#598. Nej, Åke Bonnier…

Martin Luther skrädde inte orden när han drog lans mot den dåvarande kyrkliga överhetens påbud och villfarelser om rättfärdiggörelse genom gärningar. Det finns all anledning att i vår tid vara kritiska i Luthers anda när tankar och påbud från kyrkans makthavare inte ligger i linje med den kristna kyrkans tro, lära och bekännelse. Jakob Wiréns idé om att islams Muhammed på något sätt skulle vara relevant för kristna är en sådan tanke. Biskop Åke Bonnier gör Wiréns tanke till ett påbud med en debattartikel i Kyrkans Tidning där han ger stöd till Wiréns idé, i relation till det som går under benämningen ’religionsdialog.’

Åke Bonniers stöd till Jacob Wiréns synkretistiska 'religionsteologi' är ett påbud som går emot kyrkans tro och bekännelse. Det finns till exempel ingen anledning att ta Muhammed i beaktande i relation till den kristna kyrkans teologi, ecklesiologi och pastorala liv. Att göra det är att göra våld både på kyrkan och på islam. Muhammed och texterna som växte fram i rörelsen han initierade tillhör islam, de ingår varken i den kristna kyrkans kanon eller i den kristna kyrkans bekännelse. Den som påstår att islams Muhammed är relevant för kristna far med osanning om vad den kristna kyrkan är, om vem den kristna kyrkans Gud är och, inte minst, om vem Muhammed var. Förutom detta finns det fler problem med Bonniers artikel.

Biskop Bonnier skriver: ”Men Gud visar oss ständigt att Gud är större. Inte minst vittnar förbundstanken i Bibeln om detta. Gud sluter förbund med oss människor, på olika sätt, vid olika tillfällen och i relation till våra olikheter.” Guds förbund med människan, som omvittnat i Bibeln, är ingenting annat än Guds förbund med Israels folk. Det finns bara ett förbund mellan Gud och människan – förbundet som Gud har ingått med Israel, till vittnesbörd för världen och för världens alla folk. Det finns ingenting av ”olika sätt” eller ”olika tillfällen” i relation till det bibliska förbundet. Att förbundet aktualiseras gång på gång både i Gamla och Nya testamentet betyder inte att det handlar om förbund ”på olika sätt, vid olika tillfällen och i relation till våra olikheter.” Det finns bara ett bibliskt förbund och det är inte vad som helst. Åke Bonnier förringar den mest centrala tanken i Gamla testamentets förbundsteologi.

Bonnier skriver: ”Kanske kan det då vara så att Jesus helt och fullt uppenbarar sanningen om Gud men inte hela sanningen om Gud.” Förutom att det är en självmotsägelse i sig så motsäger det treenighetens teologi om förhållandet mellan Fadern och Sonen och Anden. I treenighetens teologi är Guds uppenbarelse i Sonen lik- och jämställd med uppenbarelsen av Fadern och uppenbarelsen av Anden. Det som är sant om Sonen är sant om Fadern och sant om Anden, och vice versa. ”Den som har sett mig har sett Fadern.” (Johannes 14:9) Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan är Anden. De tre är en och samma. I den meningen är Bibelns Gud en och en levande Gud. Om Jesus inte helt och fullt uppenbarar hela sanningen om vem Gud är, då faller treenigheten sönder och kyrkan är byggd på lösan sand. Biskop Bonnier motsäger en vital del i kyrkans teologi om Guds treeniga väsen.

Israel och Israels folk är Guds enda förbundspartner. Jesus uppenbarade Guds närvaro i folkets närhet inom ramen för förbundet och uppenbarade fullkomligt och uttömmande en gång för alla vem den levande Guden är. Paulus förkunnade att Guds uppenbarelse i Jesus gör förbundet mellan Gud och Israel tillgängligt för världen och gör det möjligt för de som inte är delar av Israels folk att bli delaktiga i förbundet genom tron på Jesus som Guds Son. När biskop Bonnier hävdar att Guds uppenbarelse i Jesus inte är hela sanningen om Gud då förnekar han hörnstenen och bekännelsen som hela den kristna kyrkan vilar på.

Åke Bonnier skriver: ”Jakob Wirén visar…hur vi kan dela glädjen över att ha Gud tillsammans genom att skriva fram en religionsteologi som varken förringar den egna eller förnekar den andres tro och tradition…” och skriver sedan fram en 'religionsteologi' som förringar och förnekar oundgängliga delar av den kristna kyrkans teologi, tro och tradition.

Det är en kristen dygd att alltid vara välvilliga och goda grannar, oavsett med vilka vi delar vårt livsutrymme. Men kyrkans tro, lära och bekännelse är inte förhandlingsbara på de sätt som ofta görs gällande av kyrkliga makthavare. Kyrkans kanon och bekännelse är den enda möjliga utgångspunkten i dialogen med bekännare av annan tro, allt annat gör Svenska kyrkan till något annat än en apostoliskt kristen kyrka. Det är olyckligt och kontraproduktivt att biskopsmötet genom biskop Åke Bonnier gör Jacob Wiréns irrlära till ett påbud. Det ligger i en kristen människas frihet att kunna säga ifrån och emot när biskopars påbud är villfarelser. Det här är ett bra tillfälle att i Luthers anda utöva den friheten och att uttrycka den friheten.

#597. Med lögnen som verktyg…

Socialdemokraten Mattias Irving skrev en debattartikel riktad mot terrorforskaren Magnus Ranstorp i Göteborgsposten den 6 maj. Ranstorp svarade samma dag och vederlade Irving. För att förstå lite mer om sammanhanget kan det vara till hjälp att känna till att Mattias Irvings väg till offentligheten gick via Helle Klein och Seglora smedja. Det kan också vara bra att känna till något av historien om Irvings tid på Smedjan och väg till Tro och solidaritet.

Seglora Smedja är en stiftelse som grundades av bl.a. Helle Klein. Jag satt med i den första och konstituerande styrelsen. Jag drog mig ur tidigt då det snart blev tydligt att avsikten med Seglora Smedja var att skapa en plattform för socialdemokratisk opinionsbildning i relation till Svenska kyrkan snarare än att fungera som ett forum för konstruktiva inomkyrkliga samtal. Verksamheten bestod av offentliga föredrag med samtal, driften av en hemsida och enstaka arrangemang av konferenser. Till exempel konferensdagarna i oktober 2011.

Seglora Smedja finansierades delvis av organisationsbidrag från Stockholms stift under Eva Brunne och bidrag från Lunds stift under Antje Jackelén, samt av Sensus och Sofia församling i Stockholm. Man fick även ett antal stiftskollekter i Stockholms stift och samlade in pengar via gåvor. Det senaste livstecknet från Seglora Smedja var en konferens i november 2016, där bland andra ärkebiskopens ’teologiska sekreterare’ Jacob Wirén föreläste. Sedan 2018 ligger Seglora Smedjas verksamhet i vila.

Första gången jag hade med Mattias Irving att göra var i juni 2012 då han kommenterade en av mina kommentarer på en artikel på Seglora Smedjas hemsida. Han började som ’webmaster’ och blev så småningom ’chefredaktör’ på Seglora Smedja. Under sin tid där bedrev Irving tillsammans med Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz socialdemokratiskt kampanjarbete i Svenska kyrkans närhet och ägnade sig inte sällan åt renodlade smutskastningskampanjer. Jag skrev ganska mycket om det här när det pågick och kritiserade den partipolitiska och smutsiga opinionsbildning som de drog in i Svenska kyrkan. Mycket av det som Mattias Irving ägnade sig åt då återkommer i det som han ägnar sig åt nu, i Tro och solidaritets namn. Det blev tydligt i hans angrepp på Magnus Ranstorp.

Det första som blir tydligt är att Mattias Irving, nu som då, agerar som en vänsterradikal populist, i enlighet med hans egen definition från 2014: ”Populism 1A: Skapa en ’fiende’, vänd folk mot dem. Vinn sympati.”

Under sin tid på Seglora Smedja ägnade Irving sig åt att i olika sammanhang "skapa fiender” genom att smutskasta andra med associationer till rasism, högerextremism och nazism. Det var ett socialt skam och skuldbeläggande av meningsmotståndare i syfte att vända folk mot dem och samtidigt vinna sympati för Seglora Smedjas sak. Annika Borg och Johanna Andersson utsattes för omfattande angrepp för att de skrev på Kristen Opinion till exempel.

Mattias Irvings modus operandi går igen i hans angrepp på Magnus Ranstorp, där han menar att Ranstorps källor utgörs av: ”högerlutande konspirationsteoretiker och välkända rasister.” Irvings angrepp är aldrig förankrade i konkreta sakfrågor, det handlar alltid om någon form av kvasiintellektuell populism och socialt skambeläggande. Det är tydligt för den som har följt med ett tag och sett det pågå över tid. Detta tillsammans med att alltid avfärda andras argument som 'konspirationsteorier' är summan av Mattias Irvings bidrag till den offentliga debatten.

Det andra som blir tydligt är att Mattias Irving inte lever som han lär. Han skrev: ”Om man vill skydda det demokratiska tankeklimatet mot så kallad ’extremistisk infiltrering’ måste man också själv hålla de demokratiska principerna högt: hederlighet om vilken position man själv har, ärlighet i debatten och respekt för sina meningsmotståndare.”

Under sin tid på Seglora Smedja förnekade Irving ihärdigt att Smedjan hade något med socialdemokraterna att göra. Min grundläggande kritik var just att Helle Klein med Seglora Smedja drog in partipolitiken i Svenska kyrkan. Mattias Irving var både ohederlig om sin egen position och oärlig i debatten när han förnekade att det fanns någon relevans i min kritik om kopplingen mellan socialdemokraterna och Seglora Smedja. Det mynnade ut i ett meningsutbyte oss emellan när han twittrande om saken. Se nedan, läs nerifrån och upp.

Att Irving var både ohederlig och oärlig i förhållande till Seglora Smedjas relation till partiet visade sig när han fick tjänsten som ’politisk sekreterare’ på Tro och solidaritet när Smedjan avvecklade större delen av sin verksamhet. Han ljög helt enkelt om hur det förhöll sig med relationen mellan Seglora Smedja och det socialdemokratiska partiet. Det är bra att vara medveten om Irvings notoriska ohederlighet och oärlighet när han i debatten med Ranstorp på liknande sätt ivrigt förnekar alla kopplingar mellan Tro och solidaritet och radikala islamister samt när han förnekar Tro och solidaritets ”inflytande över regeringens arbete.”

I ljuset av hur Irving har agerat tidigare i den offentliga debatten så finns det anledning att förutsätta ohederlighet och oärlighet tills motsatsen har bevisats. Mattias Irving är inte främmande för att använda lögnen som verktyg.

Ett exempel finns i en film från Tro och solidaritet själva. I sin debatt med Ranstorp framställer Irving sig själv och sin lilla lokalförening som någonting oskyldigt som befinner sig fjärran från makt och inflytande. Han skriver: ”Jag debatterar i egenskap av en ordförande som vill freda sin förening från fantasifulla anklagelser om islamistisk infiltration och dunkelt maktspel på högsta nivå.” Märkligt då att Mattias i ett anförande till Tro och solidaritet (”hela förbundet”) i augusti 2020 sade: ”Jag tror till och med att ni hörde statsministern nämna det…” och vänder sig mot statsministern som tycks befinna sig i rummet.

Att påstå att en förening som samtalar med statsministern om partiets framtid är helt utan ”inflytande över regeringens arbete” är att fara med osanning. Om detta inflytande är stort eller litet kan man fråga sig och samtidigt beakta vilka frågor som har ett påtagligt inflytande i regeringen. Frågor som Tro och solidaritet driver – den islamistapologetiska finansieringen av antidemokratiska grupper via studieförbunden till exempel – är uppenbart prioriterade av regeringen. Den förhållandevis lilla kretsen i och omkring Tro och solidaritet är ett inflytelserikt maktkluster som gärna försöker flyga under radarn. Men Tro och solidaritets lokalförening Hjärta är inte så oskyldig och maktlös som Mattias Irving vill låta påskina.

Avslutningsvis, den Irvingska principen om respekt för sina meningsmotståndare. Jag har en egen erfarenhet av vad den innebär. I december 2012 skrev jag en kritisk text om Seglora Smedja i form av en saga. (Ibland är sagan den lögn som kommer närmast sanningen.) Mattias Irving reagerade på den sagan på Twitter. Läs själv och fundera på hur han förhåller sig till den där demokratiska principen om att respektera sina meningsmotståndare.

Tro och solidaritet är en socialdemokratisk maktfaktor i svensk politik och en stor maktfaktor i relation till Svenska kyrkan. Socialdemokrater som är engagerade i Tro och solidaritet är till stor del engagerade i och har maktpositioner på nationell nivå i Svenska kyrkan. När Mattias Irving i Tro och solidaritets namn angriper en erkänd och etablerad forskare för att försöka desarmera och tysta ner kritik mot socialdemokraternas apologetiska relation till radikala islamister och kritik mot finansieringen av antidemokratiska islamistiska grupperingar med skattemedel via studieförbunden, då är vi många som behöver reagera och höja våra röster. Både för det demokratiska samhällets skull och för Svenska kyrkans skull.

Med Antje Jackeléns tid som ärkebiskop har det blivit tydligt att den socialdemokratiska islamistapologetiska hållningen som Tro och solidaritet driver även har ympats in i Svenska kyrkans högsta ledning. Antje Jackeléns projekt "En värld av grannar" ligger helt i linje med den agenda som Mattias Irving och Tro och solidaritet verkar för – med ett jämställande av islam med kristendom och legitimering av radikala islamistiska grupper genom samarbeten med Svenska kyrkan. Hela den kakan är förstås ett stort teologiskt, ecklesiologiskt och pastoralt problem som det finns goda skäl att återkomma till. 

För stunden får det räcka med att konstatera att Tro och solidaritets och Mattias Irvings angrepp på Magnus Ranstorp var ohederligt, oärligt och osakligt samt att Mattias Irving har en historia av att vara opålitlig och ibland direkt lögnaktig. Den här historien behöver man hålla kvar i minnet till hösten, när det är dags för kyrkoval. Ty, det här berör även Svenska kyrkan.