför länge. Redan från början i hennes ärkebiskopsgärning odlades ett ohälsosamt fokus på personen, istället för på kyrkans ämbete och på kyrkans ärende. Tidigt framträdde något som i det närmaste liknade en personkult, i vilken personen överskuggade ämbetet. Ämbetet underordnades personen och ämbetets teologiska, ecklesiologiska och pastorala innehåll reducerades till ett ingenting, tillsammans med den kristna kyrkans ärende.
Det behöver finnas ett hälsosamt avstånd mellan ett kyrkans ämbete och personen som bärs av ämbetet. Både för ämbetets och för individens skull. Det avståndet upprätthålls med hjälp av kloka medarbetare, klok kommunikation och med någon form av robust själavård. Det är kyrkans ämbete och det med kyrkans ämbeten tillhörande ärendet som är huvudsaken och poängen. Inte personen och individen som bärs av och i ämbetet. Med Antje Jackelén som ärkebiskop har det blivit precis tvärtom. Resultatet är djupt dysfunktionellt.
Det har från början varit ett ensidigt fokus på personen och individen, på bekostnad av ämbetet. Både av Antje Jackelén själv, av den kyrkliga kommunikationsapparaten och med ’priser’ av olika slag. Därför har t.ex. legitim kritik mot utövandet av ärkebiskopens ämbete blandats ihop med och missförståtts som personangrepp. Det var dömt att misslyckas.
Hela den här soppan kokar ner till att hela vår fantastiska kyrka – med allt bra som kloka och bra medarbetare skapar tillsammans med vår Herre och kyrkans folk – nu har reducerats till att handla om en enskild individs inre känsloliv. Är det bara jag som ser att det är ett problem? Svenska kyrkan är något annat och så mycket mer än en enskild persons känsloliv. Så jag köper inte det där paketet – att en enskild persons sårade känslor ska tillåtas stå i centrum för allt som har med Svenska kyrkan att göra. Jag tänker inte spela med. Sådant privat ska hanteras med hjälp av en klok själasörjare, inte i tidningarnas offentlighet.
Jag förstod att jag trampade på ömma kommunikatörstår när jag drog in kommunikations-avdelningen på kyrkokansliet i gårdagens twittertråd. Men där ligger alldeles uppenbart ett stort ansvar för mycket av det som har blivit fel i relation till ärkebiskopen. Både i relation till ärkebiskopens egen kommunikation och i relation till hanteringen av sociala mediers kloakvatten. Till exempel, vem tyckte att det var en bra idé att Antje skulle rådda ett ärkebiskopsämbetets twitterkonto på egen hand? Att det var en dålig idé är ju numera tydligt.
Det verkar heller inte – efter alla år – finnas någon åtgärdsplan för att hantera problem i ärkebiskopens kommunikationskanaler. Det finns ingen anledning att ärkebiskopen ens ska behöva läsa allt anonymt skräp, än mindre hantera det själv. Vem eller vilka har ansvaret för det, om inte kommunikationsavdelningen? Varför har ingen ens vidtagit den enkla åtgärden att visa henne inställningarna med vilka man kan begränsa vilka som kan/får interagera med hennes twitterkonto? En sagolik oförmåga att hantera ett tämligen okomplicerat problem. Obegripligt i ljuset av att det har varit ett problem länge.
Någon behöver dessutom förklara det evidenta och återkommande mönstret med potenta kyrkliga makthavare som blir hjälplösa offer så fort kritiken blir stark, om det nu inte är en del av en medveten mediastrategi.
Den kristna Kyrkans ärende är för stort och för viktigt för att få dras ner av och i de sociala mediernas kloaker. Men nu har nätets kloakvatten tillåtits svämma över och in i kyrkan själv. Det är ett resultat av undermåligt utövande av ärkebiskopens ämbete och av dåligt kommunikationsarbete. Vem eller vilka har ansvaret för det? Om inte ärkebiskopen själv och de som har ansvaret för kyrkans nationella kommunikation?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar