Jag läste min lilla saga om skeppet Smedjan igen. Och blev en aning besvärad. För den är ju inte särskilt cynisk egentligen. Det slog mig att det kanske är det där påbudet utifrån – just den där rädslans tystnad som Seglora Smedjas mediala verksamhet det senaste året har planterat, den där som jag har pratat om – som gjorde att jag fick kalla fötter och tog bort min saga? Har Smedjans påhopp och drev planterat något i mitt huvud också? En rädsla för att påkalla för mycket uppmärksamhet? En rädsla för att blotta mig för angrepp? En rädsla för att dra på mig drevet? En rädsla som säger att tystnad är det säkrare alternativet? En rädsla som lägger locket på den kritik som jag menar behöver lyftas fram? Om det är så, då har ju Smedjan lyckats med sin "opinionsbildning". Den där som till stor del tycks gå ut på att med hög medial röst och svansföring sätta normen för vad som får sägas och inte i vår kyrkas offentliga samtal. Och vem som får säga det. Och vem som inte ska säga något.
Konstigt egentligen. För den där sagan är inte – i alla fall inte när jag nu läser den igen – särskilt cynisk i sin ton. Syrlig kanske. Men inte särskilt cynisk. Kanske ett försök till lite satir. Men jag försökte verkligen att mena något med den, sätta ord på det jag hör från vänner och kollegor. Sätta ord på min egen upplevelse av det jag hör och ser. Uppsåtet att försöka få något sagt var faktiskt ärligt. Och om det finns ett ärligt uppsåt så är det väl inte cynism? Dessutom är det ju bara en saga, en påhittad berättelse. Vad kan vara så farligt med en liten saga att det känns obekvämt att låta den stå kvar som publicerad? Kanske risken för att sagan kommer nära sanningen? En klok man sade en gång: "Ibland är sagan den lögn som kommer närmast sanningen."
Nu är jag ju ingen Wilhelm Moberg, ingen Astrid Lindgren heller. Så risken att den lilla sagan skulle sätta något större eller bestående avtryck är ju inte ens obefintlig. Det är ju också en del av poängen – att inte ens med en liten, obetydlig och påhittad historia kunna kritisera Seglora Smedja utan en känsla av osäkerhet. För vad händer om Smedjans personal tar sikte på mig? Ja, det är ju bara att läsa innantill. Det senaste årets olika drev visar ju med all önskvärd tydlighet vad som väntar den som trampar på fel tå. Mediala kompisar från förr trummas ihop för att skapa medial bredd, "experter" kallas in för brännmärkning, härskarteknikernas härskarteknik – påförande av skuld och skam – tillämpas över hela linjen och så småningom ett karaktärsmord i någon form. När man har sett någon annan få ordentligt med stryk så undviker man ju gärna själv att orsaka bråk.
Lite läskigt att upptäcka att alla de där lösa tanketrådarna skapar en verklig osäkerhet som i sin tur skapar självcensur. Den där tanke-begränsande normen som Smedjan tryckt ut i kyrkans offentliga samtal tycks till viss del ha flyttat in i mitt huvud. Min fria tanke och mina fria ord är inte fria på riktigt. Det är väl just det de sociala (och mediala) strukturerna gör – kontrollerar våra tankar och ord. Oftast utan att vi märker det. Men just i det här fallet, just när det gäller den lilla sagan om skeppet Smedjan, så tror jag att jag har märkt att det var det som hände. Inte nog med det, jag tog på mig skulden själv. Nu kan ju Smedjans personal säga: "Dumheter! Vi varken vill eller kan kontrollera någon och sätter inga gränser eller normer." Det skulle i så fall vara ett uttryck för en osedvanlig brist på självinsikt.
Var och en kan ju på sin egen kammare rannsaka sig själv och fundera på om det finns något liknande i den egna erfarenheten. Har du lagt band på dig själv? Låtit bli att skriva det du ville skriva? Låtit bli att säga det du ville säga? Låtit bli att uttrycka en åsikt i något sammanhang? Velat ta tillbaka något du sagt eller skrivit? På grund av den där känslan i magen? Där har du i så fall kanske den begränsande normens frö i dig själv. Fråga dig då varifrån det där fröet kommer. I mitt fall, just den här gången tror jag mig ha funnit ett Seglora Smedjas tanke-begränsande norm-frö i mitt huvud. Det lilla fröet satte ett staket runt min tanke och runt mina ord. Och kritiken tystnade.
Sofia Lilly Jönsson skrev klokt: "Kritik är en hållning. Den är en kallelse att drabbas av. Inte den mot vilken kritiken riktas, utan den som tvingas att formulera den. Må vi alla inse skillnaden." Jag behöver nog fortsätta öva på att inse den där skillnaden och på att fortsätta våga vara kritisk. Och lita på att sanningen ska göra oss fria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar