"Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren." (Jeremia 29:11–14)
Är det meningsfullt att be? Finns det någon som hör och lyssnar när vi ber? Spelar det någon roll om eller att vi ber? När Gud oftast verkar vara mest frånvarande?
Jeremia förmedlar Guds ord till folket när de befinner sig i exilen i Babylon. I det deporterade folkets historiska verklighet och erfarenhet är Gud allt annat än närvarande. De har förlorat allt och Gud tycks inte vara annat än fördold, frånvarande, otillgänglig och inaktiv. Tillvaron präglas snarare av förtvivlan och hopplöshet än av tillit och förtröstan. Framtiden tycks vara definierad av det förflutna – förlust, hemlöshet och förnedring. Jeremias ord är provocerande. Därför att det Gud säger med Jeremia är tvärtemot det folket upplever. Det tycks vara meningslöst och utsiktslöst att be. Förbundet verkar ha brutits. Det verkar som att Gud har brutit förbundet och övergivit folket. Ändå säger Gud med Jeremias ord "kom, sök mig, be".
Jeremia förmedlar Guds ord till folket när de befinner sig i exilen i Babylon. I det deporterade folkets historiska verklighet och erfarenhet är Gud allt annat än närvarande. De har förlorat allt och Gud tycks inte vara annat än fördold, frånvarande, otillgänglig och inaktiv. Tillvaron präglas snarare av förtvivlan och hopplöshet än av tillit och förtröstan. Framtiden tycks vara definierad av det förflutna – förlust, hemlöshet och förnedring. Jeremias ord är provocerande. Därför att det Gud säger med Jeremia är tvärtemot det folket upplever. Det tycks vara meningslöst och utsiktslöst att be. Förbundet verkar ha brutits. Det verkar som att Gud har brutit förbundet och övergivit folket. Ändå säger Gud med Jeremias ord "kom, sök mig, be".
Hur är det med förbundet som slöts mellan Gud och folket för länge sedan? Hur kan den Gud som verkar ha övergivit folket, som upplevs helt frånvarande, uppmana till åkallan och bön? Hur är bön till en sådan Gud meningsfylld? Vilken sorts Gud ingår ett sådant förbund?
Den Gud som ingår ett sådant förbund är en Gud som skapat en någon att ingå förbundet med. Denna skapade partner är beroende av sin skapare och samtidigt av nödvändighet skapad till frihet och självständighet. "[A] God who could make a covenant would be a God who creates, that is, who willingly instigates an actual other than himself. For if God is to make a covenant, there must be an other with whom to make it. And the being of this other cannot be independent of God, nor yet can God's relation to that other be such as to mitigate or threaten either its reality or its otherness." (Jenson s. 6)
Den Gud som ingår ett sådant förbund har förbundit sig sig till en gemensam framtid med sin partner. Samtidens och framtidens konkreta historiska verklighet och erfarenhet är deras gemensamma. Det finns med andra ord ingenting som faller utanför ramarna för förbundet. "Making covenant is initially a unilateral act by one party, but it inaugurates a future shared by both parties: 'I will be your God and you will be my people.' The covenant-maker thus acquires a joint history with his other." (Jenson s. 7f)
Den Gud som ingår ett sådant förbund har ingått ett evigt förbund, ett förbund som är och varar i alla tider överallt. Det finns ingenting, varken i tid eller rum, som inte ingår i förbundet. Det eviga perspektivet på förbundet kommer till uttryck i Guds trofasthet. Gud har aldrig och kommer aldrig, i någon tid, att överge sin del av förbundet eller sin partner. "The eternity of the biblical God is his faithfulness. He is faithful in his history with us, here [i Jesaja 55:3] to his promises to or about David; and that he can be triumphantly faithful is the how of his eternity." (Jenson s. 9)
Den Gud som ingår ett sådant förbund är en Gud till vilken man kan be. "[A] God who could and would make a covenant must be a God who can meaningfully be petitioned. Since a covenant-maker and those with whom he makes covenant have a common history, those with whom covenant is made must have their own voice within the relation, unless they are simply to be protected slaves. And since in this case the covenant-maker is the Creator, that voice will be the voice of petitionary prayer. If the covenant is to be real, we must be able to adress God and tell him how we think events should go in our history together, in trust that somehow he will take our opinion seriously. And that reliance must be able to appeal to something real in God." (Jenson s. 12)
Jeremias ord till folket i exil och förtvivlan är Guds försäkran om att förbundet ligger fast. Trots alla yttre tecken och erfarenheter som pekar på motsatsen. Med Jeremias ord säger Gud till sitt folk att framtiden inte är bunden av den förflutna historien. Jeremias ord vill skapa en samtid som är fylld av hopp om den kommande framtidens hemkomst, tillhörighet, trygghet och upprättelse. Gud kan, vill och kommer att skapa en ny framtid. Gud kan och vill skapa den nya framtiden tillsammans med folket. Därför – åkalla och be.
Guds förbund står fortfarande fast. Här, nu och alldeles på riktigt.
- Brueggemann, Walter. 1998: A Commentary on Jeremiah; Exile and Homecoming. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. S. 258-260
- Jenson, Robert W., 2012: Covenant and Hope; Christian and Jewish Reflections: Jenson, Robert W. och Korn, Eugene B. (red). What Kind of God Can Make a Covenant?. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. S. 3-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar