Tro handlar inte om vad den allmänna opinionen anser, och det handlar inte om vad vi händelsevis känner [eller tycker och tänker] om oss själva. Tro är människors gensvar i relation till det som ger sig till känna som en verklighet – en verklighet som gör ett anspråk på dig. Här har vi något som är så utomordentligt annorlunda att det avbryter vår värld. Här har vi något som (likt Moses i berättelsen om den brinnande busken) får dig att vända dig om och "gå dit för att se", som får dig att tvärstanna. Tro börjar med att stanna upp, man skulle kunna säga: med ögonblicket då du helt enkelt inte kan fortsätta som du gjorde förut. Det är till och med ännu mer utmanande, det är något vars anspråk innebär förändring och kanske förlust. Om det här verkligen är vad det verkar vara så förändras alla idéer, vanor och förhoppningar, och det är en förändring som kommer att bli smärtsam. […]
Att se på Jesus, som inledningsvis ber oss att vi bara ska stanna upp och reflektera, att vi för en stund ska stanna upp i det ljus som får oss att med ärlighet se på oss själva och som får oss att se annorlunda på världen.
Det är hjärtpunkten, att med ärlighet se oss själva och att se annorlunda på världen. Det är med detta tron börjar, inte med svaren i ett system, eller ritualens ordningar, eller kraven i moraliska koder. De har alla sin plats. Och de som ägnar tid åt gemenskapen med Jesus kommer själva att räkna ut alla de där sakerna med hjälp av det bibliska vittnesbördet om ett nytt liv. Men alltihop börjar med att vända sig om och gå dit för att se. Och för några, för många kanske, blir det för mycket att ta in, och många kommer att vilja vända sig bort. Johannes beskriver just det i ett kapitel i sitt evangelium (mot slutet av kapitel 6) där Jesus åhörare säger att det han säger är för mycket för dem, det är för stötande, för krävande och för konstigt. Men ändå – om vi, när allt kommer omkring, kan släppa vår övertygelse om att våra frågor, våra prioriteringar och orosmoment, våra prestationer och misslyckanden är de viktigaste sakerna i universum, om vi kan finna friheten att stanna upp och vända om, då börjar världen själv att förnyas. "O kom, låt oss tillbedja" sjunger vi i psalmen. Den tillbedjan, den förundrade blicken på barnet i krubban, är vad som föder tro och den nya världen i Jesus och hans Ande.
(Rowan Williams, min översättning)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar