#602. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ’Mästaren är här och kallar på dig.’ När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ’Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.’ När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ’Var har ni lagt honom?’ De sade: ’Herre, kom och se.’ Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ’Se, hur mycket han höll av honom.’ Men några av dem sade: ’Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?’ Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ’Ta bort stenen.’ Den dödes syster Marta sade då: ’Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.’ Jesus sade till henne: ’Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?’ De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ’Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.’ Sedan ropade han med hög röst: ’Lasaros, kom ut.’ Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ’Gör honom fri och låt honom gå.’” (Johannes 11:28–44)

Marta, Maria och Lasaros var syskon och goda vänner till Jesus. När Lasaros blev sjuk skickade Marta och Maria bud till Jesus och bad honom att komma till Lasaros hjälp. Jesus begav sig dit. Han gick till fots, dagarna gick och Jesus kom för sent. Lasaros dog i sin sjukdom och begravdes enligt sed. På vägen dit talade Jesus märkligt nog om att Lasaros var död, men att han sov fast han var död. Han talade om att det som hade hänt Lasaros skulle bli ett vittnesbörd om någonting annat. Något större. Oklart vad.

Jesus verkade svårbegripligt oberörd av sin gode väns sjukdom och död när han kom fram. Marta var förtvivlad och förebrådde Jesus: ”om du hade varit här så hade min bror inte dött.” Jesus svarade att Lasaros skulle uppstå. Marta trodde att han menade att Lasaros skulle uppstå på den sista dagen. Jesus svarade henne då: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Marta svarade att hon trodde att Jesus är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen. Hon gick sedan hem och hämtade Maria. Även Maria var fylld av förtvivlan och även hon förebrådde Jesus, ”om du hade varit här hade min bror inte dött.” Lasaros död fyllde hans systrar med sorg och förtvivlan. Som döden gör.

Lasaros, Marta och Maria är som vi. Vi lider av sjukdomar. Våra kroppar åldras. Vi försvagas och vi dör. Våra liv är till synes lika förgängliga som våra bräckliga kroppar. Våra nära och kära lämnar oss. Vi begraver våra döda. Vi sörjer och vi saknar. Vi förebrår högre makter när vi drabbas av dödens obevekliga tomhet. ’Varför hon?’ ’Varför han?’ ’Varför jag?’ Frågar vi. Om denna Gud som vi tror på bara hade gripit in så hade det där aldrig behövt hända. ’Om du bara hade varit här så hade min bror, min syster, min mor, min far, min vän, min älskade inte behövt att dö.’ Lasaros, Marta och Maria är som vi. Vi är som dem. Deras liv är våra och våra liv är deras.

Jesus lyssnade på Marta och Maria och svarade ”Var har ni lagt honom?” När de kom till graven var Jesus ögon fyllda av upprördhetens tårar. ”Ta bort stenen" sade han. Graven öppnades och Jesus konfronterade Lasaros död. Dödens väsen vällde ut ur graven när gravstenen togs bort. Döden är omöjlig att bortse ifrån. Omöjlig att väja för. Döden är alltid högst konkret och påtaglig. Dödens intighet är obehagligt påträngande när den kommer oss nära. En påträngande närvaro av intighet och icke-existens. Den bedövande närvaron av livets frånvaro. Dödens väsen grep tag i Marta. Dödens intighet hade börjar tära på Lasaros kropp. Hon protesterade och värjde sig. Det var för makabert, ”han luktar redan.”

Mitt i detta mödosamma och svåra. När Marta och Maria konfronterades av livets och själva existensens yttersta gräns, när det var som allra svårast för dem, sade Jesus ”om du tror, skall du få se Guds härlighet.” Och miraklet skedde. Livet återvände till Lasaros, lika mirakulöst som när han en gång vävdes samman i sin moders liv, när livet kom till honom och han föddes till världen. Det levande livet som av Guds skapande Ord blir till ur ingenting. Där och då blev uppståndelsens liv blev synligt, konkret och påtagligt. Det levande livet som trotsar döden. Livet som besegrar döden. ”Gör honom fri och låt honom gå.” Uppståndelsens mirakel var och är fysiskt, konkret och alldeles på riktigt sant.

Lasaros, Marta och Maria är som vi och vi är som dem. Våra till synes begränsade liv är fyllda av möda och vånda. Lasaros död är som vår död. Martas och Marias sorg är som vår sorg. Jesus fylls av medlidande när han ser vår förtvivlan inför att att våra liv till synes är korta, förgängliga och fyllda av möda. Men Jesus vet att döden inte innebär livets slut. En sanning om verkligheten som för oss är fördold i Guds fullbordade framtid. Jesus är fylld av en kärlek, nåd och barmhärtighet som vill trösta när han ser och förstår människans, människornas och vår vånda. Så Jesus öppnade ett uppenbarelsen ögonblick och visade den verklighet som ska bli och som redan är. En verklighet där döden inte finns mer. En uppståndelsens verklighet som är alldeles sann och alldeles på riktigt. Där och då. Här och nu.

Jesus är herre över livet och över döden. Jesus vill livets levande och dödens död. I Jesus Kristus finns ett löfte om att döden inte innebär livets slut. Med sitt liv, sin död och sin uppståndelse skakade Jesus om hela tillvarons grundvalar och förändrade allt för alla. Så stort och så viktigt är det glada budskapet som den kristna kyrkan har fått att förvalta i samtiden för framtiden. Så stort och så radikalt är det Evangelium som vi tillsammans har fått uppgiften att vittna om, för och i världen. Så stort och så viktigt är det. Jesus är uppståndelsen och livet. Den som tror på Jesus ska leva om han än dör, och den som lever och tror på Jesus skall aldrig någonsin dö. Tro detta och lita på att det är sant.

#601. Femtio öre om kyrkovalet…

Kyrkovalet i Svenska kyrkan är en svår prövning av både tron och humöret för en vanlig församlingspräst. Bara den lilla pamfletten ’Bra att veta inför kyrkovalet’ som kyrkokansliet har producerat och distribuerat gjorde att dagen man såg den blev förstörd. Det man bland annat blir trött och irriterad på är allt partipolitiskt nonsens med tillhörande teologisk okunnighet och ecklesiologisk enfald som dyker upp överallt när det är dags för kyrkoval.

Att läsa de politiska nomineringsgruppernas valmanifest inför kyrkovalet kan få den mest fromma och gudfruktige präst att nästan tappa tron på kyrkan. Det är som om de inte har den blekaste aning om vad som pågår och händer i en vanlig församling i Svenska kyrkan. Det är verklighetsfrånvändhet draperad med svulstiga ord om att man vill åstadkomma än det ena än det andra. Det finns goda skäl att fråga sig om partifolket som har skrivit ihop dessa hopplösa valmanifest någonsin har satt sin fot i en svenskkyrklig församlings vardag. Har de ens hört talas om vem Jesus är? Har de ens en liten aning om vad en kristen kyrkas församling är för något? 

Den stora kolossen på lerfötter i kyrkovalet är förstås partiet socialdemokraterna. Efter närmare ett decennium av långa marscher genom institutionerna har partiet en maktposition i Svenska kyrkan som ingen annan nomineringsgrupp ännu rår på. Vad partiet vill med Svenska kyrkan är inte så lätt för utomstående att veta och förstå. Men ibland gläntas det på förlåten till det socialdemokratiska hednatemplet och det glimmar till av vad som döljer sig bakom de många slagorden som så ofta slår andra till tystnad. Anna-Karin Hammar, mångårig socialdemokratisk kyrkopolitiker ordfäktades med DNs Erik Helmerson härom dagen och lyfte på slöjan som döljer de dunkla tankarna bakom de stinna orden.

"Allt tillhör Gud” skrev Anna-Karin. Det kan vid första anblicken verka som en rimlig utsaga. Ty allt är Guds skapelse och allt i skapelsen tillhör i den meningen Gud. Men det är en socialdemokratisk politiker som skriver och gör anspråk på att socialdemokraterna och ingen annan ska förvalta det som med, i och genom Svenska kyrkan kan betraktas som tillhörande Gud. ’Allt tillhör Gud’ betyder i ljuset av sagesman och kontext ’Allt tillhör socialdemokraterna, även det som är Guds och kyrkans.’

Men vad handlar det om konkret? ”Kyrkan förvaltar den svenska befolkningens skogar avsatta till prästlöner” berättar Anna-Karin. Pengarna, med andra ord. Om någon undrar varför socialdemokraterna vill ha makten i och över Svenska kyrkan så är det första, enklaste och tydligaste svaret: pengarna, bland annat i form av Svenska kyrkans skogsinnehav. Det socialdemokratiska partiet vill i första hand ha kontroll över och tillgång till Svenska kyrkans pengar, som partiet sedan, tillsammans med kyrkans nätverk, kan använda till mycket som ligger i linje med partiets intressen. Ideologisk opinionsbildning och ideologisk kontroll av utbildnings- och utnämningsmakten till exempel. Ungefär som när forna tiders kungar plundrade kyrkorna på silvret och klostren på guldet för egen vinning.

Socialdemokraterna skapade det Svenska kyrkans valsystem som gjorde det möjligt för partiet att ta kontroll över kyrkans beslutande organ. Partiet har fortsatt att stärka sitt grepp om kyrkans organisation genom att kväva den inomkyrkliga demokratin. Under ledning av socialdemokraten Eva Brunne formulerades och godtogs förslaget om att kyrkomötet ska ha ett tema vartannat år, ett tema beslutat av en kommitté. Det innebär att vid två av mandatperiodens fyra kyrkomöten är möjligheten att fritt motionera om och för förändringar av kyrkans struktur otillåtna då bara motioner som relaterar till det årets gällande temat tillåts. Socialdemokraterna har med andra ord byggt in en begränsning av den inomkyrkliga demokratin som minskar kyrkomötets demokratiska handlingsfrihet med femtio procent. En trögare inre kyrklig demokrati gynnar dem som för stunden sitter på makten, det vill säga socialdemokraterna själva.

Så, förenklat kan det sammanfattas: det partipolitiska intresset för inflytande i Svenska kyrkan i allmänhet och socialdemokraternas intresse för makt över Svenska kyrkan i synnerhet handlar primärt om pengarna och om makten som sådan.

Så, vad kan och behöver göras för att bryta den partipolitiska hegemonin och socialdemokraternas grepp om Svenska kyrkan? Två saker måste förändras innan det kan bli någon större förändring. 1. Lagen om Svenska kyrkan måste avskaffas. Det är en otidsenlig lag som binder Svenska kyrkan vid masten på fartyget staten och används för legitimera sekulära politiska partiers inflytande i och över Svenska kyrkans beslutande organ. 2. Svenska kyrkans valsystem måste reformeras. De direkta valen till stifts- och kyrkomötesnivåerna måste avskaffas och ersättas av ett indirekt valsystem där förtroendeposterna i de högre instanserna utgår från och är förankrade i val i församlingarna.

Utan de två grundläggande förändringarna kommer inte mycket att kunna förändras. Tills det sker så kan vi gemensamt bidra till att minska de politiska partierna socialdemokraternas, sverigedemokraternas och centerpartiets inflytande något genom att rösta på partipolitiskt obundna nomineringsgrupper i kyrkovalet. Så, vill du bidra till Svenska kyrkans väl så lägg din röst på en politiskt obunden nomineringsgrupp i valen till stift och kyrkomötet, som till exempel Frimodig kyrka eller POSK. I din församling – rösta på någon lokalt förankrad nomineringsgrupp eller kryssa in någon klok person oavsett vilken nomineringsgrupp han eller hon tillhör.

• Josefin de Gregorio: Kyrkan kan aldrig bli fullt ut demokratisk.
• Johan Hakelius: Det enda som inte får sägas i kyrkan.
• Sofia Lilly Jönsson: Jesus är Herre – inte politikerna eller folket.
• Joel Halldorf: Vill S få makt i lokala moskéer?
• Frida Park: Aftonbladet slår alla rekord i sakfel om kyrkovalet.
• Frida Park: Kyrkovalet är som en tragikomisk sängkammarfars.

PS. De politiska partierna sverigedemokraterna och centerpartiet har lika obefintlig legitimitet och är lika icke-existensberättigade i Svenska kyrkan som partiet socialdemokraterna.

#600. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.” (Johannes 7:9-11)

Jesus ber till Fadern i Anden för oss. Jesu bön är en Guds inre dialog, ett inre samtal i det innersta av Guds treeniga väsen. Sonen adresserar Fadern i Anden. Med sin bön drar Sonen in människan och mänskligheten i den levande treeniga Gudens livgivande innersta samtal med sig själv. Det levande och skapande ordet som skapar livet och allt som är.

Jesus ber för oss, som Fadern har gett till Sonen genom att skapa oss i den skapelsens värld och verklighet som är Sonens eget livselement. Jesus kastar om ordningen för hur vi ofta tänker oss vår relation till Gud. Vi tänker ofta att världen, verkligheten och mänskligheten skapades och fanns först och att Sonen därefter inkarnerades och blev till inom skapelsens ram. Men Jesus vänder på alltihop när han säger: ”Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.” Sonen fanns till i Guds treenighet före skapelsen och människorna blev till som Faderns gåva till Sonen.

”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt” säger Jesus när han vänder sig till Fadern och ber för oss i Anden. Fadern och Sonen är likställda och jämställda. Anden är den levande relationen mellan Fadern och Sonen. ”Jag har förhärligats genom dem” säger Jesus och pekar med orden på dem som har sett, hört och följt honom. Sonen förhärligas genom dem som har sett, hört och tror att Jesus är den han utger sig för att vara – att han är den hypostas och manifestation av Gud själv som hör den skapade verkligheten till.

Tiden för Sonens manifestation i Jesu gestalt lider mot sitt slut i samband med att han ber för oss. Han är på väg någon annanstans för att leva på något annat sätt. ”Jag är inte längre kvar i världen” säger han. Han vet att den tid han har kvar med lärjungarna är kort och att prövningarna kommer att bli stora för dem som ser honom framför sig som den han är. ”De är kvar i världen och jag kommer till dig” säger han. Lärjungarna blev kvar och vi är kvar här i den skapelsens värld och verklighet som är vårt livselement och vårt livsutrymme i tiden. Sonen ska förenas med Fadern och han ska lämna kvar de troende i en förändrad värld och verklighet som ska bli svår att leva i. Så blev det och så är det fortfarande.

”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig” ber Jesus. Han vänder sig till Fadern som är helig i betydelsen okränkbar och långt bortom räckhåll för oss som är kvar här i skapelsen som i sin tur är omgärdad av och som begränsas av tiden. Men Sonen når Fadern med sin bön, ty Sonen och Fadern är av samma väsen. Ett treenighetens väsen som överskrider tidens och rummets gränser och begränsningar. Om eller när vi, i all vår mänskliga litenhet, ber till Fadern med Sonen i Anden då förenas vi, på Jesu löfte, med den livgivande dialogen som evigt pågår i Guds innersta treeniga väsen. Där bevaras vi i Faderns och Sonens och Andens namn. Där tillhör vi Gud själv.

Vi är en mänsklighet och mänskligheten är Guds egen skapelse i sin helhet. När tiden är fullbordad, när Guds avsikt med skapelsen är fulländad och det stora eskathon – tidens slut – inträder, då står mänskligheten i alla sina enskilda beståndesdelar slutgiltigt och gemensamt inför sin skapare. Människan ska stå där vore vi en enda. Vi vill ofta gärna tro att vårt eget jag är det centrum kring vilket universum cirklar. Ibland går vi runt med jordaxeln i fontanellen som vore vi den enda som finns. Men Faderns skapelse är skapelsen av alla och av allt. Vi är redan en enda mänsklighet. Ingen enda människa kan falla utanför den mänsklighet som är Faderns skapelse. Jesus ber att Fadern ska hjälpa oss att förstå att det är så när han ber ”så att de blir ett, liksom vi är ett.”

Det finns ingen åtskillnad mellan Faderns och Sonens liv i Anden. Det borde inte finnas någon åtskillnad mellan oss människor som lever i den Faderns skapelse som är Sonens livsutrymme. Det liv som vi har att leva tillsammans här är oss givet av det Andens liv som är den levande och livgivande relationen mellan Fadern och Sonen. Om vi är kristna och verkligen tror att Jesu bön är sann, om vi faktiskt tror att världen är beskaffad på det sätt som Jesu bön vittnar om, då behöver vi försöka att leva som om det faktiskt är sant att det är så. Det behöver märkas på oss att vi är kristna. Vi behöver öva oss på att betrakta andra och varandra som jämställda och jämlika både inför Gud och inför varandra. 

Med Paulus ord – vi behöver öva oss på att inte ha för höga tankar om oss själva utan tänka med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom och henne. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.

Vår kärlek skall vara uppriktig. Vi ska avsky det onda, hålla fast vid det goda. Vi ska visa andra tillgivenhet och kristlig kärlek, vi ska överträffa varandra i ömsesidig aktning. Vi ska inte slappna av i vår iver utan hålla oss brinnande i anden och tjäna Herren. Vi ska gläda oss i hoppet, vara uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälpa Guds heliga med vad de behöver, vinnlägga oss om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer oss, välsigna dem och inte förbanna dem. Vi ska glädja oss med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter. Vi ska bemöta alla lika och inte hålla oss för goda att umgås med dem som är ringa.

Vi ska inte vara självkloka. Inte löna ont med ont. Tänka på vad som är riktigt för alla människor. Hålla fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på oss. Vi ska inte ta rätten i egna händer utan låta Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men, är vår fiende hungrig då ska vi ge honom att äta; är han törstig, då ska vi ge honom att dricka. Vi ska inte låta oss besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12:3-21)

Sådant är livet för den som är och vill vara kristen. För den som lever i ljuset av att Sonen i Jesu gestalt ber till Fadern i Anden för oss alla och för hela mänskligheten. För varje människa, utan undantag. Vi ska försöka att tillsammans vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi ska göra så gott vi kan i förtröstan på att det lilla är gott nog.