”Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ’Effata!’ (det betyder: öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’” (Markus 7:31–37)
Han lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön. Jesus är förankrad i tid och rum. När han var här som en av oss, som en människa bland andra människor här i vår värld och verklighet, då befann han sig i ett specifikt geografiskt område. Han rörde sig mellan fysiskt existerande platser som finns kvar idag. Jag har varit i både Tyr och Sidon, nuvarande Saida, i Libanon. Jag har har gått på gatorna i det gamla antika Tyr, bland de romerska ruinerna som var en levande stad när Jesus var där. Ruinerna ligger alldeles vid havet, pelarna längs gatorna finns kvar. Jag har gått i hippodromen vid Tyr. En stor arena där romarna ordnade med hästkapplöpningar och gladiatorspel. Det är hisnande att vara där och röra vid stenarna som var byggnader när Jesus var i trakten kring Tyr och Sidon.
Det är en säregen upplevelse att sitta på en höjd längre inåt landet och se kullarna ner mot kusten där Medelhavet blänker när solen går ner och betänka att det var här han var. Det var här någonstans Jesus gick när han lämnade området vid kusten och drog sig inåt landet, mot Galileiska sjön, en sjö som även den finns kvar alldeles på riktigt. Platserna där Jesus rörde sig existerar här i den högst påtagliga världen och verkligheten som vi lever, rör oss och är till i. Och Jesus är lika konkret existerande nu som han var då. Jesus är med andra ord ingen mytologisk gestalt i en tänkt och konstruerad mytologisk verklighet. Jesus är verklig och sann.
När Jesus närmade sig Galileiska sjön då kom de till honom med en man som var döv och som knappt kunde tala. De bad Jesus lägga sin hand på honom. Man ber om hjälp när man tror att det finns hjälp att få. Man ber den om hjälp som man tror kan hjälpa. De hade hört talas om att Jesus kunde hjälpa den som var sjuk, bistå den som behövde hjälp och hela den som var trasig. Jesus hjälpte, bistod och helade. Ryktet om Jesus förmåga att hjälpa den som behövde hjälp spred sig bland byarna och städerna.
Jesus tog den döve mannen avsides och stack fingrarna i hans öron, han spottade och rörde vid hans tunga. Den läkedom och det helande som Jesus erbjöd och åstadkom var fysisk och högst konkret. Det var människors kroppar som läktes och blev friska. Den läkedom som Jesus erbjöd var inte någon form av vare sig mytologisk eller mystisk läkedom.
Allting som har med Jesus att göra är kroppsligt, påtagligt och i allra högsta grad konkret och fysiskt. Det gällde helandet av den döve mannen och läkedomen då och det gäller frälsningen nu. Vi behöver påminna oss själva, andra och varandra om att Jesus existens både då och nu i allra högsta grad är påtaglig och konkret. Jesus var inte och är inte någon form av mytisk gestalt vars existens på något sätt befinner sig i en tänkt eller påhittad mytologisk verklighet som är avskild från den värld som vi lever i här och nu. Jesus var och är lika fysiskt och konkret närvarande som vi är för varandra. Jesus är fortfarande lika närvarande här och nu och som han var där och då, när han helade den döve mannens kropp med sin egen kropp. Jesus berörde människor med konkret och faktiskt helande och läkedom där och då, han berör oss med sin konkreta och faktiska frälsning här och nu.
När Jesus rörde vid den döve mannen såg han upp mot himlen, andades djupt och sade: ’Effata!’ Jesus uppenbarade Faderns och Sonens och Andens hisnande verklighet för den döve mannen och för oss. När Jesus ser upp mot himlen då vänder han sig till sin och till vår Fader och öppnar så den här världens verklighet för Faderns närvaro. När han andades djupt då fylldes han av den Heliga Anden som är Faderns och Sonens djupaste relation och gemensamma liv. När Jesus ser upp mot himlen och andas djupt då uppenbaras Guds treeniga väsen. Då manifesteras Faderns och Sonens och Andens levande och livgivande liv här, mitt i den värld och verklighet som vi står och går i. Med den levande treeniga Gudens levande och livgivande liv fyller Jesus den döve mannen med nytt liv när han vänder sig till honom, berör honom och säger ’Effata!’ – ’Öppna dig!’ Guds treeniga väsen och livgivande liv uppenbaras för oss och för världen när Jesus möter, läker och helar den döve mannen.
Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Den döve mannen fylldes med det nya liv som är hans liv i Guds fullbordade framtid. Ett liv där dövhet, stumhet, sjukdom och död inte finns mer. Miraklet som sker är ett synligt vittnesbörd om det liv som ska bli och vara den döve mannens liv när tiden har kommit till sin ände och Guds fullbordade rike slutligen har brutit in och tagit upp oss alla i det liv som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv. Ett evighetens liv där allting som nu är trasigt ska få bli helt i förlåtelsens och försoningens helande ljus. Den döve mannens tillfrisknande är ett vittnesbörd om hur det ska bli för oss alla när var och en, vi alla och allt som är upptas i, omsluts av och förenas med det liv som är Guds innersta treeniga väsen.
Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Guds rikes fullbordade framtid är fördolt bakom den okända framtidens barmhärtiga slöja. Att förlora sig i en längtan eller förhoppning om det som ska bli, att det ska bli bättre sedan, drar oss bort från livet vi har att leva här, med livets alla begränsningar och tillkortakommanden. Men vi ska leva livet här trots allt. Vi ska inte gå och längta efter the pie in the sky when we die. Jesus förbjöd dem att berätta om miraklet för att vi inte ska gå och längta bort från det liv vi lever med varandra här och nu. Vi vet väl alla hur lätt det är att förlora sig i en dröm om en bättre värld och att det kan orsaka en verklighetsfrånvändhet som kan få förödande konsekvenser. Vi ska leva de liv som vi har att leva här och nu med hjälp av tron och hoppet som miraklet väcker. Men vi ska inte förlora oss själva i en dröm om en annan värld, en dröm om något annat. Tills dagen för Guds rikes fullbordande kommer ska vi leva livet här och nu fullt ut så gott vi kan.
Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Det är väl så vi fungerar lite till mans. Vi gör gärna tvärtom. Så de spred berättelsen om att och hur Jesus hade helat den döve mannens dövhet och stumhet. De som hörde talas om det blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’
Det var ju både fantastiskt och bra att den döve mannen fick tillbaka sin hörsel och sin förmåga att tala. Men det är angeläget att miraklet som sådant inte tar bort uppmärksamheten från vad miraklet vittnar om. Miraklet pekar bort från sig självt och vittnar om det Guds fullbordade rike som är på väg och som ska komma till oss från den okända framtiden. När den dagen kommer då ska vi alla och allt som är svepas upp i Guds treeniga väsens eviga liv. Miraklet vittnar om att det ska vara ett liv där sjukdom och död inte finns mer. Ett liv där allting som är trasigt ska få bli helt. Ett evighetens liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.
Tills den dagen kommer ska vi ta vårt ansvar efter bästa förmåga, för våra egna liv och för det som är vårt gemensamma. Vi ska odla vår gemensamma trädgård och vi ska plantera våra träd. Och vi ska glädjas åt gemenskapen som vi har med andra och varandra här i den fantastiska och vackra skapelsen. Allt i ljuset av hoppet och glädjen som finns i tilliten till att Fadern är här hos oss, i tron på att Sonens löften är sanna och i förvissningen om att Andens livgivande liv aldrig ska överge någon enda av oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar