”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.” (Johannes 7:9-11)
Jesus ber till Fadern i Anden för oss. Jesu bön är en Guds inre dialog, ett inre samtal i det innersta av Guds treeniga väsen. Sonen adresserar Fadern i Anden. Med sin bön drar Sonen in människan och mänskligheten i den levande treeniga Gudens livgivande innersta samtal med sig själv. Det levande och skapande ordet som skapar livet och allt som är.
Jesus ber för oss, som Fadern har gett till Sonen genom att skapa oss i den skapelsens värld och verklighet som är Sonens eget livselement. Jesus kastar om ordningen för hur vi ofta tänker oss vår relation till Gud. Vi tänker ofta att världen, verkligheten och mänskligheten skapades och fanns först och att Sonen därefter inkarnerades och blev till inom skapelsens ram. Men Jesus vänder på alltihop när han säger: ”Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.” Sonen fanns till i Guds treenighet före skapelsen och människorna blev till som Faderns gåva till Sonen.
”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt” säger Jesus när han vänder sig till Fadern och ber för oss i Anden. Fadern och Sonen är likställda och jämställda. Anden är den levande relationen mellan Fadern och Sonen. ”Jag har förhärligats genom dem” säger Jesus och pekar med orden på dem som har sett, hört och följt honom. Sonen förhärligas genom dem som har sett, hört och tror att Jesus är den han utger sig för att vara – att han är den hypostas och manifestation av Gud själv som hör den skapade verkligheten till.
Tiden för Sonens manifestation i Jesu gestalt lider mot sitt slut i samband med att han ber för oss. Han är på väg någon annanstans för att leva på något annat sätt. ”Jag är inte längre kvar i världen” säger han. Han vet att den tid han har kvar med lärjungarna är kort och att prövningarna kommer att bli stora för dem som ser honom framför sig som den han är. ”De är kvar i världen och jag kommer till dig” säger han. Lärjungarna blev kvar och vi är kvar här i den skapelsens värld och verklighet som är vårt livselement och vårt livsutrymme i tiden. Sonen ska förenas med Fadern och han ska lämna kvar de troende i en förändrad värld och verklighet som ska bli svår att leva i. Så blev det och så är det fortfarande.
”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig” ber Jesus. Han vänder sig till Fadern som är helig i betydelsen okränkbar och långt bortom räckhåll för oss som är kvar här i skapelsen som i sin tur är omgärdad av och som begränsas av tiden. Men Sonen når Fadern med sin bön, ty Sonen och Fadern är av samma väsen. Ett treenighetens väsen som överskrider tidens och rummets gränser och begränsningar. Om eller när vi, i all vår mänskliga litenhet, ber till Fadern med Sonen i Anden då förenas vi, på Jesu löfte, med den livgivande dialogen som evigt pågår i Guds innersta treeniga väsen. Där bevaras vi i Faderns och Sonens och Andens namn. Där tillhör vi Gud själv.
Vi är en mänsklighet och mänskligheten är Guds egen skapelse i sin helhet. När tiden är fullbordad, när Guds avsikt med skapelsen är fulländad och det stora eskathon – tidens slut – inträder, då står mänskligheten i alla sina enskilda beståndesdelar slutgiltigt och gemensamt inför sin skapare. Människan ska stå där vore vi en enda. Vi vill ofta gärna tro att vårt eget jag är det centrum kring vilket universum cirklar. Ibland går vi runt med jordaxeln i fontanellen som vore vi den enda som finns. Men Faderns skapelse är skapelsen av alla och av allt. Vi är redan en enda mänsklighet. Ingen enda människa kan falla utanför den mänsklighet som är Faderns skapelse. Jesus ber att Fadern ska hjälpa oss att förstå att det är så när han ber ”så att de blir ett, liksom vi är ett.”
Det finns ingen åtskillnad mellan Faderns och Sonens liv i Anden. Det borde inte finnas någon åtskillnad mellan oss människor som lever i den Faderns skapelse som är Sonens livsutrymme. Det liv som vi har att leva tillsammans här är oss givet av det Andens liv som är den levande och livgivande relationen mellan Fadern och Sonen. Om vi är kristna och verkligen tror att Jesu bön är sann, om vi faktiskt tror att världen är beskaffad på det sätt som Jesu bön vittnar om, då behöver vi försöka att leva som om det faktiskt är sant att det är så. Det behöver märkas på oss att vi är kristna. Vi behöver öva oss på att betrakta andra och varandra som jämställda och jämlika både inför Gud och inför varandra.
Med Paulus ord – vi behöver öva oss på att inte ha för höga tankar om oss själva utan tänka med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom och henne. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.
Vår kärlek skall vara uppriktig. Vi ska avsky det onda, hålla fast vid det goda. Vi ska visa andra tillgivenhet och kristlig kärlek, vi ska överträffa varandra i ömsesidig aktning. Vi ska inte slappna av i vår iver utan hålla oss brinnande i anden och tjäna Herren. Vi ska gläda oss i hoppet, vara uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälpa Guds heliga med vad de behöver, vinnlägga oss om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer oss, välsigna dem och inte förbanna dem. Vi ska glädja oss med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter. Vi ska bemöta alla lika och inte hålla oss för goda att umgås med dem som är ringa.
Vi ska inte vara självkloka. Inte löna ont med ont. Tänka på vad som är riktigt för alla människor. Hålla fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på oss. Vi ska inte ta rätten i egna händer utan låta Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men, är vår fiende hungrig då ska vi ge honom att äta; är han törstig, då ska vi ge honom att dricka. Vi ska inte låta oss besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12:3-21)
Sådant är livet för den som är och vill vara kristen. För den som lever i ljuset av att Sonen i Jesu gestalt ber till Fadern i Anden för oss alla och för hela mänskligheten. För varje människa, utan undantag. Vi ska försöka att tillsammans vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi ska göra så gott vi kan i förtröstan på att det lilla är gott nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar