#624. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ’Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.’” (Lukas 22:24–27)

Inget är nytt under solen. Redan när Jesus var kvar hos lärjungarna började de tvista och bråka om vem av dem som skulle anses vara den störste. Just den här gången bråkade de med varandra i den stund som skulle bli deras sista måltid med Jesus. Romarna var efter dem, översteprästerna och de skriftlärda sökte efter det bästa sättet att röja Jesus ur vägen och de hade samlats på övervåningen i ett hus i Jerusalem för att äta påskmåltiden tillsammans med Jesus. Man skulle kunna tro att de kunde fokusera på att hålla ihop, vårda gemenskapen och värna varandra när de var utsatta för de världsliga makternas förföljelse. Men självupptagenhet och småsinthet är inget nytt och lärjungarna var varken bättre eller sämre än människor är i allmänhet. Så de började tjafsa med varandra om vem av dem som var störst, bäst och vackrast trots att de tillsammans var utsatta för stress och press utifrån.

Jesus hörde dem och sade: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare.” De maktmänniskor som Jesus refererade till som kungar då motsvaras av de maktmänniskor som vi kallar politiker idag. Människor som tycker, tänker och tror sig ha rätten att uppträda som herrar över andra. De utövar makt över andra människor under förevändningen att de är folkens välgörare. Men den makthavare som tycker, tänker och tror sig vara en folkets välgörare måste först ha tillförskansat sig makten att bestämma över folket genom att ta delar av eller hela folkets frihet och självständighet ifrån dem. Det må vara folkets ekonomiska, sociala, kulturella frihet eller någon annan form av individens självständighet.

För att ha något att ge tillbaka till folket som folkets välgörare så måste de politiska makthavarna först ha tagit detta något ifrån folket. Proppmätta av sin egen självrättfärdighet förväntar sig sedan de politiska herrarna att folket ska fyllas av tacksamhet för att dessa ’välgörare’ ger tillbaka delar av det som de en gång har tagit. Ingenting är nytt under solen. Maktlystna människor som tycker, tänker och tror sig ha rätt att bestämma över andra människor har alltid funnits och de finns i överflöd i vår tid. Maktfullkomliga kungar då, maktfullkomliga politiker nu. Samma skrot och korn.

Men Jesus menade att med oss som är kristna är och ska det vara annorlunda: ”Med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.” Den yngste har ingen makt och söker inte efter makt. Den yngste har inte och söker inte något inflytande över andra människor. Den yngste har inga och gör inga anspråk på att bestämma över andra människor och deras liv. Den yngste är själv alldeles och absolut fri i det att han inte försöker eller vill inskränka andra människors frihet.

En kristen ledare är en någon som gör sig till andra människors tjänare. En kristen ledare verkar tillsammans med och i jämlikhet med andra människor. Med stöd, hjälp och uppmuntran där den enskilda individen befinner sig i tillvaron. På den enskilda människans egna villkor. En kristen ledare möter aldrig sina medmänniskor med ett passiviserande ovanifrånperspektiv utan alltid med bemyndigande tankar som upprättar och befriar den enskilde till att bli den människa som han eller hon är ämnad att vara. En kristen ledare tjänar sina medmänniskor med det glada budskapet om frälsningens befrielse.

Jesus tog sig själv som exempel: ”Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.” De låg till bords tillsammans där på den där övervåningen. Då fanns det alltid någon som betjänade dem som låg till bords. Den som låg till bords var hierarkiskt större än den som betjänade. Jesus låg där till bords som en av de ’större’ men han hade gång på gång visat att han var en människornas tjänare.

Vi känner ju till berättelserna om vad Jesus gjorde för människor och hur han gjorde det. Han mötte den blinde mannen utanför Jeriko och frågade honom: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” och helade honom därefter. Han kände medlidande för änkan vid Nain som förlorade sin ende son och han uppväckte honom från döden. Han botade kvinnan som hade lidit av blödningar i tolv år. Han botade spetälska. Han gav oss liknelsen om den barmhärtige samariern som en arketyp för hur en kristen ledare kan, bör och ska agera till förmån för sina medmänniskors bästa. Berättelserna om hur Jesus tjänade sina medmänniskor med befrielsens och frihetens glada budskap är många och välkända.

Ingenstans och ingen gång tar sig Jesus rätten att utöva makt över någon människa för att begränsa hans eller hennes frihet. Han begränsade inte ens friheten för dem som ville straffa honom med döden på korset. En kristen människa och en kristen ledare är, och ser till att förbli, maktlös i relation till andra människor. En kristen människa tänker, tycker eller tror sig inte ha någon rätt att ta eller ha makt över någon annans frihet. I Jesus efterföljd och i linje med vad Jesus förkunnade så behöver vi som kristna betrakta andra människor som absolut fria varelser som ingen har rätt att utöva någon form av frihetsbegränsande makt över.

I, med och genom den befrielsens frälsargärning som Jesus åstadkom med sitt liv, sin död och uppståndelse befriades varje människa till en absolut frihet inför Gud Fadern som ingen annan människa under några som helst omständigheter har någon rätt att ta ifrån honom eller henne. Att leva i och med sin kristna tro är att betrakta alla andra människor som frälsta, befriade och absolut fria människor. Allt annat är att göra våld på den frihet som Jesus med sin frälsargärning tillförsäkrar var och en och alla. Den enda som en kristen människa har att svara inför är Gud Fadern själv, med Sonen i Anden. I alla andra avseenden är en kristen människas frihet absolut och okränkbar.

Det är vår uppgift som kristna människor att i alla sammanhang bekräfta och verka för människans och människors frihet. Oavsett vem, var eller när. Det är vår uppgift som kristna att säga ifrån högt och tydligt när politiska maktmänniskor av olika slag i olika sammanhang och på olika sätt inskränker människors frihet. Oavsett vem, var eller när. Sådan är den etiska och moraliska uppmaning som Jesus lade ner i vår kristna tro vid den sista måltiden på den där övervåningen i Jerusalem medan lärjungarna tvistade om frågan om vem av dem som skulle anses vara störst.

#623. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

"En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ’Kvinna, du är fri från din sjukdom’, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ’Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.’ Herren svarade honom: ’Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?’ Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.” (Lukas 13:10–17)

Att Jesus hjälpte kvinnan på sabbaten skapade en världslig konflikt. Konflikten mellan religiösa regler och människors väl. Vi missförstår sabbatsbudet om vi tror att det handlar om att det är för vår egen skull som vi människor inte ska utföra arbete på sabbaten, för att vi måste få vila. Men sabbatens ärende är skapelsens vila. Sabbaten instiftades för att skapelsen behöver få vila från människans påverkan och åverkan. Sabbaten är till för skapelsens väl, för att vi inte ska slita ut den värld vi lever i. Därför var sabbatsbudet viktigt och därför bråkade synagogsföreståndaren med Jesus när han utförde ett mirakel på sabbaten. Synagogsföreståndaren menade att helandet av den sjuka kvinnan var ett arbete med otillåten åverkan på skapelsen som behövde få vila.

Men Jesus sade emot synagogsföreståndaren och de som stod på hans sida. Han tog ansvarsfull boskapsskötsel som exempel och menade att vård av och omtanken om levande varelser inte faller under kategorin ’arbete’ under sabbaten. Därför att, att vårda och visa omtanke om livet och de levande är att bidra till skapelseordningens upprätthållande, inte en åverkan på skapelsen. Människornas religiösa regler behövde omformuleras och omprioriteras så att vården och omsorgen om det levande livets väl är det viktigaste. Jesus motståndare skämdes men folket gladde sig åt allt det underbara han gjorde.

Där och då såg Jesus kvinnan som hade plågats av sjukdom i arton år. Han kallade på henne, lade sina händer på henne och helade henne från den plågsamma krokiga ryggen. Miraklet skedde och kvinnan blev frisk. Jesus helade henne förutsättningslöst och villkorslöst. Han förväntade sig ingenting i gengäld och han krävde ingenting av henne. Förändringen av kvinnans kropp från sjuk till frisk är viktig. Kroppen är gestaltningen av vår faktiska existens. Att kvinnans kropp var viktig att värna innebär och betyder att människans och människors väl här och nu är det viktiga. Den kristna trons relation till Jesus handlar om och berör vår faktiska existens. Det handlar inte om någon annan sorts verklighet som är avskild från vår. Jesus vill oss väl här och nu, där vi står och går som de vi är.

Det finns en smärtsam konflikt här. Den kristna trons vittnesbörd är tydligt och entydigt – Jesus vill oss alla väl, han vill att vi ska leva och han vill att vi ska var fria från sjukdom. Därom vittnar miraklen när Jesus botar sjuka och uppväcker döda. Men det finns en djup smärta i det faktum att vi fortsätter att bli kroppsligt sjuka utan att något helandemirakel sker. Det händer att vi blir så sjuka att vi dör av sjukdomarna som drabbar oss. När det händer så står vi där och frågar oss varför Jesus inte kom till vår räddning. Det finns legitima skäl att ibland vara arg på den Gud som säger sig vilja oss väl, men som inte kommer till vår hjälp när vi behöver den som mest. Men det finns ett viktigt perspektiv på Jesus mirakel.

Jesus mirakel pekar bort från sig själva och vittnar om Guds fullbordade framtid, som ska komma till oss från den okända framtidens håll. Jesus mirakel vittnar om den verklighet som ska bli allas vår gemensamma och som på något sätt redan har blivit till. Jesus gjorde miraklen för att visa oss en glimt av hur den framtiden ska bli och vara. Han botade sjuka för att visa oss att när allt kommer omkring är vår framtid en verklighet utan sjukdom. Han uppväckte döda för att visa oss att i Guds fullbordade framtid finns ingen död. Jesus gjorde miraklen för att hjälpa, för att väcka tro och hopp och för att ingjuta oss med tillförsikt inför den okända framtiden. Den där framtiden som finns på den andra sidan av dödens tröskel.

De som har tagits ifrån oss i sjukdom och smärta har inte gått förlorade. De har inte upphört att existera. De har tagit vägen någonstans. Detta någonstans är uppståndelsens liv där de nu lever någon annanstans på något annat sätt, omslutna av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Jesus mirakel vittnar om frälsningens verklighet och om Guds fullbordade framtid, där sjukdom och död inte finns mer. Där allt som nu är trasigt ska få bli helt. Det som är allas vår gemensamma kommande och blivande framtid.

Det är legitimt att bli och vara arg på Gud när sjukdom och död drabbar oss och våra nära. Vi behöver tillsammans försöka att hjälpas åt med att hålla liv i vår kristna tro och i hoppets flämtande låga. Vi får aldrig sluta att tro och hoppas på den kristna trons löften som vittnar att sjukdom och död inte är livets slut, trots allt.

Jesus var inte och är inte en mytisk gestalt som befinner sig i en tänkt eller påhittad mytologisk verklighet som är avskild från vår egen värld och verklighet. Jesus är lika närvarande här och nu och som han var där och då. Frälsningen i, med och genom Jesus är lika sann och verklig nu som miraklet med den krokryggiga och plågade kvinnan var då. Jesus älskar oss alla och vill oss alla väl. Han vill att vi ska leva, trots allt. Här och nu och förbi dödens tröskel in i evigheten. Lita på att det är sant, för så är det.